Mitt liv i ord

Vilket bra gummi-pass det blev idag! Härligt motstånd som gjorde mig härligt svettig och med pauser på rätt ställen som gjorde underverk med orken. Jag ändrade övningen med bakåt-sparken från den som följde med mitt allra första gummiband till den övning som följde med de gummiband jag köpte. Den är enklare, men ändå tuff. Mindre flåsig, mindre risk att göra fel. Nu har jag fått kläm på utfallsövningen - vilken tid det tog! - och nästa gång kommer den att var utökad. Det här passet tillhörde ett av dem där jag tydligt märker att jag är mycket starkare jämfört med samma tid förra året. Framför allt benen och det känns väldigt bra. Jösses, vad jag är trött i ryggmusklerna.....

Pär har kommit igång ordentligt med sin träning (han springer samt styrketränar på Garnuddens utegym 4-5 gånger i veckan). Han mår bra av det och det tycker jag om för även jag vinner på det. Humörmässigt. Han går ned i vikt (det har försvunnit en del runt magen) och hans blodtryck är så pass mycket bättre att han förmodligen kan sluta med medicin. Det är ett skolexempel på de positiva effekterna av träning. Tyvärr, börjar han bli stöddig. "Kolla vad krallig jag har blivit!", säger han och spänner armmusklerna som faktiskt har dykt upp igen. "Har du några muskler då? Vad?" Fortsätt så där, så ska du få känna på mina muskler, tänker jag. "Det kan du hoppa upp och sätta dig på att jag har!", svarar jag. Jag är medveten om att jag är känslig på den här punkten och jag jobbar med det och det går framåt för nu valde jag att inte nappa på betet, att inte visa min irritation. Jag väger 30 kg mer än min man. Jag har betydligt mer fett på kroppen än vad han har. Jag har svårare att gå ned i vikt än vad han har, men jag har muskler. De syns inte så tydligt pga. övervikten, men jag har muskler.