Alla inlägg under december 2013

Av Ewa - 4 december 2013 20:25

3 plusgrader och dimmigt och så rackarns råkallt att jag frös om ansiktet för första gången den här vintern. Det tog 25 minuter att gå till Apoteket för att hämta ut Zolpidem och det var inte det minsta skönt. Det var inte förrän jag var på väg hem igen som det lossnade och tröttheten försvann, så jag tog en omväg vilket tog 40 minuter. Jag har promenerat!


Stödhandling på Konsum, vår supermysiga matfaffär där Det Vackra Folket arbetar. Närmare bestämt 2 stycken från Det Vackra Folket som har fått alla genetiska fördelar. Tjejen är liten, nätt och smal med låååångt, blont hår ungefär som prinsessan hos Bauer och så är hon dessutom übertrevlig och hjälpsam. Killen ser ta mig tusan oförskämt bra ut! Han har arbetat där i flera år, först som sommarjobbare och han blir inte fulare med åren heller och när han har civila kläder, så får jag inte ont i ögonen direkt. Übertrevlig och hjälpsam. När jag har en bra dag, så har jag inga problem med att han sitter i kassan, men när jag har en dålig dag och då menar jag rent självförtroendemässigt, då undviker jag hans kassa om jag kan. En 48-årig tant som undviker en kille på 20 plus i tron att han bryr sig om henne, att han ens noterar henne, att han skulle döma mitt tjocka jag för att jag köper chips. Patetiskt är bara förnamnet! Idag satt han i en av kassorna. Idag var inte någon bra dag. Jag ville inte betala mina chips hos honom. Jag ville inte det! Jag hade turen med mig för hans kassa var endast en extra kassa som stängde när anstormningen av kunder bedarrade vilket den gjorde när jag väl skulle betala. Något hänger kvar från mina tonår när jag inte klarade av att köpa godis om det var en kille som stod i kassan, när jag trodde att killar var mig vida överlägsna, när jag trodde att killar bara var intresserade av tjejiga tjejer med långt hår och intelligenta kommentarer. Det är pappas och min okäre brors fel. Jajamän, jag skyller på dem!


  

ANNONS
Av Ewa - 3 december 2013 21:06

En dryg halvmeter chokladask som jag köpte på Konsum idag.

"Har du tänkt att ha hela för dig själv?" frågade Pär

Jag var frestad att svara ja, men inte ens jag kan sätta i mig mycket choklad.

  

  

PS. När snorpan föddes var hon 46 centimeter dvs. kortare än chokladasken.

ANNONS
Av Ewa - 3 december 2013 16:41

Jag har hamnat i en ond cirkel som jag vill bryta. Jag hade tänkt bryta den idag, men blev kvar i den sanslöst sköna sängen till halv 11 när jag helt enkelt var absolut tvungen att gå på toaletten. Jag motstod frestelsen att lägga mig igen och det är alltid nå't. Igår veckohandlade vi, men förutom den yttepytte utflykten i den riktiga världen med frisk luft, så har jag inte varit utanför dörren sedan förra veckohandlingen förra måndagen. Dagarna bara går och inte går de sakta heller trots att jag känner det som att jag gör noll och intet, men jag är i och för sig van vid händelselösa dagar. 


Ingen träning alls. Min frustration över att inte kunna träna har övergått i att jag är leds på att få ont när jag har tränat. Jag har ingen lust att träna, jag drar mig för det. Jag är sjukt trött och vill bara sova. Igår lämnade jag återbud till LG eftersom jag inte orkar prata. Matlusten är väck igen. Youghurt, kokt ägg och te är det enda jag vill äta och hunger besvärar mig inte. Känns och låter som depression. Än så länge ångestfri.


Status foten: högläge behövs inte längre, men om jag hasar runt en hel dag utan ankelstödet, så blir jag trött i foten.

Status handen: fortfarande en punkt som gör ont om jag stödjer på handen.

Status ögat: i morgon går nedrappningen in i slutfasen med endast 1 droppe per dag, så ögat mår bra.

Status hälsporren: den gör inget större väsen av sig, men skulle nog må bra av lite blodcirkulation och då krävs det nog att jag går en längre sträcka än mellan soffan och köket...... 


  

Av Ewa - 3 december 2013 15:20

Jag har haft min blog i snart 8 år och för mig är det allvar. Jag skriver för att jag behöver. Naturligtvis vill jag ha läsare oxå, men jag skriver inte för att få läsare för i så fall hade jag lagt av för länge sedan. Mina läsare är en liten, men trogen skara och som verkar respektera mig för det jag skriver, eller har jag fel? De gånger jag får kommentarer, så har de med inlägget att göra. De gånger jag får kommentarer som inte har med inlägget att göra, så publicerar jag de inte. Nope. Härom dagen skrev jag ett allvarligt, ganska tungt inlägg om människorvärde och fick en kommentar som var positiv och smickrande och jag föll för den trots att jag hade sett exakt samma kommentar hos en blogg-vän. Kommentaren var så rackarns exakt lika forumelad att det bara var våra namn som skiljde åt, ungefär som ett så'nt där förtryckt fjäsk-brev som postorderföretag skickar ut för att smickra mig till att köpa mer pronto. Jag har makt här i min egen blog, så nu har jag raderat både kommentaren och länken till bloggaren. Moahahahaaa! Fjäskare göre sig ej besvär. Jag kräver respekt därför att jag respekterar, men jag har även respekt för mig själv och ju mer jag funderade på kommentaren i fråga desto mer illa tyckte jag om den. Om människan hade skrivit någonting om själva inlägget, så hade jag nog haft kvar den, men så var det inte. Kommentaren var i syfte att framhäva sig själv och så'nt håller jag mig för god för. Bloggen och ja, jag läste ett inlägg i den och till och med kommenterade, är tillräckligt välskriven och intressant för att kunna få läsare, men då får väl människan jobba för det utan att fiska efter gratis reklam hos mig!


  

Av Ewa - 1 december 2013 21:34

Är det någon som kommer ihåg Hans å Bob? Mina grönprickiga filtrenar som jag köpte till förra julen.

Så här såg de ut med den gamla mobilkameran.

   

Lite lagom suddiga. Charmig suddighet. En sorts suddighet som jag bestämde skulle bli mitt fotosignum, det fick jag ändra på när jag köpte en ny mobil.

Så här ser de ut med den nya mobilkameran.

 

Charmig skärpa?


  

Av Ewa - 1 december 2013 21:00

Jag blev inte så där väldigt imponerad av Borzoo Tavakolis brev till Kent Ekeroth. Det var välskrivet. Punkt. Det är ett uppräknande av prestationer för att betona att varken han eller hans familj någonsin har legat det svenska samhället till last. De är "mönsterinvandrare" som Ann Heberlein uttrycker det och jag är böjd att hålla med, men hon är oxå starkt kritisk till just denna prestationslista för hon tycker inte att ett människorvärde ska förtjänas och vem tycker det? Man måste nog röra sig väldigt, väldigt långt från vår del av världen för att hitta en plats, en kultur där människan inte värderas på det sättet.


Ta bara en så'n vardaglig sak som att presentera sig för en ny människa. Man talar om vad man heter och den fråga som oftast kommer efter det är "Vad arbetar du med?". Vi är väldigt få som inte tyst bedömer den nya personen efter yrket, ju högre titel desto högre värde får personen. Om man svarar att man är arbetslös, så kan väl många sätta sig in i den situationen och beklaga eller jämföra erfarenheter, men när man svarar att man är heltidssjuk, så faller tystnaden som en bila som hugger av samtalet. Om någon är modig och frågar på grund av vilken sjukdom och svaret blir (som i mitt fall) kronisk depression, så faller bilan då om inte förr. När man är arbetslös, så har man ett mål nämligen att få ett arbete och i och med det få tillbaka sitt människovärde, att göra nytta, att bidra till sämhället, att dra sitt strå till stacken. Som heltidssjuk med en kronisk sjukdom har jag inte den möjligheten. Det går inte att argumentera bort att jag lever på alla andra som arbetar och betalar skatt. Visserligen arbetade jag i flera år innan det tog stopp, men jag är likafullt en snyltare. Vad har en snyltare för människovärde för allmänheten?


Borzoo Tavakolis och hans familjs prestationer är, tyvärr, det som räknas i vårt samhälle och vårt samhälle har inte kommit till av sig själv, men man behöver ju inte göra det hela värre genom att ge partier som SD makt.


"Ja' ä' inte bitter!"

Jo, det är jag!


  

Av Ewa - 1 december 2013 20:45

Månadsvägning igen. Känslan av en något mindre mage gjorde mig optimistisk, men jag visste av bitter erfarenhet att jag sällan har gått ned i vikt när det har känts så, snarare tvärtom. Jag såg siffrorna, 103, 6 och gick sedan till almanackan för att kolla vad förra månadens resultat hade varit och blev oerhört överraskad av att se att 0,5 kg har försvunnit! Än en gång är det inga mängder med kilon, men jag har ändå gått ned 0,5 kg under en period av minimalt med träning och egentligen ingen kosthållning att tala om. Jag tänker fortsätta på den inslagna vägen för varför ska jag ändra på något som visar sig fungera?


  

Presentation


Allvar, svammel och underfundiga fundringar.
5 besvarade frågor

Senaste inläggen

Tidigare år

Kategorier

Arkiv

1 av 3

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3 4 5 6 7
8
9 10 11 12 13 14 15
16
17
18
19
20
21
22
23 24 25 26 27 28 29
30 31
<<< December 2013 >>>

Länkar

Anti-spam

Besöksstatistik

Sök i bloggen

RSS

Följ bloggen

Följ Mitt liv i ord med Blogkeen
Följ Mitt liv i ord med Bloglovin'

Jag är isbjörns-fadder

Jag är panda-fadder

Jag är tiger-fadder


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se