Jag har försökt att göra en vardaglig händelse dramatisk.

Karin var törstig. Hon var fruktansvärt törstig. Tungan klibbade mot gommen. Dessutom frös hon och var trött. Något måste göras. Hon tog sats och lyckades resa sig från soffhörnet där hon hade slumrat till. Det hade hunnit bli mörkt och ingen lampa var tänd. Persiennerna som hon hade släppt ned mot solen som hade bländat henne för några timmar sedan stängde effektivt ute ljuset från gatlyktorna. Hon hade inte gjort sig helt hemmastadd ännu och stegen blev tveksamma när hon hasade i riktning mot köket. Hjärnan hade inte vaknat helt kändes det som. Huvudet kändes luddigt. Var satt strömbrytaren? Hon famlade framför sig tills hon kände en dörröppning. Ingen strömbrytare. Om hon inte mindes helt fel låg köket tvärs över hallen. Hon kände tröskeln mellan vardagsrummet och hallen under fötterna. Hallen kändes lika oöverkomlig som en avgrund. Det var svart som i en säck! Hon var inte säker på om hon hade ögonen öppna eller slutna. Den ena handen höll kvar taget om dörrlisten medan hon sträckte sig så långt hon kunde. Det fanns ingenting där. Hon tog ett djupt andetag innan hon släppte taget och nästan sprang in i mörkret medan den andra handen letade efter ett fäste. Där! En smal, slät yta som gick att få tag om med ena handen. Dörrlisten till köket. Hon kände till vänster och hittade strömbrytaren, men ingenting hände. Och nu då? Hon kunde känna kanten av diskbänken till höger och höll i den medan hon trevade sig fram mot spisen. Ovanför spisen satt en fläkt som hade en lampa. Hon tryckte på lampknappen, men det förblev mörkt. Karin var inte mörkrädd i vanliga fall, men nu tyckte hon att det började bli kusligt. Det var så tyst också. Väldigt tyst när hon tänkte efter. Inget brummande från kylskåpet. Utanför var det svart. Hon tog sig fram till fönstret. Det lyste ingenstans i husen runt omkring. Var det strömavbrott? Hon sjönk ned på stolen. Lägenheten var som ett minfält med alla ouppackade flyttlådor. Hon valde att ta det säkra före det osäkra och satt kvar där hon var. Mobilen hade blivit kvar på soffbordet, så hon kunde inte ens se vad klockan var. Hon hade kunnat ha den som ledljus! Karin satt i mörkret och lyssnade till frånvaron av ljud. Inga fläktar eller kylskåp. Det verkade som om grannarna inte heller vågade röra sig. Ingen hiss. Ingen som rörde sig i trapphuset. Det enda som hördes var hennes egna andetag. In. Ut. In. Ut. Vilsamt, nästan meditativt. När lampan i fläkten och i taket tändes samtidigt som kylskåpets aggregat drog igång skrek hon till av förvåning och fnissade sedan åt sig själv. Utanför fönstret hade gatlyktorna tänts och hon kunde se hur det rörde sig i de andra lägenheterna. Det var som att livet återvände. Te! Det var därför hon hade gått till köket. Hon hade hunnit bli hungrig också. Hon fyllde vattenkokaren med kallt vatten och förvärmde tekannan med varmt vatten. Medan hon väntade på att vattnet skulle koka gjorde hon i ordning en bricka med mugg, mjölk, socker och några mackor. Det fick bli vanligt Earl Grey. En trygg och välbekant smak efter all dramatik i mörkret. Hon passade på att gå på toaletten medan teet drog i kannan. Det var när hon hunnit halvvägs tillbaka till vardagsrummet med en fullastad bricka som strömmen försvann igen.

Nu har jag gjort i ordning min mobil för inläggning och garantiservice. Det kan ta upp till 3 veckor inklusive transport. I morgon ska jag ta med den till Posten. Som tur är har Pär kvar sin gamla Samsung Galaxy och den kan jag låna nu. Hur 17 skulle jag klara mig utan mobil i flera veckor?! Jag har installerat det nödvändigaste och det kändes väldigt lyxigt att kunna lyssna på bok samtidigt som jag spelade utan att sitta fast i laddar-sladden.