En 80 minuters promenad som inte gick fort och där det haltades och pausades, men för en gångs skull, så var det inte jag själv som drog ned tempot för Pär hade, mot bättre vetande, valt att följa med trots att han hade ont i knäet. Förutom att tempo saknades, så kortades promenaden av, men det gjorde inte mig så mycket för det kändes tungt och det var klibb-varmt och jag borde ha haft med mig en flaska vatten. Bättre än 80 minuter i soffan i vilket fall.

Det blev styrketräning idag, men det var okoncentrerat och ganska tungt och så blev jag störd av otäcka utdunstningar från min tröja som åkte in i tvättmaskinen direkt när jag var färdig.

Klockan 6, när Elin gav marsvinen frukost, så var det redan 19 grader och när jag steg upp klockan 9, så hade temperaturen stigit till 24 grader. Jag promenerade i 85 minuter och det var varmt, rejält varmt med ljumma vindar. Det gick inte så fort och det blev flera vattenpauser.

Jösses, vad alla är solbrända! Det är många som ser ut som sadelväskor i skinnet och det är inte attraktivt. Eller hälsosamt. Jag känner mig som en Ipren - vit och spolformad.

Idag är jag värmesjuk: trött, matt och huvudvärk och sugen på salta saker.

Pär är hemma igen.

Jag har gått upp 2 kg den senaste månaden och nu har jag en toppnotering på 103,6 kg. Jag har aldrig vägt så mycket i hela mitt liv. Lite läskigt faktiskt, men när jag hade stirrat färdigt på vågen och dessutom dubbelkollat eftersom jag inte trodde mina ögon, så blev jag inte särskilt nedslagen eller desperat. Dels lever jag i ett ganska avslappnat förhållande till min vikt just nu och månadens vägning var mest för att hålla koll på den och dels begriper jag ju varför jag har gått upp. Den senaste månaden har gått i Cornettos tecken tillsammans med några wienerbröd och Cola. Det är så'nt jag kan dra in på utan att livet blir tråkigt. Eftersom kocken har varit på resande fot, så har det blivit mycket färdiglagat och det har inneburit pasta, ovanligt mycket pasta om jag jämför med att jag aldrig åt det medan jag höll mig till LCHF. Lägg sedan till fortsatt stillasittande pga hälsporren och vips har 2 extra kg smugit sig på.

Jag har promenerat i 80 minuter idag. 70 minuter släpade jag på mina 103 kg och de sista 10 minuterna ökade jag på med ca 5 kg eftersom jag handlade på Konsum. Det är kanske inte så konstigt om jag blev trött efteråt. Hälen tog inte så mycket stryk eftersom jag hade MBT-skorna, men jäsiken vad det tog på ben- och magmuskler och på rumpan och då hade jag redan träningsvärk från i tisdags.

Jag tror på LCHF. Jag tror att fett har ett oförtjänt dåligt rykte och jag tror på att minska på tillsatser och konserveringsmedel och framför allt på socker. Den senaste månaden har jag släppt in sockret i mitt liv igen och resultatet syns ju på vågen. Jag är så trött på alla skriverier om det farliga fettet, så när jag såg artikeln "Hur farligt är sockret egentligen?" , så kunde jag inte låta bli att utbrista "Jäss!". Enligt vetenskapsjournalisten Ann Fernholm, så påverkas blodfetterna av socker och kolhydrater och inte bara av fett vilket är vad jag redan har snappat upp från LCHF-magasinet. och andra källor.

Det regnar idag. Det började försiktigt vid lunch, så försiktigt att regndropparna såg ut som riktigt små snöflingor. Efter det tilltog det och det fortsätter och fortsätter och jag tycker att det är så skönt! En növändig paus från torkan (jag såg ett i förtid gulnat löv singla till marken) och från det ihärdiga och påträngande solljuset. Det är så skumt att lampor behövs. Det är bara 18 grader och klibbet från igår är borta.

Det blev ingen styrketräning förra veckan och jag saknade den, men idag blev det av. Det gick bra och jag fick till och med en endorfinkick som gav mig extra skjuts. Nästa gång är det dax att öka på antalet repetitioner. Jag undvek sit-upsen den här gången oxå pga nacken och det är väl inget jag sörjer direkt, men jag börjar undra hur länge stelheten ska sitta i.

När jag letade efter böcker som Helge Skoog har läst in, så hittade jag "Ers majestäts olycklige Kurt". Titeln gjorde mig nyfiken och när jag fick klart för mig att den är baserad på verkliga händelser, en skandal på 1950-talet med början 20 år tidigare, så köpte jag den. Vilken historia! Han läser så bra och det är ett underbart språk.

Innan jag själv fick barn, så utgjorde de ett obegripligt släkte. Innan Elin köpte Selma, så begrep jag inte på kaniner. Förr året kom Sylvan och jag inte överens, men i år går det betydligt bättre för nu vet jag ju hur de där långöronen fungerar. Hon är en riktig gulleplutt och är så skruttig jämfört med Selmis, men Sylvan är ovanligt liten för sin ras med för korta ben, för kort kropp och för korta öron för att hon ska kunna ställas ut, men vem tusan bryr sig om så'nt??

Den där stackars dockan som jag skrev om härom dagen, den så jag idag och den har bara en enda arm kvar på sin mjukstoppade tygkropp och ett öga kvar i huvudet  och så ligger den ute i regnet.

Det regnade igår kväll och temperaturen sjönk med flera grader - det gick att andas igen! Det har bara droppat lite idag, men luftfuktigheten är hög. Temperaturen har sakta men säkert segat sig upp till 24 grader och luften är helt och då menar jag verkligen helt stillastående. Inte en pust som sätter luften i rörelse och det märks inte att jag har vidöppet i alla rum.

Jag promenerade 25 plus 30 minuter för att hämta paket och passa på att stödhandla på Konsum. Det var tungt och jag kände mig, än en gång, som att jag är i usel form  och så var det klibbigt, så äckligt klibbigt att hela jag var täckt av en fuktig hinna när jag kom hem och den planerade duschen var direkt nödvändig.

Dunkande spänningsvärk i huv'et och nacken.

Jag har börjat läsa en riktigt bra bok, "Fortfarande Alice" som handlar om alzheimer. Vilken hemsk sjukdom det är! I början, när de första symptomen dyker upp, så måste det vara skrämmande och jag antar att ju mer van man är av att ha total kontroll desto obehagligare blir det. Det sägs att den som insjuknar egentligen inte mår dåligt, att det är värre för de anhöriga, men det är väl i ett senare skede.

Jag lyssnar på en bok som inte alls håller samma kvalitét som den jag läser och det är oavsett att den inte är i samma genre, "Tredje graden". Det är författarens första bok vilket märks tydligt på att hon inte har en egen stil eller ett eget språk. Det finns alltför många välkanda knep för att driva handlingen framåt. Redan innan halva boken, så trodde jag mig ha listat ut vem skurken är och det gjorde mig besviken, men nu närmar jag mig slutet och jag är inte längre så säker. Mattias Linderoth är inte någon bra uppläsare.

Elin och Robin är på väg hem och beräknas anlända före klockan 20. Jag kommer att få avlastning och jag kommer att utnyttja den. Moahahahaaaa!

Vet ni när jag steg upp i morse? Kvart över 5. Om inte det är i ottan, så....... Jag hade tid för en andra stötvågsbehandling halv 8. Det gjorde riktigt ont den här gången, men jag vet att det fungerar, så det är värt det och smärtan är ju övergående. Igår eftermiddag upptäckte jag nämligen att det inte gjorde det minsta ont i foten när jag klev upp ur soffan efter att ha suttit där någon timme och det har alltid gjort ont när jag har suttit en stund. Jag kände ingenting av hälsporren resten av gårdagen - fantastiskt! Tofflorna fick vila. Idag är hälen lite öm efter behandlingen, men det är ingenting i jämförelse med för några veckor sedan. Sjukgymnasten J var bara vikarie, så om jag ska få fler stötvågor, så blir det hos en av de fasta och jag kommer att få vänta några veckor, men då får jag möjlighet att känna efter om jag verkligen behöver fler behandlingar för det är inte säkert.

Det var behagliga 16 grader när jag begav mig i ottan och morgondimman låg tjock på vissa ställen. Tåget var långt ifrån fullt och inne i stan var det mest yrkestrafik och någon enstaka slav på väg till arbetet. Möbler för uteservering ställdes ut. Jag behövde aldrig överlista Hötorgets alla uppgångar för jag promenerade från centralen och det tog bara en kvart. Hehe. När jag gick tillbaka 35 minuter senare, så var det betydligt fler människor i rörelse och den ena fiket efter det andra öppnade. Tåget var ännu tommare. Solen hade skingrat morgondimmorna och när jag kom hem strax efter 9, så var det 22 grader. Nu är det 27 och eftersom jag blev genomsvettig av att plocka in disken, så är det alldeles för varmt.  Jag lade mig platt på sängen i bara underkläderna medan jag väntade på att svalna och på att få sova ett par timmar till och hade mobillarmet på 12.

Grövelsjö-veckan står på schemat för vissa i familjen (Pär) och han åkte strax för mig i morse. Han ska en sväng till Trysil i Norge innan han åker till Grövlis. De övriga i Vårat Gäng (minus Elin, men plus kusinens pojkvän) åker i morgon och precis som förra året, så tar vi emot deras kanin, Sylvan och svägerskan med son levererade den tillfälliga inhysingen nu på eftermiddagen. Selma stampade i burgolvet i protest trots att Sylvan bor i sin egen bur i hallen. De 2 kommer att få träffas, men det sociala experimentet genomför jag inte förrän Elin är tillbaka från Umeå. 5 marsvin, 2 kaniner åsså jag - sämre kan man ha det!

Jag orkade med skolan, både grund- och gymnasieskolan och jag var inte mer sjuk än någon annan.

I samband med att jag flyttade hemifrån och fick mitt första arbete, så började orken tryta.

Det var sällan, väldigt sällan som jag orkade arbeta samtliga arbetsdagar under en månad.

Ångest och depressioner förutom vanliga förkylningar och magsjukor.

Till mitt senaste och sista arbete hade jag drygt 1,5 timmes resväg dörr till dörr och det förbättrade knappast något.

Resorna var slitsamma.

Interaktionerna med arbetskamrater var påfrestande.

Jag fungerade bäst när jag fick pula med mina uppgifter i avskildhet.

Sjukskrivningarna blev fler och längre.

Jag var inte så uppskattad trots att jag gjorde bra ifrån mig när jag väl var där.

Jag fick dåligt samvete.

Nu är det 13 år sedan jag blev sjukskriven en gång för alla.

Depressionerna och ångesten har inte blivit bättre, båda är här för att stanna.

Orken och uthålligheten har inte heller blivit bättre.

Jag drar mig undan och skyggar mer och mer.

Jag begränsar mig mer och mer.

Jag är fullt medveten om detta.

I det stora hela mår jag inte dåligt av min allt trängre värld för jag har inga svårigheter att fungera när jag måste t.ex. handla, åka till läkaren, ringa telefonsamtal - jag lider inte av social fobi vilket jag ofta har fått höra.

Jag väljer bort.

Det som får mig att må dåligt är mitt samvete.

Eftersom jag inte orkar lika mycket som jag skulle vilja, lika mycket som dem jag umgås med gör, så känner jag mig som en glädjedödare, en stoppkloss, en gnällspik.

Jag är trött på mig själv och mina städniga invändningar, protester och ursäkter.

Jag väger för mycket, men det är inte det huvudsakliga hindret.

Det är inte det.

Jag har slutat tro att jag kommer att bli lycklig och problemfri bara jag går ned i vikt.

Om jag blev av med de överflödiga 30 kilona, så skulle jag orka mer rent fysiskt, men jag skulle fortfarande bli trött på det där förlamande och depressionsframkallande och ångestladdade sättet som jag blev igår.

Det här är ju inget nytt för mig när jag tänker efter, när jag tänker tillbaka.

Jag har förmåga att sätta ord på det nu, jag har fått förklaringar, jag har fått diagnoser.

Jag har svårt att kompromissa, så om jag följer med på en middagsbjudning eller på en utflykt, så vill jag inte göra en halvhjärtad insats för då låter jag hellre bli och det här leder till att jag får ta i, jag får koncentrera mig och jag spänner mig vilket sedan resulterar i en härdsmälta som igår.

"Gör det för min skull."

"Du kan väl anstränga dig nu när du ändå följde med. "

Jag anser inte att min person och mitt sällskap har sån avgörande betydelse att jag kan dyka upp och hänga med och alla kommer att vara tacksamma för att jag över huvud taget är en i sällskapet.

(Det fungerar omvänt oxå: jag övertalar sällan någon att dyka upp eller hänga med bara för att få sällskap, då gör jag det hellre ensam, jag blir inte taxam för att någon kommer hit trots rinnande näsa och idiothosta.)

För mig har det blivit ett ständigt vägande av för- och nackdelar där fördelarna utgörs av det rena nöjet och nackdelarna av den förlamande tröttheten.

Varje gång känner jag att jag måste överväga om jag tycker att det hela kan vara värt den kommande tröttheten.

Oftast vågar jag inte chansa.

Tiden för återhämtning blir för alldeles för lång, inte proportionerlig.

Igår chansade jag eftersom vi egentligen inte skulle promenera speciellt mycket, men då glömde jag de andra faktorerna, de mentala faktorerna och när vi kom hem, så kraschade jag.

Idag har jag haft en överdjävlig nack- och huvudvärk, jag har slumrat sittande i soffan och jag har tillbringat 3 timmar liggande i soffan, jag har varit lättirriterad och haft lätt ångest.

Var gårdagens utflykt värt det?

Mitt samvete är lugnare och Pär hade trevligt, så svar ja.

Tror jag.