Igår fick jag det sista prenumerations-numret av "Må Bra" (jag kommer inte att förlänga) och där hittade jag en lista över web-länkar till personliga tränare "on-line". Det finns ju personliga tränare på SATS, men jag har inte ens övervägt att anlita någon. Jag tycker att det är himla skönt att träna ensam och att kunna koncentrera mig och bara tanken på att det står en människa bredvid som hejar på och är övertygad om att jag visst orkar mer fast jag är blåröd i ansiktet av ansträngning..... Huuu! Av de sex länkarna som fanns med var det bara två som var av intresse och till den ena har jag mailat några frågor. "Vinnande form.se" heter företaget och det som gjorde att jag valde dem var bl.a att allt var på svenska! En märklig urvalsteknik för träning. :-p   Det var inga engelska uttryck mer än enskilda termer och själva attityden till träning verkar vara mänsklig. En av de ratade länkarna gick till en svensk tjej som bor i USA och är pt åt idel kändisar och hade massor av muskler  och såg ut som den amerikanska superhälsan själv - hur skulle hon kunna hjälpa mig?? Jag är jordnära och det måste en eventuell pt oxå vara.

I natt hade jag min åtekommande obehagliga dröm igen, på sätt och vis en mardröm. Vi hade flyttat tillbaka till området vi bodde i innan vi landade här. STORT betong-hyres-komplex med otrevliga grannar och massor av asfalt. Jag gick omkring och grät högt och jag kunde för mitt liv inte förstå varför vi hade flyttat tillbaka och jag till och med sörjde att jag hade gått miste om alla mina promenadvägar! Det värsta med den här drömmen är att känslan av verklighet är otroligt stark och varje gång jag vaknar efter att ha drömt det här, så tar det alltid lite tid innan jag inser att det BARA VAR EN DRÖM. Drömmen hade jag ofta, ofta när vi precis var nyinflyttade och det kändes mer begripligt: jag hade helt enkelt svårt att fatta att vi hade fått det så mycket bättre. Varför drömmer jag det nu då? Jag behöver knappast någon pekpinne om att jag måste lära mig att uppskatta det jag har. Drömmen hänger kanske ihop med de perioder som är mindre bra vad gäller äktenskapet; jag inser ju att jag inte kommer att ha några ekonomiska möjligheter att bo kvar här utan Pär och hans inkomst. SÅ ÄR DET! Nu har jag inte arbetat på över sju år och min inkomst har sjunkit ordentligt. I nuläget drar jag in en knapp tredjedel av vad Pär drar in och någonstans långt där inne känner jag mig underlägsen och upplever det som att jag inte bidrar med så mycket annat heller. Aj. Den där självinsikten var inte rolig.

Det är den här sortens tanke-verksamhet som är en biverkning av flera år av terapi och intresse för psykologi. Suck. Där gick luften ur mig för idag....

Adjö.

Vecka 8, dag 5

Ibland känns det som om det finns enbart måndagar och fredagar.

Igår kväll fick jag ont i halsen; det kändes som en vass klump satt i vägen för sväljandet. Någon timme innan jag lade mig tog jag två Panodil för att slippa klumpen när jag skulle sova och det fungerade! När man talar om halsont, så är det ju inte hals-VÄRK man menar, men alla sätt är bra utom de dåliga! Jag fick förresten tipset från min husläkare. Jag orkade inte gå upp med Elin i morse utan låg kvar och sov till och från tills klockan nästan var tio. Huvudvärk, hostig och lite snorig, så det lutar åt en dag i soffan med några kannor te. Bredvid mig har jag ett glas juice och alla mina mediciner och det är inte utan att jag undrar hur jag ska lyckas svälja dem just idag....  Zoloft som antidepressiv, Pravastin för koloesterolet, Omeprazol för magen, Levaxin för min slöa sköldkörtel och så extra järn-tillskott. Egentligen kan jag väl lägga till Theralen mot ångest eftersom jag tar det dagligen, men framåt kvällen. Oftast tar jag alla dessa medikamenter utan att reflektera närmare över det, men vissa morgnar känns det bara så ap-jobbigt att stå där med piller-burkar och tablett-kartor....! Blä!

Efter skolan ska Elin + kompis åka in till Stockholm och jaga jeans och äta på Mc D, så henne lär jag inte träffa förrän framåt 20-tiden ikväll. Det är ganska nytt, det här att hon får åka in till Stockholm själv och här om dagen, när hon frågade om det var ok, så sa hon efteråt att hon tycker att det är så häftigt nu när hon bara kan TALA OM att hon tänker åka dit, hon behöver inte fråga och vi säger bara "Ok!". Jag förstår henne för jag skulle ha känt på samma sätt: frigörelsen från Pär och mig har börjat. Var det inte alldeles nyss som hon slutade med blöja?

På återläsande.

Från skorpion över till skytten.