Vecka 3, dag 6

Det finns en fördel, men endast en, med att skjuta upp städningen en vecka och det är att det verkligen syns att man har städat. Det tog ca tre timmar och det får räknas som dagens träning.

De enda ljuden just nu är det svaga suset från datorn och prasslet från grisarna i buren. Mysigt. Pär och Elin är hos farmor och farfar i några timmar. Anledningen till middags-inbjudan är den Italien-resa som hela vårt gäng på nio personer planerar att göra i början av maj. I maj 2005, så fyllde svärmor jämnt och hon och svärfar bjöd med oss till Toscana. Det enda vi behövde lägga ut var fickpengar. Jag har, tyvärr, väldigt få trevliga minnen från den resan eftersom (det här har jag kommit underfund med långt efteråt) det innebar en stress utöver det vanliga för mig. Flyget var försenat 14 timmar vilket gjorde att vi kom till Rom mitt i natten och fick övernatta på hotell. Nästa dag skulle vi ta oss till den egentliga destinationen (jag har glömt namnet, tro det eller ej!) och konfronterades med den italienska trafiken och det italienska systemet av vägskyltar och det kunde bara sluta på ett sätt: vi körde fel. Inte bara en gång heller. Vi var uppdelade i två bilar med Pär, Elin, mig, Lasse och Freddie i den som körde först. Jag läste kartan och för varje gång vi körde fel, så kändes det som mitt fel medan Pär tyckte att det var hans fel. Trött, nästan utmattad i kombination med stress gjorde att jag började gråta.  Vi hade missat en hel dag då vi hade tänkt vara i Florens. Nu kom vi dit vid lunch-tid och sent omsider kom vi fram till hotellet som var ett ombyggt kloster, men vi körde ju fel etthundrafemtielva gånger på vägen dit. Den positiva semester-känslan infann sig inte för mig. Jag hann aldrig hämta mig ordentligt efter den usla starten på resan. Nu planeras, alltså en liknande resa och jag tvekar om att följa med. Visserligen är det dryga sex månader tills det är dax och jag kan naturligtvis må bra mycket bättre vid det laget, men det är just det att jag mådde riktigt bra förra gången och ändå blev det bara pannkaka av alltihop. Vi behöver inte göra något annat än att spara ihop fickpengar och se till att vi har med passen för resten sköter svärföräldrarna om och ändå det blir för mycket för mig. Rent intellektuellt inser jag ju att en försening på 14 timmar knappast kommer att drabba mig två gånger efter varann, men det finns ändå inga garantier för att jag pallar. Jag har pratat med min husläkare om detta och hon sa att om det skulle visa sig att jag inte orkar, när det väl är dax, så kan hon skriva ett läkarintyg, så att pengarna inte går förlorade. Det var inte enbart städning och efterföljande trötthet som gjorde att jag inte följde med idag; jag har helt enkelt ingen lust att sitta och prata om Italien, vad vi ska göra och vad vi ska se och hur vi ska lägga upp diverse bil-turer. Jag har svårt att planera nästa helg för att då inte tala om ett halvår framåt.....  Sedan den resan har svärföräldrarna åkt tillbaka två gånger, men inte till precis det området och alla (utom jag) har "klagat" på att de åkte utan oss och nu har de fått som de vill.

Över till något heeelt annat: jag har börjat läsa "Med mord på menyn" av Diane Mott Davidson. Jag har inte hunnit tillräckligt långt för att få någon uppfattning om ifall den verkar vara bra.

Adjö.

Ponte Vecchio i Florens överst och lutande tornet i Pisa.