Jag kan inte låta bli att skriva ett inlägg i anslutning till "Minerad mark". Det är inte i syfte att få mer uppmärksamhet för den sortens uppmärksamhet kan jag klara mig utan. Nä, jag skriver för att det har satt igång en massa funderingar hos mig. När man argumenterar för något så kan det ibland hjälpa att jämföra med något för att få perspektiv på saker och ting. För att få perspektiv och inte för att på något sätt förringa lidandet för jag anser att man inte kan jämföra lidande; lidande är relativt.

Jag lider av kraftig närsynthet. När jag tar av mig glasögonen, så försvinner alla detaljer och kvar finns blurriga konturer, ljus och skugga. Om jag skulle ta av mig glasögonen när jag är ute i trafiken, så skulle jag förmodligen vara en trafikfara. Det är bara här hemma som jag kan röra mig obehindrat utan glasögon.

Jag kan inte ha linser, jag har provat, men jag har inte tillräckligt med tårvätska. Ibland undrar jag om de mediciner jag äter leder, inte bara till muntorrhet utan, även till torra ögon?

Jag har haft perioder när jag har varit så dj-a leds av att alltid behöva glasögon! Nu när jag har passerat 40, så behöver jag dessutom 2 par glasögon: ett vanligt och ett när jag läser/tecknar. Det är en kostnad som inte finansieras av någon annan än mig själv och jag behöver nya glasögon vartannat år.  Glasögon-kostnaden är en fis i rymden jämfört med om jag skulle laseroperera bort närsyntheten för då handlar det genast om 100.000-tals kronor. Om jag skulle göra det, så skulle jag få finansiera det själv alternativt ta ett lån.

Var går gränsen för vilket sorts lidande som ska finansieras av skatter och inte? Gränsen måste gå någonstans och det finns andledningar till att min närsynthet inte klassas som en så pass allvarlig sjukdom att någon annan än jag själv ska betala.

I vad består mitt lidande pga närsynthet? Glasögon kan gå sönder. Glasögon kostar pengar. Glasögon sitter i vägen. Glasögon immar igen i vintertider. Glasögon bluddrar ihop när det regnar. Glasögon glider på näsan när jag svettas. Glasögon måste ideligen putsas. Jag har på mig dem hela tiden medan jag är vaken. Jag slipper inte undan dem, så vida jag inte struntar i säkerheten för mig själv och omgivningen. Jag mår psykiskt dåligt av att se alla filmer och serier där personer med glasögon alltid förlöjligas och anses som fula. Jag mår psykiskt dåligt av att inte kunna gå till simhallen eftersom glasögon är besvärliga att ha när man simmar. Jag mår psykiskt dåligt av att porträttfotografer hela tiden ber mig att ta av glasögonen eftersom reflexerna från dem förstör fotot. Jag mår psykiskt dåligt av att folk tar för givet att jag är tråkig och nördig pga glasögonen. Jag mår psykiskt dåligt pga att folk tar för givet att jag är dum i huv'et som inte har upptäckt linser. Jag mår psykiskt dåligt vartannat år när det är dax att höra från optikern att synen har förändrats till det sämre ytterligare.

Tänk att kunna vakna på morgonen och slå upp ögonen och allt syns kristallklart. Tänk att slippa treva efter glasögonen det första jag gör varje morgon. Tänk att kunna känna gemenskap med alla glasögonfria människor!

Varför väljer jag då inte laseroperationen? Därför att det är så dj-a dyrt och för att det känns alldeles för riskabelt. Det finns inga som helst garantier för att jag får fullgod syn trots en operation på 100.000 kr. Det finns inga garantier över huvud taget i livet! Jag har ärvt min dåliga syn och det kan jag antingen förbanna och förtvivla över eller så kan jag göra det så bekvämt för mig själv som möjligt.

Man har alltid ett val. Alltid. Även om det handlar om pest eller kolera, kostsamma fertilitetsbehandlingar eller adoption eller inga barn alls. Det går att välja att vara (något så när) lycklig trots att man upplever att livet är emot en, att man har urusla odds, skitdåliga kort. Det går! Jag gör det hela tiden och då handlar det inte bara om glasögon utan om min övervikt, mina onda leder, min ångest och mina depressioner. Väljer man att leva genom att fokusera på det man saknar, så blir tillvaron därefter och det är fakta och ingenting som jag häver ur mig med lätthet bara för att jag råkade få ett barn fast jag egentligen inte planerade det.

Fridens.

 

margus

14 december 2010 22:58

Så klokt och rätt du talat! Igen!
Förstår dig verkligen när det gäller glasögonen, men akta dig för operation. Känner en som gjorde't. Först blev det bra, sedan behövdes glasögonen igen. Onödig kostnad och lidande.

http://margus.bloggplatsen.se

Ewa

15 december 2010 07:25

Nä, operation blir det inte. Jag vågar inte. Ögonen känns för ömtåliga och bara tanken på att kanske inte kunna se alls.....

 

Gröngöling

15 december 2010 13:18

Bra parallell Ewa!
Jag tycker att våra skattepengar ska gå till mycket, mycket viktigare saker än att hjälpa barnlösa att få barn. Till exempel sjukvård.

http://grongoling.bloggplatsen.se

Ewa

15 december 2010 16:08

Tack för stödet, kompis!

 

ettvanligtliv

16 december 2010 09:00

Jag hoppas verkligen att din dotter aldrig behöver uppleva hur det är att ha svårt att få barn. Utan stöd går man sönder och hos dig skulle det uppenbarligen inte finnas något att hämta.

http://ettvanligtliv.bloggplatsen.se

Ewa

16 december 2010 12:08

Kan du sluta nu innan jag spärrar din IP-adress!!

Din kommentar har inget som helst att göra med inlägget och jag därför svarar jag inte på den. Lämna min dotter utanför det här!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu flyttar jag härifrån efter drygt 7 års bloggande. Naturligtvis ska jag fortsätta att blogga, men på en helt egen domän för att verkligen säkerställa äganderätten till mina texter. Jag flyttar hit: http://www.ewasundback.se/. Jag hoppas att ni följ...

"Spiderman" med Toby McGuire och Kirsten Dunst. Det är inte bara tecknade filmer som fungerar när jag vill fly verkligheten. Superhjältar kan rädda mig för 2 timmar i taget. "Spiderman" är 12 år och det är länge sedan jag såg den, men just ikväll var...

Elin störde mig. Pär irriterade mig. Båda gick mig på nerverna på ett sätt som definitivt hade att göra med ångest och sällskapssjuka. När det var 1 timme och 20 minuter kvar innan vi skulle åka till svärisarna för att fira julafton satte jag mig i s...

...tycker om den träningsvärk som jag har idag och när inte ens jag gör det,ja, då är den löjligt grym. Jag har faktiskt tagit värktabletter för att över huvud taget kunna röra mig smärtfritt. I förmiddags var träningsvärken inte alltför hemsk och ja...

Föddes och växte upp i Kiruna. Flyttade därifrån när jag var 22 år. Nästan flydde. De sista åren jag bodde där mådde jag oerhört dåligt och det är den känslan som blev mitt bestående minne av stan. Av en slump hittade jag en Kirunagrupp på FB med mån...