Vecka 3, dag 2

Promenad till vårdcentralen, mest uppför och tog 20 minuter. Efteråt blev det promenad på 40 minuter inklusive 10 minuters rusch. Enligt promenad-programmet, så ska jag öka till 60 minuter kontinuerligt tempo utan rusch, men jag känner att jag redan har passerat det, så jag går, raskt, vidare till 60 minuter inklusive 10 minuters rusch. Jag har ordentligt ont i knäna och är trött. Av någon anledning tyckte kroppen att jag hade sovit färdigt efter bara sex timmar, men nu har den ändrat sig..... Får jag gå och lägga mig snart?

Klockan nio skulle jag träffa överläkaren, men han var, som vanligt, försenad. Det är tur för honom att han är så bra.... Kontentan av besöket är att han kommer att skicka ett sk. skattnings-formulär för depression till mig som jag får fylla i och returnera. Sedan kommer han och husläkaren att tillsammans formulera ett utlåtande till FK, med skattningen som en del, om att min sjukersättning bör förlängas på obestämd tid (nu är den tidsbegränsad och räcker februari månad ut). På väg till VC funderade jag och kom fram till att det är ungefär ett år sedan jag hade ett möte med både FK och Af och att vi även bokade tid för uppföljning i december. Efter det mötet började jag må allt sämre och efter en ångest-fylld kvällspromenad i november beslöt jag mig för att maila handläggaren på FK i syfte att skjuta upp uppföljnings-mötet eftersom jag stod inför byte av antidepressiv medicin. Efter det kändes det litet lättare och en del av pressen och stressen försvann. Medicin-bytet genomfördes, men utan framgång och det slutade med att jag var tillbaka på den medicin och doseringe som jag hade från början. Suck. Vid det laget hade det hunnit bli både nytt år och maj-juni. Jag hörde inget mer av FK och fick senare veta att det var min husläkare som hade agerat buffert och sagt att FK måste gå via henne om de ville kontakta mig. Inte mig emot. Nu har det alltså gått ett helt år sedan mötet med FK och Af och det är först nu som jag kan säga att jag börjar må bättre. Ett helt år! Det är de här tidsperspektiven som bl.a FK har så svårt att greppa. Med tanke på hur jag har mått under det här året och att även mina närmaste har fått känna av det, så borde de kunna förstå att det inte är lämpligt med ännu ett ifrågasättande av förlängning av sjukersättningen. Både överläkaren och husläkaren har haft telefonkontakt med den handläggare som hade undertecknat brevet jag fick förra veckan och båda två tyckte att "hon verkade vettig" och vi alla tre är förvånade över just det. FK har inte något bra rykte.... Handläggaren kan verka hur vettig som helst - jag kommer i alla fall inte att vare sig hoppas eller tro på att de inte kommer att dj-as förrän jag har deras beslut om förlängning i handen. Luttrad och bitter. 

Klockan tio hade jag tid hos husläkaren och det var med anledning av att jag har haft ont i handen på ett annat sätt den senaste tiden; det hjälper inte med att bara vila handen eller ens med Zon-salva. Jag kommer att få en remiss till en ortoped i Södertälje som, förhoppningsvis, kan ge mig en cortison-spruta för att dämpa inflammationen i senan. Jag fick en sådan medan jag fortfarande var aktuell för företagshälsovården (1998 tror jag) och den hade en väääääldigt bra effekt, så jag vill ha mer så'nt.

Elin mådde halv-dåligt i morse och hon kändes varm, men hon gick till skolan eftersom de skulle ha prov i kemi. När det var avklarat, så gav hon upp och gick hem. Hon blir hemma i morgon oxå. Hon är tydligen inte ensam om att må risigt. Jag vägrar att bli förklyld igen! JAG VILL INTE!

Nu läser jag "Den gåtfulle fotografen" av Douglas Kennedy och den verkar kunna vara nå't. Det är den sortens historia där ett möte får oanade och ödesdigra konsekvenser. Huuuu.....

Pär och jag har veckohandlat på Konsum och nu är han ute och skuttar (egentligen springer han väl). Sedan blir det grillad kyckling med potatis-sallad och diverse grönsaker.

I morgon ska jag äntligen få klippa av detta häng som kallar sig för frisyr!! Det kommer även att bli en av veckans två vilodagar.

Adjö.