......de gånger som Selma följer med till Robin. Det är inte klokt egentligen. Den här vändan kommer hon inte tillbaka förrän på måndag! Vad göra? Lösningen är en vikariepool, så när saknaden efter långa, silkeslena öron och fluffig päls blir alltför svår, så är det bara att suga tag i en av vikarierna. Är vi smarta eller är vi smarta?

20 minuter plus 25 minuter har jag promenerat idag. Tur och retur till Filmkedjan för att hämta 2 paket som innehöll en andra bokbeställning till mig själv och en stor filmbeställning som Pär och jag gjorde tillsammans som julklapp till oss själva 2013 (förra årets julklapp var ju den nya soffklädseln). Pär kommer att vara långledig och det vete tusan hur mycket tid snorpan kommer att tillbringa med sina gamla päron, så vi 2 kommer att ha filmkväll varje kväll ända in på 2014. Pär är otroligt svår att få med sig när det gäller film, det finns inte mycket han gillar, men nu har han varit med och valt. 

"Big bang theory" är egentligen en serie om man nu ska vara petnoga och "Iron sky" är helt och hållet Pärs för den vill jag inte se eftersom jag tror att den är fånig, urfånig, på gränsen till urdålig. 

För varje jul handlar det allt mer om överlevnad för mig. Överlevnad genom undvikande. Undvikande av julen så långt det är möjligt. Minimalt med pynt och om jag får min vilja igenom, så skippar vi granen även i år. Möjligen en liten bordsgran. Minimalt med hets genom att fixa julklapparna på nätet för då landar de i brevlådan eller så får jag en välbehövlig pakethämtarpromenad, men jag slipper pöbeln. Minimalt med julmat förutom svärmors suveräna julbord på själva julafton. Film är ett bra sätt att undvika den verkliga världen och att läsa är ett annat sätt och det här är de 12 böcker som jag ser fram emot att gömma mig i.

Trots att vi har kommit så långt som till år 2013, så finns det skrämmande många fördomar om depression, en skriande okunskap bland vanligt folk. Jag gör mitt bästa för att informera och för att visa att jag inte skäms för min sjukdom trots att den klassas som en psykisk sjukdom vilket låter mer skrämmande än det är. Jag har provat många behandlingsformer genom åren och för 2 år sedan ville jag ge el-behandingen (ECT) en chans, men det var inget lätt beslut för i det fallet var det jag som tyckte att det verkade skrämmande. Jag orkade med 6 behandlingar, men jag blev inte bättre och det var ett hårt slag.

Jag tittar på "Private practice" (en spin-off till "Grey's anatomy) och igår såg jag ett avsnitt där en djupt deprimerad kvinna fick ECT. Kanske går det inte till på samma sätt i USA som här i Sverige, men som de gjorde i avsnittet går det definitivt inte till. Det var, som så mycket annat, förskönat å det grövsta. Den deprimerade kvinnan låg på en brits i ett mysigt rum som var allt annat än sjukhusinrett och med avslappningsmusik! De tejpade fast elektroderna på hennes panna (det var det enda jag kände igen) och sedan körde de i ett fåtal sekunder. Efteråt hade hon lite huvudvärk, men mådde otroligt bra. Det var som om hon aldrig varit deprimerad och det efter bara en behandling! Det behövdes inget dropp eller narkos och hon krampade inte det minsta under själva el-chocken. Det mest orealistiska tycker jag var att hennes depression försvann helt vid första försöket. I Sverige, så går man i regel igenom 12 behandligar och det är ett under om man upplever en liten positiv förändring efter den första.

De nya gummibanden kom idag som jag hade hoppats, så det bidde ett pass efter lunch. De såldes i 2-pack och kan knytas ihop för vissa övningar och jag kände igen det knepet från när jag tränade med gummiband för 20 år sedan. Min sladdrige, gröne vän har kilat vidare (tack för ett lysande samarbete!) och är nu ersatt, så snabbt att det är känslokallt, av ett grönt tvillingpar som är lite smalare och inte lika sladdriga.

Den här gången körde jag med endast ett av banden och med de invanda övningarna och det kändes urbra! Lite mer motstånd och det gillar jag. Ett riktigt bra pass, ett roligt pass - ren njutning! Jag ska titta närmare på övningsplanschen som följde med och se vilka övningar som är av intresse. Det finns en övning som jag gör nu, för baksidan av skuldran, som jag vill byta ut eftersom den inte känns helt ok i armbågen och så är den knepig att utföra på rätt sätt och det irriterar mig.

Det var dax för en besökskombo igen med doktor EK först och sedan LG. Jag vet inte riktigt vad det var med EK idag, men det kändes inte lika bra som det brukar. Hon var okoncentrerad och jag var inne hos henne bara 20 minuter jämfört med de vanligare 50. Samtalet var trögt och mot slutet, som alltså kom ovanligt fort, så frågade hon vad hon kunde hjälpa mig med idag förutom att förnya en himla många recept och jag svarade att jag inte visste för det gjorde jag inte. Snipp, snapp, snut, så var besöket slut. Lite snopet, men mest en lättnad.

Det var 50 minuter kvar tills jag skulle in till LG, men jag var förberedd med en banan, en drickyoughurt och tegelstenen "Kupolen", så väntan kändes inte besvärlig. Jag har lärt mig att hålla intresset för en bok vid liv trots att det tar många veckor att läsa den och det är en sprillans ny färdighet, ny för i år. Det tog tid att läsa "Tillbaka till henne", men jag ångrar inte att jag läste färdigt den. "Kupolen" är dryga 1100 sidor och den håller fortfarande (jag närmar mig sida 1000). Problemet är mer att den är så jobbig att hålla i, så berättelsen håller, men inte mina händer.

Samtalet med LG var inte någon höjdare det heller. Vi pratade mest om gamla ämnen. Jag är fortfarande trött och känner mig allt annat än alert. Det mesta känns uttjatat. Jag vet inte om jag ska fortsätta hos honom.

Jag trodde att foten skulle klara sig idag eftersom den fick en lång vila i och med läkarbesöken, men efter den sena lunchen (inte förrän halv 14), så gjorde det j-t ont när jag stödde på den. Vad trött jag blir! Jag önskar att jag kunde ta av hela foten som man kunde göra på Bratz-dockorna och lägga upp den i höööögläääääge tills den har läkt färdigt en gång för alla. Jag skulle kunna ha en låne-fot under tiden. Efter lunchen lade jag mig i soffan och halvsov tills det var dax att äta middag. Huvudvärk och en envis nästäppa som Nasonex inte rår på, så jag tog till storsläggan Nezeril och det fungerade. Ingen höjdardag, men, som jag sa till LG när vi pratade om tacksamhet i det lilla, så'na här dagar kommer sällan i flock, så det kanske blir bättre imorgon.

5 minusgrader och småsnöigt och halt - det är väl vinter? Jag gick iväg för att hämta ett bokpaket och hade inte hunnit många meter utanför gården innan jag kände hur den högra foten gleeeeeed iväg under mig, men jag höll mig kvar på benen. Däremot stod jag kvar en stund medan hjärtat ramlade tillbaka ned från halsgropen och jag började andas igen och funderade på hur angelägna dessa böcker var för mig. Hade jag lust att riskera nya stukningar och blodsutgjutningar och blåmärken för några böcker när Pär kan köra mig dit? Böckerna var angelägna och jag behövde ju inte hetsa, så jag gick, men det var inget roligt att inte våga slappna av och få upp tempot, så det blev bara direkt tur och retur utan ett stopp på Rönninges julmarknad.

Jag beställde förresten nya gummiband från Svenskt Kosttillskott och då följer det med en plansch med förslag på övningar. De jag köpte är gröna vilket motsvarar lagom med motstånd och inte gummisnoddsstyrka som i de gula på bilden.

Det blev ett pass med gummibandet idag och nu kändes det att kroppen var med på noterna. Visst var det tungt, men jag har ju varit allt annat än frisk. Jag vacklade inte på gravens rand under uppvärmningen och orken var en helt annan i övrigt, men jag blev trött efteråt. Sååå trött och det kommer att kännas imorgon..... Jag hittade ett litet hål i gummibandet och en spricka i kanten! Jag har slitit ut min vän! Jag måste hitta en ersättare genast.

Det har gått 1 helt år sedan Elin försökte ta sitt liv.