Vecka 1, dag 5

Styrketräning på SATS och det var ett extra skönt pass! Jag ökade på till tre set i maskinen för biceps och jag tror att jag kan öka antalet repetitioner nästa vecka. Armmusklerna har blivt 200% bättre sedan jag började för dryga tre år sedan för då existerade de knappt. :p   Jag ökade på en av ben-övningarna oxå. Min favorit-maskin/övning är en variant av rodd-maskin. Det är överkroppen som jag behöver bygga upp och den maskinen täcker måååånga muskler; nacken, skuldrorna och ryggen, axlar och över-armar och sidorna. Jag stretchade extra ordentligt idag och efteråt kände jag mig smidig, stark och så lätt - en känsla att sträva efter!

När det gäller maten och ätandet, så har denna första vecka gått väldigt bra. Jag har hållit mig kvar på den smala stigen utan problem, det är bara någon enstaka sen kväll som jag har känt av ett sug efter något smaskens. Jag har ätit frukt både som mellanmål och som efterrätt och jag anstränger mig för att äta mig riktigt mätt vid middagen och inte sluta vid första mättnads-känslan. Däremot kommer jag inte ifrån känslan av att det är mycket som jag ska hålla reda på, som jag ska komma ihåg - det går inte av sig själv precis. Det är väl så med större förändringar även om just denna typ av förändring inte är direkt ny för mig.

Att hitta sin egen stil är väl detsamma som att hitta en stil som man trivs i, som känns som "en själv" och att andras åsikter inte har någon betydelse? Jag trodde att jag hade nått dit, men jag kan fortfarande känna att jag borde vara eller önskar att jag ville vara mer feminin. Jag hade en kort period i slutet av 80-talet när jag använde smink, men det är inte värt all tid det tar eller alla pengar, så det är ett minne blott. Jag har ofta använt nagellack på fingernaglarna, men sedan jag fick psoriasis artrit, så har naglarna blivit missformade (det är bara tumnaglarna som är fula nu) och jag lackar tånaglarna i stället. Klädstilen är ett kapitel för sig och när jag träffade Pär, för 17 år sedan, så var jag smal och hade oftare kjol och till och med klänning. De senaste åren är det byxor som gäller och de senaste månaderna har det varit mjukis-byxor. Efter avslaget hos Kirurgicentrum, så tröttnade jag på att försöka över huvud taget. Jag flippade inte ur genom att strunta i kost & motion, men jag undviker "vanliga" kläder så långt det bara går. Om (eller när) jag har gått ned 10 kg eller mer, så kan jag kanske hoppa ur mjukiskläderna. Fötterna har jag alltid haft problem med; jag får skavsår bara jag tänker på nya, hårda skor och jag blir lätt trött i och kall om fötterna och fotlederna. Det har, inte överraskande, blivit värre sedan jag har gått upp i vikt. På vintern är det lätt för då har jag mina super-sköna, super-lätta, varma och torra GoreTex-Ecco-kängor, men övriga tider på året är det knepigare. Jag får ont av eller blir trött i fötterna av i stort sett alla sorts skor utom tränings-skor. Ibland tröttnar jag på min slappa ofeminina mjukisstil och vill ta på mig en blus, ett par välsittande byxor och ett par läckra skor för att jag inbillar mig att omgivningen skulle titta till på mig då, men samtidigt vill jag ju inte ha uppmärksamhet!  Och så tänker jag följande: jag har dessa sk. mer feminina kläderna på mig och efter ett par timmar känns de inte bekväma och jag har ont i fötterna. Resultatet blir att jag får en något plågad min över hela mig. Om jag struntar i det och håller fast vid bekvämligheten, så borde det resultera i att jag blir avslappnad och ser ut att trivas och på köpet borde jag se bra ut. Eller? Det här är tankar som jag har då och då, precis som med kropps-uppfattningen häromdagen och även om formuleringen är solklar inne i huvudet på mig, så blir det mest babbel när jag försöker skriva ned dem.

Nu kom jag, helt plötsligt på varför en blog är roligare än en vanlig dagbok: just för att den inte är lika privat, så kan man få gensvar och kommentarer eller idéer och tips från andra. Visserligen skulle t.ex Pär kunna läsa min vanliga dagbok, men hans åsikter om mig och mitt är ju sällan opartiska.

Sju timmar och femton minuter kvar tills att mitt "Jag-får-äta-vad-jag-vill-dygn" inleds och just nu har jag siktet inställt på Geisha-choklad och ett försenat firande av kanelbullens dag. Mums!

Adjö.