Jag umgicks med mitt gummiband idag och vi hade det väldigt trevligt! Uppvärmningen var äckligt tung trots att jag tog det lugnt och mellan de olika benövningarna, så fick jag ta långa pauser, men det lättade och även om det var tungt efter ett ofrivilligt uppehåll på 2 veckor, så kändes det bra. Den stukade handen utgjorde inget hinder, men jag har lite ondare igen, så här efteråt. Foten protesterade inte förrän jag skulle stretcha låren. Det gick inte alls, så jag får väl räkna med extra träningsvärk i morgon. Jag är härmed åter i trafik!   

Ögat är inte bättre. När jag vaknade hade jag så där idiot-ont som igår kväll och ögat rann som jag grät med bara ett öga. Just nu är jag smärtfri, men ögat är rött och ger mig dimsyn. I morgon ska jag till distriktssköterskan för att göra ett allergitest och hon ska få bedöma inflammationen när jag ändå är där.

Nu har jag bestämt mig för att sluta i ångestgruppen. Jag hade tänkt ge den några träffar till, men allt med det här känns fel, fel, fel. I magen och resten av kroppen. Jag tror att jag ska arbeta med boken på egen hand genom att läsa ett kapitel i veckan och göra övningarna och där behöver jag varken gruppen, LG eller BL. Gruppen som sådan tillförde ingenting och jag har samtalen med LG om jag behöver ventilera.

Jag fick den sjätte stötvågsbehandlingen idag och trots att JS ökade intensiteten, så gjorde det inte ont. Det kändes, men det gjorde inte ont som det gjorde förra gången. Kanske har hälsporren läkt färdigt? Eller så är det pga. den stukade foten för enligt JS har hjärnan svårt att hålla reda på mer än ett smärtställe i taget, så när det är både hälsporre och stukning och stukningen gör ondast, så är det stukningen som hjärnan fokuserar på. Hälen har fått en oväntad vila i 2 veckor när jag har suttit med foten i högläge och inte varit igång så mycket som jag brukar.

Hjärnan har ett tredje smärtställe att hålla reda på nämligen ögat för det är inte bättre idag och jag har haft vansinnigt ont på eftermiddagen och kvällen. Just nu är det smärtstället värre än den stukade foten. När ögat träffas av alltför skarpt ljus, så känns det som om någon kör in en kniv i huv'et. I brist på riktig ögonlapp, så tog jag en pappersnäsduk och fäste över ögat med sårtejp. Ögat fick vila lite grann och jag hade problem med djupseendet. En märklig upplevelse. Jag skulle kasta en clementin till Elin, men just för att jag saknade djupseende, så hivade jag bara iväg den åt hennes håll utan större precision. Hon fick den åtminstone inte i huv'et.....

PS. Att det kommer en köldknäpp inklusive snö, så fort jag ställer in vinterskorna i garderoben har jag varit med om flera gånger, men att det blir varmt när jag har hängt in sommarjackan var nytt för i år. Vädret är knäppt!

......så är det det andra nämligen ögoninflammation. När jag vaknade ömmade vänster öga och det var täckt av en dimma som jag ihärdigt försökte både blinka och gnugga bort utan resultat. Det fanns inget skräp som fastna. I spegeln såg jag att ögat var stoppljusrött. Vi sov med öppet fönster och det är väl draget som har gått hårt åt ögat. Jag har baddat med ljummet vatten och motat bort värken med Ipren, men jag skulle egentligen ha velat ha en ögonlapp faktiskt för ögat har varit hyperkänsligt för starkt ljus idag. Jag kollade ögoninflammation på nätet och alla symptomen stämmer in.

Idag är första dagen sedan jag ramlade som jag har vågat stödja på foten helt utan att det har gjort ont. Jag har kommit på mig själv med att inte halta ens för säkerhets skull. Handen blir oxå bättre och det var samma sak där när jag diskade att jag kom på att jag lyfte en stengodstallrik utan rycka till av smärta.

Jag tog mig till LG idag, haltande och inte lika raskt, men foten känns mindre stubbig idag och det är väl med den som med förkylningar eller blåsor i munnen, att det är när jag är övertygad om att jag kommer att dras med det tills jag dör som det visar sig att det vänder.

Dagens samtal var inte så givande. Vi pratade mest om ångestgruppen och eftersom jag missade det första tillfället förra veckan, så har jag läst ikapp själv, inledningen och första kapitlet inklusive den första uppgiften. Om jag har fattat det hela rätt, så kommer vi att diskutera den första uppgiften nu på onsdag, så jag tar bara upp själva inledningen i det här inlägget.

"Sluta grubbla, börja leva" handlar om ACT: acceptance commitment therapy. Några av tankegångarna följer nedan.

* Psykisk smärta är något normalt och viktigt, något som alla känner.

* Det går inte att på viljemässig väg göra sig kvitt sin psykiska smärta även om du kan vidta mått och steg för att inte i onödan förvärra den.

* Smärta och lidande är 2 olika tillstånd.

* Du är inte tvungen att identifiera dig med ditt lidande.

* Att lära sig acceptera smärta är ett första steg för att befria sig från lidandet.

Min tolkning av den här metoden, så här långt är att jag inte måste sträva efter att bli fullt frisk bara för att kunna leva ett bra liv. Min depression är kronisk, jag kommer att knapra piller resten av mitt liv, men jag kan lära mig att hantera ångesten som hör till. Jag kan bli uppmärksam på hur jag reagerar i olika situationer.

"Med ett annat förhållningssätt till de problem som plågar dig kan du ---- mildra deras verkningar. Även om de svåra känslorna och tankarna inte skulle förändras är det mer än troligt att deras verkningar, dvs. de plågsamma konsekvenserna för ditt liv, kommer att förändras."

LG frågade mig idag om jag trodde att det här var något för mig och jag svarade sanningsenligt att jag inte vet det, men jag vill försöka. Vad har jag att förlora? Möjligen de 319 kronor som jag betalade för boken. Det kommer inte att bli en baggis, men en fördel är att det inte finns några rätt eller fel eftersom det utgår från mig och mina erfareheter.

Jag har städat idag och det känns såååå bra och nu har jag kommit på ett osystematiskt system för att lorten inte ska hinna sätta sina bopålar på samma sätt som den lort jag krigade mot i maj månad hade gjort. Pär fick skura badkaret idag för det var överkurs för min stukade och blåslagna kropp och när jag kommit till det sista rummet, vardagsrummet, så tog jag några genvägar med dammtorkningen för vid det laget protesterade ovan nämnda kropp. Foten gjorde ont, ont, ont och kändes tjock och osmidig som en stubbe. Eftersom jag försökte att inte stödja alltför mycket på högra foten, så blev jag även trött i vänster höft och till med blåmärket på låret - stort som Småland - värkte. Den vänstra handen var inte till mycket nytta vilket gjorde att högerhanden fick jobba desto hårdare. Jag tog en närmare titt på den stukade foten. Big mistake. Den inte bara känns tjock, den är tjock och den är full av blåmärken kors & tvärs. Om jag inte hade haft så himla lätt för att få blåmärken, så hade jag kanske inte varit fullt så blåslagen efter fallet i tisdags.

Jag beställde leggings från Ellos och långärmade t-shirts från Cellbes. Båda påsarna kom i brevlådan igår (Tack, breväraren för att du pressade ned dem så att jag slapp halta hela vägen till ICA!!), men jag öppnade dem inte förrän idag. Jag var rädd för att bli besviken som jag har blivit så ofta den senaste tiden när det gäller kläder, men jag behåller rubbet. Tröjorna från Cellbes är gudomligt mysiga och jag längtar tills jag har duschat i morgon och får ta på mig en av dem! Leggings och långärmade t-shirts är min uniform. Mjukt och skönt när man har en spolformad kropp. Som pricken över i, så är den som är offwhite så pass kraftig att den inte är genomskinlig. Aj lav it!!

 Nu har Elin köpt en andra bur till Selma som kommer att stå hos Robin och där Selma kan husera, så att Elin slipper sakna henne så förbenat. Selma är med Elin ikväll och kommer tillbaka på tisdag. Att jag saknar Håppetåssan är av underordnad betydelse.  Det är tomt och tyst inne hos Elin. Jag tycker att jag hör hur Selmis rumsterar där inne, krafsar mot burgolvet, gör tokrusningar, skakar galler, men jag hör i höre.......

PS. Ett citat av Suzuki St Pierre, modereporten i "Ugly Betty" när en katastrof har inträffat (minns inte vilken i ordningen): "Nu kommer många att gå hem och trösta sig med sprit, piller, internetsex och transfetter. Det är vad jag kallar en vanlig torsdag!"

2 av 3 plåster på handen är borta, skrubbsåren har läkt ihop. Foten är nästan bra igen och jag kan stödja på den utan problem. Blodutgjutningen på låret är oförändrad och ganska fascinerande på ett äckligt sätt.

Vänsterhanden är inte bra, den har fått en stukning som heter duga. Jag pratade med distriktssköterskan på vc:n som bekräftade att det inte är något benbrott, men att det kan ta upp till 2 veckor. Pär bleknade lätt när jag berättade det och såg väl framför sig hur han inte rör sig längre bort än spisen (för att laga mat) och diskbänken (för att diska) den kommande veckorna. Mooahahaha! Jag är frestad att promenera i morgon, men jag kommer inte att göra det. Jag ska vänta tills det känns bättre, så att jag slipper bakslag. Det här mellanläget när jag varken är helt ur trafik eller i helt i trafik är tålamodsprövande.

Jag sov riktigt bra i natt i snarkarposition - på rygg - eftersom jag behövde en kudde under foten, men jag skulle inte ha kunnat ligga bekvämt på höger sida och samtidigt undvika att foten kom i kläm och att ligga på vänster sida fanns inte ens med på kartan eftersom det har bildats en ordentlig blodutgjutning på låret som är, milt uttryckt, öm. Det faktum att jag behövde sova på rygg och inte kunde knuffas till för att jag snarkade gjorde att Pär fick tillbringa en hel natt på soffan och det misstänker jag att han får göra i natt igen. Så här dagen efter upptäcker jag att jag har ont på fler ställen, men det handlar om muskelsträckningar av den sorten som kommer sig av att kroppen faktiskt inte var beredd på att åka i backen.

Igår kände jag mig förhållandesvis munter och uppåt trots allt, men inte idag. Jag lämnade återbud till ångestgruppen trots att Pär erbjöd sig att kör mig dit och att hämta mig eftersom det är på eftermiddagen och han kan smita från jobbet tidigare. Orken finns inte, bara värken. Jag lämnade återbud till morgondagens samtal med LG oxå för jag kan inte ta mig dit för egen maskin.

Om jag ska försöka hitta något positivt med det här, så är det väl att jag inte kan diska eller städa buren. Vad gör man inte för att slippa.... 

Vrickad vänster hand plus rejäla skrapsår.

Blåslagen vänsterhöft plus skrapsår.

Skrapsår på vänster knä.

Stukad högerfot.

Jag ramlade när jag var ute med stavarna.

Ett litet felsteg och krasch, bom, bang.

Jag blev rädd och det gjorde ont, men tårarna som kom rann pga att all träning nu blir inställd och det vete tusan om jag kan ta mig till ångestgruppen i morgon.

SATFLÄSK!