Alla ni som velat ha snö och nu har fått snö - sluta gnöla om att den kom för sent! Inte tusan hade varken jul eller nyår varit bättre för att snön hade kommit redan då. Inte för mig.

Jag har precis duschat efter att ha städat hos gullegrisarna. Det är bara de och jag hemma för Pär och Elin har åkt till svärföräldrarna igen för att äta middag. De gör det på annandagen sedan några år tillbaka och jag har aldrig följt med för jag pallar inte riktigt att åka dit en gång till så tätt inpå julafton och bara för att äta. Nej tack.

Ungefär samtidigt som det var dax för solen att gå och lägga sig, så gjorde den några tappra försök att tränga igenom molntäcket och jag fick riktigt dagsljus även om det var i sista sekunden. De här gröna och tråkiga vintrarna påminner mig om när jag var kanske tio år och vi tillbringade julen hos mina äldre systrar i Småland. Där var det redan då snöfritt vintertid och jag hade så svårt att fatta det (född och uppvuxen i snörika Kiruna) att jag var, mer eller mindre, i chocktillstånd. Det är mer än 30 år sedan och nu är snöfria vintrar vardagsmat. Det har blivit ett moment 22 av det hela i och med att de som är besvikna över decembervädret flyger tvärs över klotet för att, som kompensation, få sol och värme i stället och det är bl.a dessa långflygningar som gör att vi har det här decembervädret! Det känns ganska bra att veta att jag och min familj är oskyldiga som små lamm (när det gäller vädret...).

För ett tag sedan fick jag ett mail med diverse information om skrivarkursen i februari och det fanns tre hemuppgifter att göra som förberedelse. Den första var att skriva till kursledaren om varför jag vill gå kursen. Baggis! Det gjorde jag igår kväll. Den andra uppgiften var att skriva om en person som har påverkat mig positivt och/eller negativt. Baggis! Jag skrev om min bror och texten har jag lagt in längst ned i inlägget (en aning egotrippat, kanske, men ni MÅSTE ju inte läsa). Den tredje uppgiften som vi faktiskt fick när det var kurs ute på Kungshatt är att välja ut tre inledningar, till romaner, som vi tycker är bra. Inte riktigt lika mycket baggis. Jag får leta fram några favoritböcker och kolla inledningarna i dem.

Tvättmaskinen slutcenrifugerar min huvtröja som jag köpte förra veckan och jag är nervös och pessimistisk. När ett plagg är nytt, så är jag extra noga med tvättanvisningarna (huvtröjan körde jag i fintvätt för säkerhets skull), men det behövs inte många tvättar för att plagget ska förlora i både färg och form. Det är oxå en anledning till att jag har tappat lusten att köpa kläder. "Man får det man betalar för" brukar man säga och det är väl inte orimligt att det är så, men behöver det innebära att jag, som inte är kläd- eller modeintresserad eller har obegränsat med pengar, bara kan var snyggt klädd så länge kläderna är nya och otvättade? Egentligen hade jag tänkt vänta med att tvätta huvtröjan, men Elin upptäckte små chokladfläckar på framsidan. Hm. Chokladfläckar?? På mig??  ;-)

Fridens alla bloggare!

Här nedanför är texten till kursen.

Jag har en bror som är fjorton år äldre. Han flyttade hemifrån när jag var sju eller åtta år, så jag har inget egentligt minne av att leva tillsammans med honom. Det var min bror och tre systrar i den första ”kullen”. Efter ett uppehåll på tio år kom jag och efter ytterligare 17 månader kom min lillasyster.  De äldre syskonen har alltid upplevt det som att mamma och pappa skämde bort mig och lillsyrran rent materiellt och de har inte hållit inne med den åsikten. Mamma var överbeskyddande och pappa ville nog aldrig ha fler än fyra barn. Jag har alltid tyckt att min bror har varit rolig, han har fortfarande en härlig humor, men det är någonting som jag verkligen måste påminna mig själv om eftersom den sidan av honom har hamnat i skuggan av alla åsikter och all kritik som han alltid hade till hands. Han var kritisk gentemot alla i familjen, men gick litet hårdare åt mig. Sedan jag blivit vuxen har jag fått veta att jag är hans favoritsyster av den anledningen att han kan se så mycket av sig själv i mig och det kan väl vara en del av förklaringen till hans missriktade beskydd. Han ville att jag skulle bli självständig och att jag skulle tänka själv. I stället blev det tvärtom. Jag sökte skydd hos mamma som jag visste aldrig hade några anmärkningar på sin minsting. Min bror kom med boktips genom att kliva in i mitt rum och fråga vilken bok jag läste (vid ett tillfälle minns jag att det var ”Svarta hingsten” och jag var väl 12-13 år) bara för att konstatera att det var skräp och i stället ge mig en ”riktig bok”. Jag fortsatte med ”Svarta hingsten” i alla fall, men inte utan ett korn av dåligt samvete över mitt val av ”skräplitteratur”. Mitt litteratur-samvete har plågat mig långt upp i vuxen ålder. Jag kunde sitta i tunnelbanan eller på pendeltåget och läsa en bok och komma på mig själv med att dölja omslag och titel för eventuella nyfikna av rädsla för att dömas ut som ointelligent. Nu har jag passerat 40-strecket och det är de senaste tio åren som jag har lyckats trycka tillbaka litteraturkritikern och läsa precis vad jag vill och verkligen njuta av det. Min bror tillsammans med min pappa har påverkat mitt förhållande till det motsatta könet i en sådan utsträckning att det nästan blev ett handikapp. Nu när jag själv har en tonårsdotter, så vet jag att det är viktigt att kunna prata om struntsaker med henne om jag någon gång vill kunna ta upp allvarligare ämnen. Jag har facit i hand nu och förstår att det var just det som min bror och min pappa inte klarade av och det ledde till att jag levde i tron att killar och män var intresserade endast om jag hade något viktigt att säga. När man utöver detta är väldigt blyg och aldrig har varit direkt bildskön, så blir det inte mycket kontakt med det motsatta könet. Jag har kämpat med detta och jag har lyckats hitta en man som älskar mig för den jag är och som är minst lika oseriös som jag, men även allvarlig. Jag upplever en stor lättnad när jag ser att min dotter inte visar några som helst tecken till den sorts osäkerhet som jag gick igenom, men så har hon en pappa som kan prata både strunt och allvar med henne. När jag hunnit bli 22 år och var på väg att flytta hemifrån, så var jag skräckslagen och led av depression (det förstod jag inte då och inte mamma eller pappa heller) och jag hade ingen som jag kunde prata med. Det resulterade i ett självmordsförsök. Flera år senare fick jag veta att min bror ”bara väntade på att något sådant skulle hända”. Jag var alltså hans favoritsyster. Han kände igen mycket av sig själv i mig, bland annat de depressiva besvären. Ändå gjorde han ingenting för att uppmärksamma mamma och pappa på detta, så att de kanske hade kunnat tränga igenom min mur för att få kontakt med mig innan det gick så långt som att jag försökte göra slut på mig själv.  Den senaste gången jag träffade min bror och hans familj var för sju år sedan och då kände jag mig stark och trygg i mig själv. Det var som att jag gav mig själv betyget MVG i självkänsla och självförtroende.

God Jul önskar jag alla blogvänner och alla Snälla som läser min blog!

Det är stenbockens tur nu!

Idag var jag till frisören och blev av med en hel del hår och det handlar mer om att det tunnades ut än att det blev kort. Jag blir lika förvånad varje gång; eftersom jag har kort hår, så väger det egentligen ingenting, men ändå känns det mycket lättare efteråt. Hm. Eftersom Rosie, som frisören heter, har bättre utsikt mot min hårbotten än vad jag har, så frågade jag henne hur det såg ut däruppe med anledning av psorasis och klåda. Hon kunde meddela att det ser bra ut; inga irritationer eller rodnader. Det betyder att det svindyra schampot och serumet har avsedd effekt och det kan vara bra att ha som argument om det börjar kännas för dyrt. Jag får sådan lust att ta med henne hem och hålla henne inlåst, så att hon inte försvinner för hon är SÅ BRA! Det är så mycket mer än bara klippning. När hon tar emot mig, så får jag ett stråååålande leende och hon verkar genuint glad över att se mig. Jag har ofta sett henne på Klippoteket och hon är lika trevlig mot alla kunder, så jag blir inte mallig och tror mig vara särbehandlad och jag kan inte låta bli att undra hur hon orkar? Hon mår förmodligen väldigt bra för att klara av det + att hon är som gjord för den sortens service-yrke. När jag satte mig i frisörstolen, så frågade hon mig hur jag mådde och eftersom jag tog för givet att det var en fråga-utan-att-egenligen-vilja-ha-ett-ärligt-svar-fråga, så svarade jag bara med en suck och mumlade något om den förb*****e eveghetsförkylningen. Då satte hon sig på sin rullande pall och gled in bredvid mig och såg uppriktigt deltagande ut. Waow. Jag kom av mig helt och kunde inte säga mer och hade nära till tårarna. Det gjorde oxå att jag insåg att jag inte mår fullt så jopphejdi som jag har velat tro de senaste dagarna.... Det bekräftades oxå av att jag kom på mig själv med att strunta i resultatet av klippningen. "Det får bli som det blir - jag orkar inte bry mig!" Det kan jag ju säga att jag ALDRIG har gjort tidigare! Mitt hår och frisyren har alltid haft stor inverkan på mitt mående, men idag kände jag mig egendomligt frånkopplad. Det blev i alla fall väldigt bra och Rosie gjorde att jag blev mer uppåt. Jag tänker faktiskt skicka ett av mina kort till henne för att visa min uppskattning för yrkesmänniskor som hon är (ruskigt) sällsynta och borde fridlysas.

Jag promenerade i sakta mak från Sibyllegatan mot Östermalmstorg och Saluhallen. På torget var det försäljning av granar, amaryllisar och annat juligt och Frälsningsarméns lilla orkester spelade julsånger. PING! Där fick jag lite mer julstämning. Jag gick faktiskt in i Saluhallen oxå bara för att det luktar sååååå gott därinne och för att det är minst förtifjorton år sedan jag var där senast. Sedan fortsatte jag Nybrogatan ned mot Dramaten och svängde av in på Strandvägen och fortsatte till Sturegallerian och Apoteket Isbjörnen (Pär behövde Reliv brustabletter). Ut igen och upp längs Kungsgatan till Hötorget och min favoritgodisaffär Caramella på Slöjdgatan. Jag hade ett vansinnigt sug efter "Mozart-choklad"; kulor eller runda kakor med nougat längst in, sedan marsipan och sist choklad. Sedan gick jag till Centralen och tog tåget hem. Från frissan till tåget tog 50 minuter. Det var faktiskt skönt! Skönt att gå själv utan motionstempo och skönt att inte handla något större som krävde bärkasse.

När jag kom hem gjorde jag några ostmackor, tog en av Elins nybakade lussebullar och en kanna te och tittade på "Finding Neverland" som jag spelade in igår. Johnny Depp i huvudrollen...... Kommentarer överflödiga! Den var ganska bra. Det är inte ofta jag har sett mr Depp i en så sansad roll, men han är en himla bra skådespelare. Filmen handlar om hur JM Barrie fick idén till Peter Pan. Sagan om Peter Pan har jag aldrig tyckt om eller lyckats ta till mig, men jag vet inte riktigt varför.

Medan jag var i Stora Staden, så hade Pär och Elin fullt upp: de har städat övervåningen och möblat lite och klätt granen. Fiiint! Elin har bakat lussebullar och Pär har städat marsvinsburen samt griljerat skinkan. Det är bra att de inte satt och rullade tummarna medan jag slogs med pöbeln på gator och torg! ;-)

Nu ska jag fixa musik till min mobil, så att jag kan ha när jag ska diska efter middagen.

Adjöken.

Träning: promenad 55 minuter i hyfsat raskt tempo. 4 minusgrader, strålande sol och så tjockt med frost att det ser ut som snö. Det var skönt att komma ut (SOM VANLIGT!), men höger knä har känts knasigt hela dagen.

Jag satt och läste till nästan klockan 2 i natt och Elin och jag tog "sovis" ända till klockan 10. När jag kom in i köket, så hade grisarna resignerat och tagit den första av dagens många tupplurar. "Gå härifrån - nu är det VI som sover!".

Elin var ju hos läkaren förra veckan och igår fick vi provsvaren vilka visade att ingenting var fel. Jaha. Å ena sidan: vad bra att hon är frisk! Å andra sidan: varför mår hon då himla dåligt emellanåt?? Husläkaren rekommenderade ett besök hos optikern och Pär åkte dit med Elin idag. Hon är aningens aningen översynt och behöver läsglasögon. Jag har haft mina aningar om detta eftersom hon alltid får huvudvärk när hon har läst ett tag eller suttit vid datorn och jag är säker på att hon kommer att känna en stor lättnad när hon slipper värken. Två par glasögon för ca 1200 kr hos Blic - det är inte direkt dyrt, tycker jag. De ska vara färdiga redan nästa vecka.

Empati är bra att ha, men den har sina begränsningar. Pär har fått riktigt ont i höger hand (för mycket dator och felaktig arbetsställning, tror jag) och igår kom han in i köket och sa att han nu förstår vad jag menar när jag säger att jag har ont. "Man blir ju helt förlamad!" som han uttryckte det. Jag vet. Det är återigen samma gamla skit som väcks till liv för mig: han måste själv uppleva det för att riktigt tro mig. Empatin har, som sagt, sin begränsningar, men för att inte börja bete sig som en misstänksam polis, så måste man kunna acceptera när någon säger att han/hon inte orkar oavsett anledning. Så länge jag kan minnas, så har jag känt mig misstrodd eftersom mina sjukdomar (depression och ont i handen) inte syns utåt (mer än när jag har bandage om handen). Om man ser en människa med gips längs hela benet, så förstår man ju rent intellektuellt att det inte kan vara lätt. Man förstår att det är hindrande, klumpigt och kanske till och med gör ont. MAN FÖRSTÅR ALLT DETTA UTAN ATT SJÄLV HA HAFT ETT BRUTET BEN. När det gäller depressioner, så verkar fantasin tryta fort och när man inte kan föreställa sig det eller placera sig själv i den situationen, så väljer man inte att acceptera den utsattas erfarenheter av eländet. I stället så blir man misstänksam och antar att personen i fråga låtsas eller rent av ljuger. Till Pär om du läser detta: det här är INGET på hopp. Jag blir bara så fruktansvärt trött på känslan av att aldrig bli trodd.

Julklapparna är inslagna och granen är på plats på övervåningen och ska kläs när den har blivit rumstemperarad. Pär ska griljera vår minimala julskinka och fler julförberedelser än så är det inte. Eftersom vi är bortbjudna på själva julafton, så slipper vi all matplanering och matlagning och det är JAG väldigt taxam för!

Adjöken.