På DN.se finns en lista på 158 saker som kan göra en glad. Det är en ganska lång lista, men jag tycker att ni kan läsa den. Artikeln handlar om en ung kvinna som fick den här listan av terapeuten vid ett akutsamtal. Om man över huvud taget kan jämföra sjukdom och lidande, så har hon det värre än jag i och med att hon måste bo i ett stödboende. Jag är kroniskt sjuk, men förutom mediciner är jag självgående. När man har varit sjuk så länge som kvinnan i artikeln har tycker jag att det är en ren förolämpning att ge henne en sån lista. Det är ett sätt att förenkla sjukdomen, att säga att man är dum i huv'et som mår dåligt när det är så enkelt att må bra. Listan består huvudsakligen av saker som man gör till vardags och jag är en stark anhängare av att uppskatta vardagen, men när man är så sjuk att man knappt fungerar har man nog jävligt svårt att uppskatta ett varmt bad eller att "tänka på saker som man kan köpa" eller "fantisera om framtiden". Det blir oxå fånigt när en punkt handlar om att motionera (i allmänhet och nu vet man att fysisk aktivitet hjälper suveränt mot ångest) och andra punkter specificerar det hela med t.ex badminton, yoga, volleyboll och skidor. Det känns mer som ett försök att göra listan så lång som möjligt. Jag blir arg när jag läser listan! De skriver att listan kan uppfattas som kränkande, men det är att ta i ("kränkt" är ett modeord som missbrukas). Ilska och förlämpning däremot.

Det blev en vanlig promenad dvs. utan stavar, 75 minuter och det var skönt i början, men när jag inte har stavarna blir jag så trött i benen. Dessutom hade jag redan ont i knäna sedan igår. Undrar om det har att göra med att det har blivit betydligt svalare eller att det verkar slå om igen (det blåser ordentligt)? Jag kände att skuldrorna och armarna behövde vila idag och därför fick stavarna stanna hemma. Premiär för vinterjackan och vinterskorna. Svettigt, men i början, innan jag fått upp värmen, så behövdes det. Foten har oxå gjort ont idag och även den sedan igår. Jag har haft allmänt ont i hela kroppen faktiskt. På eftermiddagen tog jag en värkkombo och sedan slumrade jag sittande i soffan i 1 timme. Det har inte varit någon bra dag. Jag har precis tvättat den sista maskinen och ska hänga upp den. Det var mycket att tumla idag vilket gjorde att allt tog längre tid än när jag bara hänger upp det på torkställningen. Och så sov jag dåligt i natt. Suck. Jag ska gosa med Selma nu, så känns det kanske bättre sen.

Ännu ett bra gummipass och nu är det kanske min tur att bli stöddig för jag tror att jag behöver gå över till blåa band dvs. hårda band. Det var flera övningar när det kändes som om gummibandet inte gav mer motstånd än en gummisnodd och visserligen kan jag öka på antalet repetitioner, men då känns det som jag får hålla på i timmar med en övning. Ett alternativ är att köra några övningar med de gröna och andra med de blåa banden (de där jag nu är uppe i 11 repetitioner) och det är mer tilltalande, så jag har beställt blåa band. 

Jag fick ett mäjl från mobildoktorn med ett kostnadsförslag på 340 kr för att byta batteriet som var svullet. Det är därför prestandan blev så dålig. Det finns appar som kollar batteriet, en "batteridoktor", men den jag hade installerad tyckte inte att batteriet var svullet. Ska jag lita mer på en app än en reparatör? Naturligtvis inte. Trots att jag inte begriper mig på elektronik eller teknik, så säger mig magkänslan att problemet inte är löst. Det lär visa sig. Jag svarade att jag accepterade kostnadsförslaget.

Are you waiting on a lightening strike?

Are you waiting for the perfect night?

Are you waiting til the time is right?

What are you waiting for?

Don't you wanna learn to deal with fear?

Don't you wanna take the wheel and steer?

Don't you wait another minute here

What are you waiting for?

Everybody's gonna make mistakes

But everybody's got a choice to make

Everybody needs a leap of faith

When are you taking yours?

Vilket bra gummi-pass det blev idag! Härligt motstånd som gjorde mig härligt svettig och med pauser på rätt ställen som gjorde underverk med orken.    Jag ändrade övningen med bakåt-sparken från den som följde med mitt allra första gummiband till den övning som följde med de gummiband jag köpte. Den är enklare, men ändå tuff. Mindre flåsig, mindre risk att göra fel. Nu har jag fått kläm på utfallsövningen - vilken tid det tog! - och nästa gång kommer den att var utökad. Det här passet tillhörde ett av dem där jag tydligt märker att jag är mycket starkare jämfört med samma tid förra året. Framför allt benen och det känns väldigt bra. Jösses, vad jag är trött i ryggmusklerna.....

Pär har kommit igång ordentligt med sin träning (han springer samt styrketränar på Garnuddens utegym 4-5 gånger i veckan). Han mår bra av det och det tycker jag om för även jag vinner på det. Humörmässigt. Han går ned i vikt (det har försvunnit en del runt magen) och hans blodtryck är så pass mycket bättre att han förmodligen kan sluta med medicin. Det är ett skolexempel på de positiva effekterna av träning. Tyvärr, börjar han bli stöddig. "Kolla vad krallig jag har blivit!", säger han och spänner armmusklerna som faktiskt har dykt upp igen. "Har du några muskler då? Vad?" Fortsätt så där, så ska du få känna på mina muskler, tänker jag. "Det kan du hoppa upp och sätta dig på att jag har!", svarar jag. Jag är medveten om att jag är känslig på den här punkten och jag jobbar med det och det går framåt för nu valde jag att inte nappa på betet, att inte visa min irritation. Jag väger 30 kg mer än min man. Jag har betydligt mer fett på kroppen än vad han har. Jag har svårare att gå ned i vikt än vad han har, men jag har muskler. De syns inte så tydligt pga. övervikten, men jag har muskler. 

....att halka ur bra rutiner som med träningen. Det blev stavgång idag och när jag tänkte efter när jag tränade senast (i torsdags), så har det ju gått 4 dagar pga. foten och ångesten, bara så där. Vips! 4 dagar är inte särskilt länge, men kroppen tyckte att det hade gått 4 veckor. 30 minuter till Posten inklusive den otäcka backen vid tennishallen och jag hade bra tempo, men jag förtog mig tydligen för de 45 minuterna hem igen kändes evighetslånga. Det blev några pust-pauser och jag blev trött i armarna. På något sätt var det ändå skönt. All träning är skön och jag behöver träna för att må bra i både kropp och själ. Det var premiär för handskarna idag, men det är fortfarande alldeles för varmt för vinterjackan. 

Elin och jag såg en härlig film idag, "Maleficent". Åh, vad jag tyckte om den! En sagofilm som inte var helt igenom animerad i och med att det var riktiga människor med. Jag gillar idén oxå, att det fanns en fullt giltig anledning till varför hon var på ett så'nt jäkla humör när hon slungade förbannelsen över Aurora vid dopet. Figurerna och miljöerna kändes oerhört välbekanta för jag har spelat "Maleficent free fall" på mobilen större delen av året.

Jag läser en riktigt bra bok nu, "Stallo" av Stefan Spjut. Det är nästan 1 år sedan jag köpte den. Det finns 2 anledningar till att den har blivit liggande och det är att den inte har känts rätt och att jag använde den i en av mina texter i författarkursen i våras. Nu känns den däremot helt rätt och jag har glömt texten och när jag väl sätter mig och läser, så blir det sida efter sida efter sida. Aj lav it! Att försjunka i en bok är bland det bästa som finns! Det kan inte vara roligt när man som författare väljer skräckgenren och per automatik blir jämförd med Stephen King. Stephen King kan vara kuslig, men det som gör "Stallo" effektfull är att det är svenska miljöer, bekanta miljöer och till och med extra bekanta miljöer eftersom en del av handlingen utspelar sig i ett vintrigt Kiruna.

Jag köper mina ljudböcker hos Muntligt.se, men jag tycker att börjar bli dyrt. 99 - 174 kr för en bok och det är ingen behaglig känsla när boken inte är bra... Nu ska jag prova Storytel i stället! 2 veckor gratis och sedan 169 kr i månaden med hur många böcker jag vill. Jag har redan fått ihop 7 böcker i min "bokhylla". Om någon inte är bra, så går jag vidare till nästa utan att ha slängt pengar i sjön. Jag får väl se om spelaren hos Storytel är lika bra Smart AudioBook.

Jag har försökt att göra en vardaglig händelse dramatisk.

Karin var törstig. Hon var fruktansvärt törstig. Tungan klibbade mot gommen. Dessutom frös hon och var trött. Något måste göras. Hon tog sats och lyckades resa sig från soffhörnet där hon hade slumrat till. Det hade hunnit bli mörkt och ingen lampa var tänd. Persiennerna som hon hade släppt ned mot solen som hade bländat henne för några timmar sedan stängde effektivt ute ljuset från gatlyktorna. Hon hade inte gjort sig helt hemmastadd ännu och stegen blev tveksamma när hon hasade i riktning mot köket. Hjärnan hade inte vaknat helt kändes det som. Huvudet kändes luddigt. Var satt strömbrytaren? Hon famlade framför sig tills hon kände en dörröppning. Ingen strömbrytare. Om hon inte mindes helt fel låg köket tvärs över hallen. Hon kände tröskeln mellan vardagsrummet och hallen under fötterna. Hallen kändes lika oöverkomlig som en avgrund. Det var svart som i en säck! Hon var inte säker på om hon hade ögonen öppna eller slutna. Den ena handen höll kvar taget om dörrlisten medan hon sträckte sig så långt hon kunde. Det fanns ingenting där. Hon tog ett djupt andetag innan hon släppte taget och nästan sprang in i mörkret medan den andra handen letade efter ett fäste. Där! En smal, slät yta som gick att få tag om med ena handen. Dörrlisten till köket. Hon kände till vänster och hittade strömbrytaren, men ingenting hände. Och nu då? Hon kunde känna kanten av diskbänken till höger och höll i den medan hon trevade sig fram mot spisen. Ovanför spisen satt en fläkt som hade en lampa. Hon tryckte på lampknappen, men det förblev mörkt. Karin var inte mörkrädd i vanliga fall, men nu tyckte hon att det började bli kusligt. Det var så tyst också. Väldigt tyst när hon tänkte efter. Inget brummande från kylskåpet. Utanför var det svart. Hon tog sig fram till fönstret. Det lyste ingenstans i husen runt omkring. Var det strömavbrott? Hon sjönk ned på stolen. Lägenheten var som ett minfält med alla ouppackade flyttlådor. Hon valde att ta det säkra före det osäkra och satt kvar där hon var. Mobilen hade blivit kvar på soffbordet, så hon kunde inte ens se vad klockan var. Hon hade kunnat ha den som ledljus! Karin satt i mörkret och lyssnade till frånvaron av ljud. Inga fläktar eller kylskåp. Det verkade som om grannarna inte heller vågade röra sig. Ingen hiss. Ingen som rörde sig i trapphuset. Det enda som hördes var hennes egna andetag. In. Ut. In. Ut. Vilsamt, nästan meditativt. När lampan i fläkten och i taket tändes samtidigt som kylskåpets aggregat drog igång skrek hon till av förvåning och fnissade sedan åt sig själv. Utanför fönstret hade gatlyktorna tänts och hon kunde se hur det rörde sig i de andra lägenheterna. Det var som att livet återvände. Te! Det var därför hon hade gått till köket. Hon hade hunnit bli hungrig också. Hon fyllde vattenkokaren med kallt vatten och förvärmde tekannan med varmt vatten. Medan hon väntade på att vattnet skulle koka gjorde hon i ordning en bricka med mugg, mjölk, socker och några mackor. Det fick bli vanligt Earl Grey. En trygg och välbekant smak efter all dramatik i mörkret. Hon passade på att gå på toaletten medan teet drog i kannan. Det var när hon hunnit halvvägs tillbaka till vardagsrummet med en fullastad bricka som strömmen försvann igen.