Vecka 1, dag 2

Promenad enligt 12-veckorsprogram: 45-50 minuter i kontinuerligt tempo vilket innebär att det är utan intervaller. Inga problem, men det blev 60 minuter. Det var bara att lunka på och det var skönt! Det var bara +10 grader och jag hade en långärmad t-shirt under jackan och det kändes väldigt svalt. Det tog litet längre tid än vanligt att få upp värmen.

Jag vet hur mycket jag väger och det syns tydligt de få gånger som jag konfronterar mig själv med en spegel. Problemet är att jag känner mig smalare än vad jag är och spegelbilden slänger ned mig på jorden varje gång. Sedan jag började styrketräna, så har ju mag- och ryggmusklerna blivit avsevärt starkare vilket gör att jag orkar hålla upp kroppen på ett annat sätt som i sin tur gör att jag inte känner av allt överflödigt fett som jag släpar på. När jag promenerar, så känner jag endast hur musklerna arbetar. Det känns på något sätt som om jag bär på en extra kropp utanpå min egentliga kropp; en kropp av ett material som jag inte vill ha kvar. De här tankarna har jag haft länge och jag funderar ofta på hur jag ska formulera de i ord. Resultatet blev texten ovan, men låter det riktigt klokt, egentligen?

Min syster Lajla ringde på em:n (vi var ju på fest hos henne i augusti). Hon opererade sin snedställda fot för nästan en månad sedan och ska sitta i rullstol i två månader till. Hon kommer alltså inte ut så mycket ett tag framöver. Det var roligt att prata med henne och när jag sa att Pär och jag precis kommit hem efter veckohandlingen på Konsum, så utbrast hon: "Ååh, vad kuuul....!". Hon lät nästan avundsjuk när jag berättade om min timslånga promenad. Hon tröstar sig med att det är för en begränsad tid och eftersom jag oxå är hemma på dagarna, så kan vi ju ringa till varandra.

Jag ångrar litet att jag färgade håret. Det känns inte lika mjukt eller luftigt längre och det är inte lika glansigt heller. Dessutom känns det långt och irriterande och det är bara en dryg månad sedan jag klippte mig senast. Vid nästa tillfälle hade jag tänkt att Elin ska få följa med och få håret ordentligt genomklippt (vilket jag inte tycker att hennes nuvarande frisör klarar av riktigt) och det skulle bli när det kommer in pengar nästa gång, men jag vet inte om jag orkar vänta i tre veckor till. Nästa gång ska hon få tok-snagga mig!

Dagens par i marsvinsdamer är Mysan och Maggan. De är syskon och kom till oss i december 2005. Vi ville ha fler grisar och även reserver utifall att Tösen eller Tinke skulle trilla av pinn (drygt två månader senare dog ju faktiskt Tinke :-( ). I början av november fyller de två år. Mysan är mysig och tycker om att kela. Hon verkar älska vatten mer än de andra för när vi byter vatten i flaskorna, så är hon framme direkt när pipen sticker in genom gallret och innan flaskan egentligen sitter på plats. Hon har oxå för vana att tippa matskålen, så att ingen annan kommer åt att äta. Det var Mysan som opererades tidigare i år, men nu mår hon prima. Maggans bakdel är helt svart från "midjan" och ut till klorna och det ser ut som om hon har strumpbyxor på sig. Hon gillar verkligen banan och vindruvor. För ca ett år sedan hade hon problem med "armbågen" på vänster framben som hoppade ur led, så hon fick sitta för sig själv i transportburen i en vecka + att hon fick anti-inflammatorisk medicin och sedan var hon hel igen. Det är Maggan som är sambo med Nåna och de bor i den nedre buren. Det tog lång tid innan vi kunde skilja henne och Mysan åt och Pär är fortfarande inte helt säker på vem som är vem....

Adjö.