Ett citat av Deepak Chopra.

För att kunna göra de rätta valen i livet, behöver du komma i kontakt med din själ. För att göra det, behöver du uppleva avskildhet, som de flesta människor är rädda för, därför att i tystnaden hör du sanningen och känner till lösningarna.

Vågar du uppleva den avskildhet som behövs?

En av de bästa musikfilmerna jag vet är "The Commitments" från 1991. Förutom att det är grymt bra musik, så är den rolig och ett annat plus är att det inte handlar om ett band som slår igenom och blir tokberömda. Låten i videon, "Treat her right" är inte med i själva filmen, men ger en bra fingervisning om öööööööööset.

Om jag kommer ihåg på nästa ångestgrupp, så ska jag fråga om det finns en risk för att man kan må sämre (depressions- och ångestmässigt) när man drar igång den här sortens process. En massa tankar och ifrågasättande och självkritik börjar mala. Det känns som om jag precis hade kommit tillrätta med mediciner, motion, samtalskontakt och ätande när jag hoppade på det här och började må sämre efter att ha läst första kapitlet och ännu sämre efter att ha varit på en av träffarna. Det är kanske som när man börjar med en antidepressiv medicin och man kan må sämre i början, men att det gäller att hålla ut tills de positiva verkningarna sätter in. Eller så handlar det bara om en olycklig kombination som har att göra med att jag känner mig leds och sliten efter fallet 1,5 vecka sedan. Jag vill att blåmärkena ska blekna! Jag vill att handen ska sluta göra ont och bli fullt användbar igen! Jag vill att foten ska bli rörlig, smal och fin igen för som det är nu, så gör den minst ont när jag bara sitter och helst med eländet i högläge. Jag börjar bli orolig för att jag kommer att få permanenta besvär som jag har fått i ryggen. Varför, varför, VARFÖR kan jag aldrig få må bra en längre period??!!!!

Jag kan inte ta det till mig. Jag känner igen mig, men det känns som gammal skåpmat. Att avslöja negativa tankemönster och fällor har jag hållt på med länge, själv, på eget bevåg efter att ha läst lite här och lite där. Jag har inte fått några aha-upplevelser alls som flera i gruppen har fått. "Det känns så bra att kunna göra det konkret!" Ju äldre jag blir desto mer intresserad av "varför" blir jag, men all terapi har gjort att jag har tröttnat på analyserande och jag känner att det blir för mycket analyserande, så här långt.

Jag satt med det andra kapitlet och övningarna i dryga 2 timmar idag. Det handlar om att det är vårt språk, det faktum att vi har ett språk till skillnad från andra djur, som är problemet. Förmågan till språk och förmågan att relatera till saker och situationer gör att vi lär in negativa tankemönster och gillrar tankefällor för oss själva.

När vi får en jobbig tanke, så har vi ofta en strategi för att ta itu med de känslor som den väcker. Det kan vara en kortsiktig strategi som ger omedelbar, men inte hållbar lindring eller en långsiktig strategi som är hållbarare i längden, men som är besvärligare att genomföra och som kräver uthållighet.

Något som jag har jobbat mig svettig med är att inte oroa mig i onödan. När jag har något framför mig som jag gruvar mig för, så innebar den kortsiktiga strategin att jag distraherade mig själv från att grubbla, men det höll ju inte någon längre stund. Jag har lärt mig att inte oroa mig för det jag inte kan påverka i förväg. Det är ingen idé att jag föreställer mig vad som kan gå fel eller hur ett samtal kan utvecklas för då kanske jag står handfallen när inget av det inträffar och jag måste tackla helt andra problem. Jag tar det när det kommer. I'll cross that bridge when get to it. Det går lättare för mig att inte oroa mig i takt med att jag har blivit äldre, fått erfarenheter och lärt känna mig själv - jag lär mig att lita på mig själv, ett pågående arbete. Jag undrar om det kan gå så långt att jag blir för självsäker, rent av stöddig? Eller är jag redan det? 

När vi åt middag idag, så slog det mig att där har jag ett negativt tankemönster som jag kan sätta tänderna i. Jävlar i min lilla låda! Att äta, att behöva tänka på att slippa gå hungrig, att jag vill gå ned i vikt har ju utvecklats till ett rent lidande för mig eftersom jag får ångest som ger mig en knut i magen som i sin tur gör att jag inte kan äta vilket leder till att jag förblir hungrig och så äter jag första bästa som oftast inte är bra för min vikt och så känner jag mig misslyckad vilket gör mig deprimerad och ger mig ännu mer ångest osv. Jag har alltså identifierat ett negativt tankemönster, tankefällor och nu kanske jag får lära mig hur jag ska bryta det. Jag blir utmattad bara av att tänka på det......

Jag städade burarna idag, det är ju torsdag och om jag tycker att det kan vara tungt och jobbigt i vanliga fall, så är det ingenting mot hur det var den här gången med min fortfarande stukade och blåslagna och osmidiga kropp. Jag kan inte stödja på vänster knä utan att det gör ont och det är likadant med vänster hand. Jag kan inte sitta på knä eftersom det gör ont att sträcka ut högerfoten. Vilken tid det tog! Pär fick rycka in vid ett moment. När jag städar buren, så rullar jag ihop handdukarna på så sätt att ett kryp-in bildas, Kajsas kryp-in för det är oftast hon som håller till där och just idag när jag hade städat färdigt, så öppnade jag upp lite och sa: "Du får komma ut nu för nu ska hela rasket rivas, nu ska hela rasket bort." Mer behövdes inte för att melodin till "Trettifyran" skulle börja mala i huv'et (och det är versionen med Per Myrberg som jag minns bäst). Jag är glad att hjärnan fungerar......

Jag har sovit riktigt bra i natt och hade larmet på 9, men jag ställde om det till 10 och somnade om och när den blev 10, så steg jag inte upp då heller. Det tog emot. Jag ville inte. Jag var trött och ville sova mer och jag hade ingen som helst lust att åka till ångestgruppen klockan 16. Det handlade inte om nervositet. Kanske mer en tvekan om jag tror på ACT.

Jag tog mig dit i alla fall, men är fortfarande inte övertygad. Vi är 7 deltagare, endast en man. Det är LG och BL som håller i det hela. Vi ska läsa in ett kapitel och göra övningarna inför varje tillfälle. De första 45 minuterna gick vi igenom det första kapitlet med tillhörande övning, sedan 10 minuters rast och så 35 minuter till då vi skummade nästa kapitel och tillhörande övningar. Bokens övningar är inte helt lätta, så det är nog en bra idé att gå igenom de först.

Det är ingen terapigrupp i den bemärkelsen att vi ska öppna oss och erkänna alla våra krämpor och konstiga tankar och gråta ut (det roar jag mig med under mina samtal med LG   ), men om ingen har lust att dela med sig, så blir det trögt, då uppstår inga diskussioner.

Första kapitlet: Varför lider vi?

Författarna ber mig om 3 saker: uthållighet, uppriktighet samt att jag har ambitionen att boken/kursen ska göra skillnad på mitt liv. Jag bör svara ja på följande fråga: Om jag märker att de nya metoder som jag lär mig verkligen fungerar och har möjlighet att förändra mitt liv till det bättre, är jag då beredd att verkligen satsa på en sådan förändring? Om jag svarar nej, så bör jag fråga mig själv hur djupt oviljan att förändras sitter och om det motståndet verkligen ligger i mitt intresse. Faktum är att det inte är första gången jag har frågat mig själv hur mitt liv skulle vara om jag var fullt frisk och om jag verkligen, helt ärligt skulle vilja att det blev så. Sjukdomen har blivit en del av mig och min identitet och allt jag gör eller väljer att inte göra utgår från det. Sjukdomen är på sitt sätt ett skydd mot för höga krav och förväntningar från omgivningen (de krav och förväntningar som jag själv har finns inget skydd mot, men det kanske ACT kan hjälpa mig med). Skulle jag vara villig att ändra på det, lära mig ett helt nytt förhållningssätt? Jag svarar inte tveklöst ja och det var de här funderingarna som låg bakom olusten i morse.

I den första övningen fick jag göra en lista över problem som tynger mig, bara skriva ned dem så som de dyker upp i tankarna.

* Övervikt.

* Känslomässig avtrubbning.

* Ointresse för mat.

* Ingen ork.

* Begränsar mig själv.

Nästa steg var att rangordna listan, det jobbigaste överst.

1. Övervikt.

2. Ingen ork.

3. Ointresse för mat.

4. Känslomässig avtrubbning.

5. Begränsar mig själv.

Efter det drog jag pilar mellan de olika punkterna som har en koppling till varandra. Ett tecken på att de hänger ihop är att om jag förändrar det ena, så förändras även det andra. Ju fler pilar ett problem får desto högre upp på listan hamnar det och det var här det blev intressant för när jag hade dragit pilarna, så var det nummer 5 som hade flest; det problem som jag upplevde som minst jobbigt visade sig vara det problem som är mest övergripande. Häng med nu! Eftersom jag vantrivs så med min övervikt, så isolerar jag mig själv/begränsar mig själv. Eftersom jag lätt blir övertrött, så undviker jag att krävande aktiviteter - jag begränsar mig själv. Min övervikt gör att jag undviker att utsätta mig för offentliga situationer som innefattar mat och där kommer även mitt ointresse för mat in i bilden som leder till att jag begränsar mig själv. Om jag hade valt "ingen livslust" som nummer 1, så hade det oxå visat sig leda till begränsningar. Om jag hade haft med det faktum att ofta "känner mig underlägsen" andra, så hade det oxå fått en pil till begränsningar. Sug på den! Jag känner mig överlistad av mig själv......

Listan över problem som tynger mig är inte skriven i sten, jag kan ändra den när jag vill genom att lägga till ett problem eller ändra rangordningen, men det är en lista över mitt personliga lidande och det är det här som är den röda tråden i boken.

Det finns ett stift som är mjukgörande och återfuktande för torra läppar och det kallas för cerat. Det finns olika sorters cerat, t.ex det jag använder som heter Nueva. Det finns oxå Eucerin och Lypsyl. Lypsyl är med andra ord ett sorts cerat. Det heter alltså cerat och inte läppsyl för bövelen!

Pär är förkyld och har den där sortens rethosta som tar på krafterna för han som har den och är otroooooligt enerverande och huvudvärksframkallande för mig som måste lyssna på den och av den anledningen sov jag i soffan från start, men det blev inte mycket sömn. Jag somnade vid halv 1 och vaknade 45 minuter senare och trodde att jag hade sovit hela natten och efter det blev det bara slumrande till och från och vid 5 slutade jag försöka. Jag låg och lyssnade på Pärs hostande..... Sedan kom jag på att jag glömde ta Lyrica-dosen igår kväll. Igen. Jag tar den alltid när vi äter middag och igår åt vi ingen egentlig middag, så...... Det blir ingen middag idag heller, men jag har tagit tabletterna för i natt vill jag sova.

Mobillarmet var satt på kvart över 7 eftersom jag skulle iväg till Rosie och då hade det fortfarande inte blivit ljust! Det tog längre tid än vanligt att klippa håret den här gången för det blev en massa prat om allt från rådjur till muslimer. "Ta och dra igenom håret nu och känn om det känns bra" är en uppmaning som jag alltid får mot slutet och varje gång ber jag henne att tunna ut ytterligare både en och två gånger och idag var inget undantag, men hon fick dessutom gå igenom hela håret en extra, snabb gång för jag ville att så mycket som möjligt skulle bort, bort, bort och nu är det borta, borta, borta och det är så skönt, så skönt, så skönt!

Medan jag har varit strandsatt med foten i högläge, så har sommarjackan fått lämna företräde för vinterjackan, min klarröda, vattentäta, superbraiga vinterjacka och den behövdes idag, men inte så mycket pga. kyla som pga. väta för det har regnat non-stop idag.

Foten är avsevärt bättre även om jag var trött när jag kom hem och handen är, så gott som, återställd och jag kunde inte låta bli att provdra i gummibandet och det gjorde inte ont! Bara jag kan hålla mig på benen ett par dagar till, så ska jag banne mig träna med gummibandet på fredag. Ålrajt!