Det var åter igen dax att kontrollera sköldkörteln, så jag tog pendeltåget kvart över 9 i morse mot Centralen och bytte till tunnelbanan mot Stadion. Det var i sluttampen av morgonrusningen vilket innebar mer människor än jag är van vid eller trivs med att röra mig bland. Många ljud. Starka volymer. Bullrigt. På pendeltåget pratades det både människor emellan och i mobiltelefoner. Jag hade svårt att koncentrera mig på min bok. Jag försökte slumra lite eftersom jag var trött. Efter ett tag tog jag fram MP3:n och pluggade in lurarna, men jag fick ha ganska högt för att musiken skulle höras över alla andra ljud och det kändes inte bra; inte det minsta vilsamt. När jag kom ned till tunnelbanan fick jag höja volymen ytterligare, men väl inne i vagnen, så kunde jag sänka igen. Att promenera längs Valhallavägen till Sophiahemmet en tidig förmiddag är INTE trevligt. Mycket och tung trafik. Isch! Inne på Sophiahemmet var det lugnt och skönt. Dr Levaxin tog ett lätt stryptag för att känna om sköldkörteln hade förändrats sedan sist, men det hade den inte, så vi kom överens om att jag fortsätter med nuvarande dosering och att vi ses i april igen och sedan gick jag till labbet för att lämna prover. Där var det oxå stilla. En stunds lugn och ro innan en sköterska stack mig i armen för att fylla ett rör med mitt dyrbara blod. Ut i trafiken igen och ned i tunnelbanan lagom till ett tåg tillbaka till Centralen där jag kom lagom till ett pendeltåg - råflyt. På pendeltåget hem var det nästan tomt och de få passagerarna satt mest och läste, så även jag kunde koncentrera mig. Skönt! Vilken lisa att komma hem till lugna och hyfsat tysta Rönninge!

Ju längre tid jag har varit hemma dvs inte arbetat desto känsligare har jag blivit för stress, men även för bullriga miljöer och det är buller-känsligheten som är jobbigast. Det är oftast jag och marsvinen och visserligen pratar och piper dem, men jag kan inte säga att de är bullriga. De tider jag promenerar är det sällan mycket trafik eller många människor. När Elin och Pär kommer hem från sina respektive bullriga miljöer, så är deras volymer uppskruvade och jag får nästan alltid be dem att sänka rösterna. Kontrasterna blir för stora! Ibland är jag frestad att stoppa in öronproppar för att slippa tjata om att jag tycker att de skriker. Jag börjar känna mig som en överkänslig drivhusblomma som inte tål något!

Elin är hemma idag. Hon mår allmänt dåligt. Ont i magen (början till magkatarr?) och smårosslig. Vi skulle ha träffat BUP-läkaren idag, men jag lämnade ett meddelande om att jag vill att han ringer oss hemma i stället. Pär fixar veckohandlingen på Konsum själv eftersom det är så lite; jag är i vanlig ordning spak efter att ha tömts på blod.

Det finns en period, det kan handla om en enda dag eller till och med en enda stund, varje vår och höst när jag upplever det som att det lika gärna kunde vara den andra årstiden. Idag t.ex JUST NU t.ex Det är molnigt, torrt, varken varmt eller kallt, träden är kala och det är på väg att mörkna - det kunde lika gärna vara i början av mars. Just idag har solen varit framme för första gången på flera dagar - vilket lyft!

Det suger VÄLDIGT i rit-tarmen!  

Fridens.  

 

Gröngöling

3 november 2009 16:15

Förstår hur du känner med ljudnivån, jag känner liknande. Men det är nästan jobbigare med allt ljus, i till exempel affärer. Det flimrar liksom. Och alla människor flimrar också tycker jag. Jag har väl blivit en grottmänniska :)
Inte det sämsta!
Jag skulle inte klara att vara på stan en lördag som du är ibland, det tycker jag är bra gjort.
Kram från mig och Hub med hjärtan på brallorna.

http://grongoling.bloggplatsen.se

 

Anna

3 november 2009 19:33

Ja, det var jättetråkigt att det gick som det gjorde med lilla Sancho. I de mörka ögonblicken är jag så ledsen att jag önskar att jag lät avliva henne direkt när jag fick hem henne i april, när hon var så apatisk, eftersom det ändå gick som det gjorde. Egentligen vet jag ju att det inte alls var bäst så, hon var ju så lycklig tillsammans med Julgrisen och Allan. Vi saknar henne allihop. Jag försöker kompensera dem med gurka, de har fått det fyra gånger idag. Man märker att de är annorlunda utan Sancho. Tröttare. Hon lös verkligen upp tillvaron med glädje, sina fnatt och popcornskutt i parti och minut.

http://julgrisen.bloggagratis.se

 

Budda

3 november 2009 19:37

Jag tackar för ett intressant inlägg. jag känner med dig i detta med att vara ljudkänslig. Upplever mig själv liknande på senare år.

Skönt att ha läkarbesöket gjort. Bra gjort bland alla människor på vägen dit.

Hoppas du inte längre är matt efter venprovtagningen.

http://www.budda.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu flyttar jag härifrån efter drygt 7 års bloggande. Naturligtvis ska jag fortsätta att blogga, men på en helt egen domän för att verkligen säkerställa äganderätten till mina texter. Jag flyttar hit: http://www.ewasundback.se/. Jag hoppas att ni följ...

"Spiderman" med Toby McGuire och Kirsten Dunst. Det är inte bara tecknade filmer som fungerar när jag vill fly verkligheten. Superhjältar kan rädda mig för 2 timmar i taget. "Spiderman" är 12 år och det är länge sedan jag såg den, men just ikväll var...

Elin störde mig. Pär irriterade mig. Båda gick mig på nerverna på ett sätt som definitivt hade att göra med ångest och sällskapssjuka. När det var 1 timme och 20 minuter kvar innan vi skulle åka till svärisarna för att fira julafton satte jag mig i s...

...tycker om den träningsvärk som jag har idag och när inte ens jag gör det,ja, då är den löjligt grym. Jag har faktiskt tagit värktabletter för att över huvud taget kunna röra mig smärtfritt. I förmiddags var träningsvärken inte alltför hemsk och ja...

Föddes och växte upp i Kiruna. Flyttade därifrån när jag var 22 år. Nästan flydde. De sista åren jag bodde där mådde jag oerhört dåligt och det är den känslan som blev mitt bestående minne av stan. Av en slump hittade jag en Kirunagrupp på FB med mån...