Första delen av "Den stora tystnaden" var väldigt intressant, men det faktum att det var en munk som drog igång det hela borde ha gett mig föraningar om kommande besvikelse. Jag såg den andra delen igår och den handlade enbart om de 8 dagar som deltagarna tillbringade i tystnad. 3 kvinnor (varav 2 var troende) och 2 män (varav den ene var troende). Mannen som inte var troende nöjde sig inte med att vara ateist, han var helt emot religion och ansåg att den låg bakom för mycket elände för att den skulle vara något att ha. Den deltagare som hade lättast att ta till sig tystnaden var den kvinna som inte var troende. Religionsmotståndaren hade det tufft, men gjorde en helomvändning, så till vida att han, en av de sista dagarna, upplevde det som att han hade Jesus vid sin sida under en av sina långa promenader och att de hade haft ett mycket intressant samtal. I en kort snutt fick man se hur den kvinna som inte var troende samtalade med munken och han var övertygad om att den känsla av klarhet och lugn som hon upplevt absolut var Gud. Hon såg inte övertygad ut. Kan man inte uppleva frid, lugn och klarhet utan att det ska kopplas till en allsmäktig gud?? Det var synd att de inte kunde undvika den kopplingen.

Jag hade hittat en annan dokumentär, "Finns det någon gud?", men den var på en så vetenskaplig och torr nivå att jag inte såg ens ett halvt avsnitt av 3. Vetenskapsmän som diskuterar med diverse religiösa nissar och ateister om vårt universum är skapat ur kaos eller av en gud. *gäsp!*  Det finns tydligen en riktning som kallas för ny-ateism och som verkar vara fundamentalistisk och jag gillar inte människor med skygglappar som är så tvärsäkra på att deras åsikt - för när det kommer till kritan handlar det om åsikter och inte om fakta - är den enda rätta att de inte är kapabla att lyssna på andra. Fundamentalister finns inom alla områden från religion över till kost och sedan till barnuppfostran.