Jag tycker att alla bloggare som gnäller över att det går så himla trögt ibland ska tänka till litet!

Den här blogg-sidan är gratis. Det vore en helt annan sak att gnälla över en utebliven service som man betalar för.

Ta och stressa av! Om man blir så uppjagad över att en web-sida inte fungerar, så borde man nog ta och lära sig avslappningsövningar.

Petitesser. Om man upplever ett seeeegt internet som så fruktansvärt jobbigt, så kan det övriga livet knappast vara ens hanterbart!

Mer plats till oss. Alla ni bloggare som ger upp och går över till konkurrerande blog-sidor gör att det blir mer plats på servern för oss som är kvar.

Grrrrr!

Adjö.

Vecka 4, dag 1

Vägning: 91,7 kg vilket innebär 1 hg mindre.

Igår hade Elin samma måndags-ångest som jag brukade ha inför arbetet. Det märktes tidigt på eftermiddagen och det blev bara värre ju längre dagen led. Jag mådde så himla dåligt av att se det just för att jag kände igen det. Pär lade sig tidigt och somnade fort, men inte Elin. Hon tog på sig ytterkläderna och sa att hon måste ut, men jag höll henne inne. Det är någonting som är fel, men hon vill inte berätta och jag kan inte tvinga henne. Hon sa flera gånger att vi aldrig lämnar henne ifred. Nu tänker jag lämna henne ifred och vill hon prata, så finns jag här och det har jag sagt till henne. Jag väckte Pär vid 22.30 och sa att jag inte orkade tackla detta själv, men det enda det ledde till var att allas nattsömn blev förstörd. Ingen av oss somnade före midnatt och Pär har sovit på soffan igen. Jag steg upp klockan 7 för att, i värsta fall, följa med Elin till skolan, men hon gick själv.

Efter det sov jag i nästan fyra timmar. Elins måndags-ångest smittar av sig på mig och det resulterar i att jag går på helspänn och undrar om hon kommer att kunna somna ordentligt och om måndag-morgon kommer att innebära att jag måste peppa henne, så att hon kommer iväg eller om hon stannar hemma vilket och jag inte kommer iväg till träningen. Idag blev det ju ingen träning. Det fanns inte en chans att jag skulle ha orkat iväg och dessutom kunnat koncentrera mig tillräckligt. Det blev ingen promenad heller. Jag känner mig maktlös och vill bara gråta.

Adjö.