Jag orkade med skolan, både grund- och gymnasieskolan och jag var inte mer sjuk än någon annan.

I samband med att jag flyttade hemifrån och fick mitt första arbete, så började orken tryta.

Det var sällan, väldigt sällan som jag orkade arbeta samtliga arbetsdagar under en månad.

Ångest och depressioner förutom vanliga förkylningar och magsjukor.

Till mitt senaste och sista arbete hade jag drygt 1,5 timmes resväg dörr till dörr och det förbättrade knappast något.

Resorna var slitsamma.

Interaktionerna med arbetskamrater var påfrestande.

Jag fungerade bäst när jag fick pula med mina uppgifter i avskildhet.

Sjukskrivningarna blev fler och längre.

Jag var inte så uppskattad trots att jag gjorde bra ifrån mig när jag väl var där.

Jag fick dåligt samvete.

Nu är det 13 år sedan jag blev sjukskriven en gång för alla.

Depressionerna och ångesten har inte blivit bättre, båda är här för att stanna.

Orken och uthålligheten har inte heller blivit bättre.

Jag drar mig undan och skyggar mer och mer.

Jag begränsar mig mer och mer.

Jag är fullt medveten om detta.

I det stora hela mår jag inte dåligt av min allt trängre värld för jag har inga svårigheter att fungera när jag måste t.ex. handla, åka till läkaren, ringa telefonsamtal - jag lider inte av social fobi vilket jag ofta har fått höra.

Jag väljer bort.

Det som får mig att må dåligt är mitt samvete.

Eftersom jag inte orkar lika mycket som jag skulle vilja, lika mycket som dem jag umgås med gör, så känner jag mig som en glädjedödare, en stoppkloss, en gnällspik.

Jag är trött på mig själv och mina städniga invändningar, protester och ursäkter.

Jag väger för mycket, men det är inte det huvudsakliga hindret.

Det är inte det.

Jag har slutat tro att jag kommer att bli lycklig och problemfri bara jag går ned i vikt.

Om jag blev av med de överflödiga 30 kilona, så skulle jag orka mer rent fysiskt, men jag skulle fortfarande bli trött på det där förlamande och depressionsframkallande och ångestladdade sättet som jag blev igår.

Det här är ju inget nytt för mig när jag tänker efter, när jag tänker tillbaka.

Jag har förmåga att sätta ord på det nu, jag har fått förklaringar, jag har fått diagnoser.

Jag har svårt att kompromissa, så om jag följer med på en middagsbjudning eller på en utflykt, så vill jag inte göra en halvhjärtad insats för då låter jag hellre bli och det här leder till att jag får ta i, jag får koncentrera mig och jag spänner mig vilket sedan resulterar i en härdsmälta som igår.

"Gör det för min skull."

"Du kan väl anstränga dig nu när du ändå följde med. "

Jag anser inte att min person och mitt sällskap har sån avgörande betydelse att jag kan dyka upp och hänga med och alla kommer att vara tacksamma för att jag över huvud taget är en i sällskapet.

(Det fungerar omvänt oxå: jag övertalar sällan någon att dyka upp eller hänga med bara för att få sällskap, då gör jag det hellre ensam, jag blir inte taxam för att någon kommer hit trots rinnande näsa och idiothosta.)

För mig har det blivit ett ständigt vägande av för- och nackdelar där fördelarna utgörs av det rena nöjet och nackdelarna av den förlamande tröttheten.

Varje gång känner jag att jag måste överväga om jag tycker att det hela kan vara värt den kommande tröttheten.

Oftast vågar jag inte chansa.

Tiden för återhämtning blir för alldeles för lång, inte proportionerlig.

Igår chansade jag eftersom vi egentligen inte skulle promenera speciellt mycket, men då glömde jag de andra faktorerna, de mentala faktorerna och när vi kom hem, så kraschade jag.

Idag har jag haft en överdjävlig nack- och huvudvärk, jag har slumrat sittande i soffan och jag har tillbringat 3 timmar liggande i soffan, jag har varit lättirriterad och haft lätt ångest.

Var gårdagens utflykt värt det?

Mitt samvete är lugnare och Pär hade trevligt, så svar ja.

Tror jag.

 

Gröngöling

23 juli 2013 11:14

Intressanta funderingar, och sorgliga! Denna trötthet, som du beskriver, verkar vara svår att bli av med. Jag följer heller inte med om det blir halvhjärtat, har inte marginaler till det. Som du skulle jag heller inte vilja att folk offrar sig och kommer fast de inte mår bra av det.
De kommentarerna som du citerar, att man ska anstränga sig, låter jobbiga. Jag kan ha dem i mitt huvud ibland och det är ju väldigt strängt och hårt. Man KAN ju inte anstränga sig mer än man gör och då känner man sig bara dålig om man också har kravet på sig att gå utanför det man verkligen orkar.
Pratade härom dagen med "svärsonen" som sa att han inte ångrar något som han har gjort, bara sådant som han inte gjort. Jag svarade att numera ångrar jag det jag gör som jag egentligen inte orkar. Det är tråkigt att det är så.
Jättestor kram, hoppas du kan unna dig att vila och att ibland kunna göra roliga saker i din egen takt.

http://grongoling.bloggplatsen.se

Ewa

23 juli 2013 22:09

Jag tror också på det där med att man oftast ångrar det man inte har gjort, men, precis som du, så har det blivit så att jag oftare ångrar det jag faktiskt gör.

Det är så himla svårt att göra saker i min egen takt om jag vill ha sällskap. Jag ska flytta till en stuga i skogen.

 

Piedra

24 juli 2013 15:19

Jag känner så väl igen mig i det du skriver att jag nästan kunde skrivit det själv. Orken liksom bara tog tvärslut 2001, och sedan dess är jag sjukskriven. Ångest och stress får jag nog räkna med att lida av livet ut. Det verkar liksom inte finnas någon bot för det. Jag begränsar mig också mer och mer, men till skillnad från dig så har jag en släng av social fobi och tycker det blir svårare och svårare att möta människor. Inte dem jag känner, men alla andra. Jag vill bli eremit; bo ute i skogen. Flytta ihop med min särbo och hans vovvar och så slippa krav på att vara social för övrigt.

http://piedra.bloggplatsen.se

Ewa

24 juli 2013 21:16

Vilken......skitsjukdom det här är!!! Vi är definitivt inte ensamma om det om det nu kan vara en tröst.

 

Annie Ekström

24 juli 2013 18:36

Jag tänkte på dig igår när jag åkte förbi Papegojkort. Det lät så spännande så jag var tvungen att kolla vad det var när jag kom hem och så såg jag det här: http://www.papegojkort.se/jobb.html
Ville bara tipsa ;)

http://annieekstrom.se

Ewa

24 juli 2013 21:11

Tack för tipset, men till följd av att jag har permanent sjukersättning, så har jag inte möjlighet att söka. Gulligt att du tänkte på mig!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu flyttar jag härifrån efter drygt 7 års bloggande. Naturligtvis ska jag fortsätta att blogga, men på en helt egen domän för att verkligen säkerställa äganderätten till mina texter. Jag flyttar hit: http://www.ewasundback.se/. Jag hoppas att ni följ...

"Spiderman" med Toby McGuire och Kirsten Dunst. Det är inte bara tecknade filmer som fungerar när jag vill fly verkligheten. Superhjältar kan rädda mig för 2 timmar i taget. "Spiderman" är 12 år och det är länge sedan jag såg den, men just ikväll var...

Elin störde mig. Pär irriterade mig. Båda gick mig på nerverna på ett sätt som definitivt hade att göra med ångest och sällskapssjuka. När det var 1 timme och 20 minuter kvar innan vi skulle åka till svärisarna för att fira julafton satte jag mig i s...

...tycker om den träningsvärk som jag har idag och när inte ens jag gör det,ja, då är den löjligt grym. Jag har faktiskt tagit värktabletter för att över huvud taget kunna röra mig smärtfritt. I förmiddags var träningsvärken inte alltför hemsk och ja...

Föddes och växte upp i Kiruna. Flyttade därifrån när jag var 22 år. Nästan flydde. De sista åren jag bodde där mådde jag oerhört dåligt och det är den känslan som blev mitt bestående minne av stan. Av en slump hittade jag en Kirunagrupp på FB med mån...