Övning i att använda äkta känsla i en fiktiv scen utifrån ett universellt tema.

En hjältemodig insats

Alfons första instinkt var att hämta något att mosa den med. Det var det äckligaste han hade sett i sitt badrum och då räknade han ändå de gånger han sett sig själv naken i spegeln. Den var egentligen för stor för att mosas och det skulle förmodligen höras någon form av krasande. Han ryste över hela kroppen bara han tänkte på det. Han tittade på klockan och såg att han inte kunde tveka mycket längre för då skulle han bli sen till jobbet. Det var ju inte absolut nödvändigt att duscha heller, men han kunde se framför sig hur Jonas sniffade i luften vid kaffeautomaten. ”Vad fan, Alfie, har du inte duschat?” Han skulle kunna skylla på att vattnet varit avstängt eller att varmvattnet inte hade fungerat. Däremot skulle han inte kunna säga att duschen varit upptagen av en spindel hur stor den än hade varit. Alfons kände ett sådant äckel inför spindlar att gränsade till fobi. Om de var små brukade han vara skoningslös och mosa dem. Hans skrockfulla mamma hade alltid ylat om det skulle börja regna när han gjorde så, men att välja mellan en spindel eller lite regn var inte svårt. Spindeln i duschen var för stor för mosmetoden. Kroppen var säkert två centimeter lång och benen var bara hur långa som helst! Det var sättet som de rörde benen på som gjorde att det kröp i hela kroppen. Han föreställde sig hur de rasslade över parketten. En burk! Han letade fram en gammal Big Pack-burk med lock och sedan gick han tillbaka in till spindeln. Först kunde han inte se den och fick nästan panik. Den kunde vara var som helst i lägenheten. Nu skulle han svimma. Sedan såg han hur den rasslade fram över badkarsbotten. Med burken i ena handen och locket i den andra smög han ett steg i taget. Han upptäckte att han höll andan och släppte ut luften i en ljudlig suck. Sedan sänkte han burken över spindeln och medan han tryckte den mot badkaret drog han den upp mot kanten där locket väntade. Det fungerade! Spindeln var instängd. Han sprang ut på gården till en gräsplätt där han öppnade burken och skakade ut spindeln och sedan sprang han in igen. Burken slängde han i sopnedkastet för den skulle han aldrig kunna ha något annat i. När han hade försäkrat sig om att duschen verkligen var ledig klev han i och påbörjade sin försenade morgontvätt. En känsla av tillfredsställelse spred sig genom hela honom och han kunde inte låta bli att sjunga i duschen. ”Imse, vimse, spindel, in i burken foooor!” Han var stolt över att han hade löst problemet utan att döda den. Det kändes aldrig bra att döda, inte ens flugor. Han hade inte fått panik. Jaja, men bara lite. Han hade inte svimmat! Nu fick spindeln möjlighet att leta upp en spindelfru och skaffa en massa spindelbarn och leva lycklig i alla sina dagar. Det tänkte Alfons också göra. Ett maktskifte hade skett till hans fördel. ”All you spiders, beware!”

Det finns ingen hushållspryl som jag använder lika ofta som vattenkokaren. Minst 1 gång om dagen, oftast 2 och när Elin bor hemma ännu oftare eftersom hon kokar till bara 1 mugg i taget. Den slits på ordentligt och nu har den senaste börjat antyda att pensionering närmar sig i och med att inkontinens har infunnit sig. Det ser ut som om botten har börjat släppa och alla vet ju att vatten i kombination med elektricitet inte är hälsosamt, så det blev ganska bråttom med att hitta en ersättare och det är en uppgift jag gärna tar på mig. Jag upplever det som att det inte var länge sedan vi köpte den nuvarande, men i bloggen - den tillförlitligaste av källor när det gäller privata spörsmål tillbaka i tiden - kunde upplysa om den faktiskt är 3,5 år. Är det jag som har blivit avdomnad för dagens slit och släng-mentalitet? I jakten på en ny vattenkokare gick jag direkt in på Tretti.se och där fanns att välja på både vad gäller märken, pris och utseende. Krav numro 1: den ska rymma minst 1,5 liter eftersom min tekanna rymmer den mängden. Krav numro 2: den ska inte ha något som helst pipande för sig för vi har en mikro som fyller den kvoten flera gånger om (pip-pip-pip-pip-piiiiiiiip!!). Krav numro 3: den ska se hyfsad ut eftersom den står framme på bänken 24/7/365. Många av vattenkokarena ser ut som om ett litet rymdskepp har landat. Det var flera stycken som gick fetbort just pga. att de piper (jag läste recensionerna - smart eller hur?). Jag hittade den här:

Den lutar sig som en backhoppare, men den rymmer tillräckligt mycket, den är tyst och den ser helt ok ut. Handtaget verkar bra och vattenmarkeringen är tydlig. Den är såååå välkommen!

Idag kom jag på att jag tycker att uppläsaren av en bok är viktigare än handlingen. Anledningen till att jag lyssnar på många kriminalromaner som jag inte skulle köpa för att läsa själv är just uppläsaren. De flesta böcker av John Ajvide Lindkvist har jag gillat och jag blev entusiastisk när jag såg att hans nya "Himmelstrand" är inläst och klar för avlyssning. Vem är då Thomas Oredsson? En skådis. Aldrig hört talas om. Jag provlyssnade och blev tveksam. Nu när jag har Storytel slukar jag böcker med öronen och då kunde jag passa på att lyssna på "Himmelstrand". Jag orkade med 40 minuter av 17 timmar. TO:s inläsning sänker hela boken! Åh, vad uselt!! Livlöst och sluddrigt. Tack och lov att jag inte behövde betala 174 kr för den! 

Det känns som om en förkylning ligger och lurar och det påverkade dagens gummipass som gick så där. Halvdant. Inte den rätta orken. 

Det blåser så in i -------! Enligt SMHI-appen slår det om igen och nästa vecka kommer det att bli runt 15 grader. Vad fan e det här?! Jag får ta fram sommarjackan igen. Sommarjacka i slutet av oktober - vädret är ur led.

Använda äkta känsla/egna minnen i en fiktiv scen utifrån ett universellt tema

1. Smultronställe

Johanna och Mikael följde mäklaren uppför trappan där hon låste upp dörren och bjöd de att stiga in. Johanna var ivrig och klev in först av dem. Hon stannade till i hallen och slängde en blick uppför trappan till övervåningen innan hon gick till vänster in i vardagsrummet och raka vägen fram till det generösa fönstret. Där blev hon stående och tittade ut på föreningens gemensamma innergård som inte var riktigt färdig. Det var en mörk och småregning söndag i april som inte uppmuntrade till att vistas utomhus, men gården sjöd av aktivitet. Det rullades ut gräsmattor och planterades träd. En lekplats färdigställdes i och med att två gungor hängdes upp. De flesta lägenheter stod ännu tomma även om de var sålda. Lägenheten som Johanna och Mikael nu tittade på hade visat sig vara svårsåld eftersom den hade norrläge. Hon strök med handen över fönsterbänken av blänkande vit marmor och kände sedan på fönsterhandtaget som var av metall. Handtagen och dörrlisterna där de bodde nu var av plast. Här var de av metall respektive trä. Mikael ställde sig bredvid henne.
”Det är det här vi har letat efter!”, utbrast Johanna. ”Känner du?”
Han nickade och lade armen runt hennes axlar.
”Hur många hus har vi tittat på vid det här laget? Och så var det den här lägenheten vi hela tiden letade efter.”
”Det känns som att komma hem.”, sa han.
”Precis! Vi kan sluta leta. Säg till mäklaren att vi vill köpa den. Fort innan någon hinner före!”
Det var bara de två på den här visningen, men hennes otålighet och iver smittade av sig och han gick efter mäklaren. Hon kunde höra hur Mikael förklarade att de inte ville skriva upp sig på någon intresselista utan att de ville köpa lägenheten, att de hade bestämt sig. Mäklaren lät glatt överraskad, men protesterade inte. Johanna lyckades slita sig från fönstret och gick in i det intilliggande sovrummet som hon bestämde skulle bli deras. Utanför det fönstret låg balkongen. Den stack ut från huset till skillnad från den balkong de hade nu som var som en urgröpning i väggen på det höghus de bodde i . Den här hade ett tak och Johanna tyckte att det gjorde att sovrummet kändes ombonat. Hon visste att hon skulle sova gott här. Mikael och mäklaren hade förflyttat sig till övervåningen och det var bra för då kunde hon vandra genom de andra rummen själv. Tillbaka i hallen noterade hon att den knallblå ytterdörren hade vattrat fönsterglas som gjorde hallen ljus och luftig. Direkt in till höger låg ett mindre sovrum som deras dotter skulle få bo i. Utanför fönstret växte en stor hassel. Johanna kikade in i badrummet som var helkaklat i vitt med blå linoleummatta och hade badkar, toalettstol, handfat och badrumsskåp. Utrymme för tvättmaskin och torktumlare. Köket hade ett lika generöst fönster som vardagsrummet. Hasseln stod nära huset. Det enda som hördes var de två på övervåningen. Ingen trafik. Inga gapiga grannar.
”Johanna, kom upp hit!” Mikaels röst bröt igenom tystnaden. Hon gick upp och fick se en stor yta som endast bröts av trappan. Här fanns möjligheter. Snedtak och två fönster.
”Titta här.” Mikael stod vid en kvadratisk lucka infälld i en av långsidorna. ”En krypvind. Om jag lägger ut spånskivor på de här bjälkarna får vi ett golv.”
Johanna böjde sig in och kikade i skumrasket. De skulle inte kunna stå upprätta där inne, men det skulle bli ett bra förvaringsutrymme.
”Det finns en likadan på andra sidan.”, förklarade Mikael och pekade mot en likadan lucka på andra långväggen. ”Och här kan vi lägga golv.” Han pekade mot golvet som utgjordes av gråa plattor. ”Det kan jag fixa på kvällarna efter jobbet, så att det är färdigt när vi flyttar in.” Han var ivrig nu. Han hade alltid velat ha en bostad där han kunde spika, såga och hamra som han ville när han ville. Nu skulle han få det. Det kändes som allt föll på plats med det ena tillfredsställande klicket efter det andra. De gick tillbaka ned till köket för att skriva på papper. Det var det enda rummet med någon form av yta att skriva på. De skrev på för lägenheten och för att köpa alla vitvaror till rabatterat pris och få dem installerade. Sedan fick de nycklarna och mäklaren lämnade de ensamma. Johanna höll hårt i nycklarna. De symboliserade ett nytt, mer harmoniskt liv borta från höghusghetton och invandrare.
”Hur är det möjligt att inte förstå hur mycket man behöver något förrän man får det? Jag visste ju att vi inte hade hittat rätt hus och så, men jag kunde inte förklara vad jag letade efter förrän jag kom hit. Det här kommer att bli vår sista flytt. Det här blir vårt smultronställe. Mitt paradis.” Det var Johanna som låste efter dem när de åkte därifrån och hon viskade in mot lägenheten: ”Hejdå, smultronstället vi kommer snart tillbaka.”

Nya vinterkängor har inhandlats på Eurosko i Skäris. Igår letade jag upp alternativ på hemsidan och hade knappt klivit innanför tröskeln innan jag hittade favoriten, provade och köpte. Häpp! Jag tror att sulan är mindre stum - hur ska jag kunna vara säker innan jag har promenerat i minst 1 timme? - och foten får definitivt bättre stöd. 

Jag såg de här oxå som jag egentligen skulle ha köpt bara för att de var så vansinnigt söta! Blekrosa mocka med fårull i storlek yttepytte och de vägde ingenting.

Stavgång 20 minuter till Salem och 45 minuter hem. Härligt! Idag var det bara 4 grader och blåste svinkallt, men jag tyckte att det var så skönt! Hårbotten som får tillgång till syre igen efter gårdagens klippning tjoade glatt när de kalla vindarna svepte förbi. Idag behövdes vinterjackan - inget snack om den saken. När jag tappade farten i den sista backen plus trapporna (som jag alltid gör) stakade jag mig fram. Jag lyfte båda stavarna samtidigt och tryckte ifrån och då kände jag hur magmusklerna fick jobba. Najs! Något som är mindre najs är mina vinterkängor. Fan, vad jag har ont i foten! Den känns stukad igen och trivs bäst i högläge. Vad som kändes ännu värre var att hälsporren försökte komma till tals för första gången på......en massa månader och där går gränsen, ta mig tusan! Sulan är för stum och hård och de sitter inte bra, så nu blir det nya skor igen. 

Min mobil är tillbaka och den mår bra! Halv 12 satte jag mig i soffan (med foteländet i högläge) och mindre än 1 timme senare hade jag installerat och avinstallerat så som jag vill ha det. Jag har fått den rätta snitsen. Det enda som saknas är mina gamla bilder på marsvinen och på Selma och än har jag inte hittat de i datorn. På eftermiddagen satt jag länge och lyssnade på en bok samtidigt som jag spelade och mobilen protesterade inte det minsta. Halleluja! Apropå ljudböcker så tänker jag absolut skaffa mig ett konto hos Storytel. Själva spelaren har några småfel, men appen ska visst uppdateras snart. Annars är utbudet prima och likaså sökfunktioner och översikter. Aj lajk it! Jag kommer att spara en hel del pengar när jag inte behöver betala för varje enskild bok. Aj lajk it!

Idag har jag varit ute på äventyr alldeles själv! Det var dax att klippa håret igen och det är - som alltid - skönt med snagg och särskilt - som alltid - i nacken. Sedan åkte jag in till affärerna och klarade av inköp på Apoteket, Åhléns och Tebutiken. Buller och människor kom inte åt mig den här gången. Jag klarade av att ta det lugnt, att inte forcera för att komma hem fortare. Foten och ryggen tog stryk av kängorna och naturligtvis är jag trött, men jag känner mig inte helt körd i botten. 

Det kom ett sms om att min mobil har blivit utskriven från doktorn och finns att hämta på Posten! Det tog bara 8 dagar (6 arbetsdagar) från det att jag skickade in den. Nu hoppas jag veeeeeerkligen att den mår bra igen. För fjärde gången på 2 veckor kommer jag att få ställa in allt från grunden och nu har jag fått kläm på det. Jag funderar lite på hur jag ska tackla det om det visar sig att ett nytt batteri inte hjälper? Jag kan skrika. Jag kan svära. Jag kan få ett fullständigt psykbryt och börja spela på läppen. Jag kan slänga mobilen i väggen och blir då tvungen att köpa en helt ny. Jag kan lägga mig på golvet och skrika och sparka à la 3-åring. Jag kan svimma av besvikelse för att sedan inte få ur mig mer än orden "svullet batteri". Möjligheterna är oändliga!