Vecka 1, dag 4

Promenad i kontinuerligt tempo, 55 minuter. Lunka på!

Knallblå himmel och brandgula eller eldröda löv - försommarens blommor är oxå fina, men hösten är vackrast! Det var bara +4 grader när jag gick ut strax efter klockan tio och det luktade riktigt kallt. Det var så skönt!

Elin är tillbaka i skolan, men är inte riktigt i form och dessutom behöver hon plugga inför morgondagens prov i fysik. Jag var och är urdålig på fysik (och kemi och matte = hatämnen!) och det är en himla tur att Pär var och fortfarande är ett mindre geni i de ämnena. Jag tog över dagens städning hos grisarna och Pär fixar både matlagning och disk.

När jag promenerade och endorfinerna slog till, så kändes allt så bra och jag kände mig vansinnigt nyttig och hälsosam och jag kom på att det är just den här känslan som jag måste komma ihåg när det inte känns fullt så jopphejdi och att den känslan är fullt möjlig att uppnå. Det slog mig oxå att jag ska försöka sluta tänka på att mina matvanor och träningsvanor är i syfte att gå ned i vikt. I stället ska jag tänka på att det är i syfte att må bra och att må lika bra som jag gjorde just idag. Djupsinnigt värre! Det här är förmodligen självklarheter för vissa, men för mig är det en aha-upplevelse. Jag kanske kan lura kroppen att gå ned i vikt genom att låtsas att jag inte bryr mig? :P

Adjö.

Vecka 1, dag 3

Vilodag med ett krånglande knä.

Det sista paret i marsvinsdamer är Lillan och Lotta. De är syskon och fyllde ett år på självaste våffeldagen. Vi var på marsvins-SM i maj 2006 och där fanns ju grisar till salu..... Lillan och Lotta var ett impulsköp och vi fick åka till en Coop-affär, så att vi kunde köpa en transportbur att ta hem dem i. De här två är ena pigga krabater och det blev livligt när de kom. Lillan är som hon heter, liten och flockens minsting. Det hon saknar i storlek tar hon igen genom att vara fruktansvärt retig och irriterande (ibland) och hon håller på tills hon får en snyting. Varje gång det händer ser hon helt oförstående ut.... Det ser ut som om hon har läppstift, men att det inte räckte till hela munnen. Vi brukar kalla henne för "Läppen" och "Lillis-prillis" och hon är Elins absoluta favoritgris. Lotta är ett skit-fränt marsvin! Marsvin är ju av naturen nyfikna, men Lotta måste ha fått en överdos; hon är alltid först för att kolla vad som händer och om det är något ätbart på gång. Det är ofta som vi har blivit nafsade i tårna när vi sitter vid köksbordet eller så kan vi känna att någon rycker i byxbenet. Av någon anledning, så tycker hon inte alls om när vi håller fast henne för att gosa (hon snor och nafsar),

men om hon ligger i buren eller ute på golvet när vi klappar henne, så kurrar hon så att hela den lilla kroppen vibrerar. Hon har en vit fläck i rumpan ungefär som rådjurens svansar är vita, så ibland kallar vi henne för Bambi. Hennes gångstil är spänstig på ett knasigt sätt och hon har en mycket bestämd min. Hon är både Pärs och min "andra-favorit". Nu har jag presenterat alla våra grisar och det är så fascinerande att deras personligheter är så olika samtidigt som de är så lika.

Adjö.

Vecka 1, dag 2

Promenad enligt 12-veckorsprogram: 45-50 minuter i kontinuerligt tempo vilket innebär att det är utan intervaller. Inga problem, men det blev 60 minuter. Det var bara att lunka på och det var skönt! Det var bara +10 grader och jag hade en långärmad t-shirt under jackan och det kändes väldigt svalt. Det tog litet längre tid än vanligt att få upp värmen.

Jag vet hur mycket jag väger och det syns tydligt de få gånger som jag konfronterar mig själv med en spegel. Problemet är att jag känner mig smalare än vad jag är och spegelbilden slänger ned mig på jorden varje gång. Sedan jag började styrketräna, så har ju mag- och ryggmusklerna blivit avsevärt starkare vilket gör att jag orkar hålla upp kroppen på ett annat sätt som i sin tur gör att jag inte känner av allt överflödigt fett som jag släpar på. När jag promenerar, så känner jag endast hur musklerna arbetar. Det känns på något sätt som om jag bär på en extra kropp utanpå min egentliga kropp; en kropp av ett material som jag inte vill ha kvar. De här tankarna har jag haft länge och jag funderar ofta på hur jag ska formulera de i ord. Resultatet blev texten ovan, men låter det riktigt klokt, egentligen?

Min syster Lajla ringde på em:n (vi var ju på fest hos henne i augusti). Hon opererade sin snedställda fot för nästan en månad sedan och ska sitta i rullstol i två månader till. Hon kommer alltså inte ut så mycket ett tag framöver. Det var roligt att prata med henne och när jag sa att Pär och jag precis kommit hem efter veckohandlingen på Konsum, så utbrast hon: "Ååh, vad kuuul....!". Hon lät nästan avundsjuk när jag berättade om min timslånga promenad. Hon tröstar sig med att det är för en begränsad tid och eftersom jag oxå är hemma på dagarna, så kan vi ju ringa till varandra.

Jag ångrar litet att jag färgade håret. Det känns inte lika mjukt eller luftigt längre och det är inte lika glansigt heller. Dessutom känns det långt och irriterande och det är bara en dryg månad sedan jag klippte mig senast. Vid nästa tillfälle hade jag tänkt att Elin ska få följa med och få håret ordentligt genomklippt (vilket jag inte tycker att hennes nuvarande frisör klarar av riktigt) och det skulle bli när det kommer in pengar nästa gång, men jag vet inte om jag orkar vänta i tre veckor till. Nästa gång ska hon få tok-snagga mig!

Dagens par i marsvinsdamer är Mysan och Maggan. De är syskon och kom till oss i december 2005. Vi ville ha fler grisar och även reserver utifall att Tösen eller Tinke skulle trilla av pinn (drygt två månader senare dog ju faktiskt Tinke :-( ). I början av november fyller de två år. Mysan är mysig och tycker om att kela. Hon verkar älska vatten mer än de andra för när vi byter vatten i flaskorna, så är hon framme direkt när pipen sticker in genom gallret och innan flaskan egentligen sitter på plats. Hon har oxå för vana att tippa matskålen, så att ingen annan kommer åt att äta. Det var Mysan som opererades tidigare i år, men nu mår hon prima. Maggans bakdel är helt svart från "midjan" och ut till klorna och det ser ut som om hon har strumpbyxor på sig. Hon gillar verkligen banan och vindruvor. För ca ett år sedan hade hon problem med "armbågen" på vänster framben som hoppade ur led, så hon fick sitta för sig själv i transportburen i en vecka + att hon fick anti-inflammatorisk medicin och sedan var hon hel igen. Det är Maggan som är sambo med Nåna och de bor i den nedre buren. Det tog lång tid innan vi kunde skilja henne och Mysan åt och Pär är fortfarande inte helt säker på vem som är vem....

Adjö.

Vecka 1, dag 1 

Startvikt: 92 kg, men det ska jag ändra på!

Det blev styrketräning på SATS idag och jag fortsatte där jag slutade för en månad sedan dvs mellan mjukstart och fullt program. Det var tungt, men det var tungt på ett skönt sätt. Det är skönt att använda musklerna och jag ser fram emot träningsvärken. Jag mätte mig igår och det var faktiskt ingen större skillnad jämfört med den senaste mätningen som jag gjorde i juli 2006; det är runt midjan som det mesta har satt sig. När jag var på Kirurgicentrum för att diskutera eventuell fettsugning, så tog vi även upp bröst-reducering. Läkaren hävdade bestämt att bysten minskar när vikten minskar, men jag sa att jag inte har märkt någon skillnad. Det syntes på honom att han tvivlade, men nu kan jag se i mått-tabellen att inte en enda centimeter har försvunnit sedan den första mätningen i juni 2004. HA! Eller snarare "Skit oxå!".

Elin mådde inte bra igår kväll och heller inte i morse, men gick till skolan i alla fall. Hon gav upp vid 10.30 och gick hem, så när jag kom hem från träningen, så hade grisarna redan sällskap. Hon känner sig allmänt hängig, men hon tänker gå i morgon ändå även om det slutar med att hon går hem tidigare. Nu har hon blivit så pass stor att hon själv måste avgöra om hon mår tillräckligt bra eller inte och jag måste lita på henne (såvida hon inte har feber eller konstiga utslag).

Idag + de två kommande bloggningarna, så kommer jag att lägga in porträtt på våra marsvin. Elin har fotograferat medan jag satt bakom fotomodellerna och såg till att de satt något så när stilla. De blev så himla fina! På dagens foto  har vi Tösen och Edilona (Nåna). Tösen fyllde tre år i juni är det marsvin som vi har haft längst. Vi köpte henne tillsammans med Tinke som tyvärr dog för ca 1.5 år sedan. Tösen kallas bl.a för "Byäldsten" och "Stor-muftin". Hon är min hjärte-gris och är den som är absolut tålmodigast dem. Nåna kom till oss via "Husdjurs-mässan" i januari. Vi hade stämt möte där med hennes gamla matte, Sophie från Luneas. Hon fyller tre år i december och är redan mormor! Hon är även svensk champion vilket innebär att hon är lyxigast av våra grisar. Hon har haft det kämpigt som ny i flocken, men får äntligen vara med och hon ger (äntligen!) tillbaka när de andra muckar med henne. Hon är tamast av de sex och vi kan klappa henne både i buren och ute på golvet. Hon och husse har blivit bästisar.

Adjö