Har ni någon gång vaknat och direkt varit på ett 7 h-vetes humör? Det råkade jag ut för i morse. Jag vaknade kvart över 7 och klockan skulle ringa halv 8. Det bara ramlade över mig, raseriet. Jag blev så besviken över att över huvud taget vakna och det efter en halvtaskig natt och dessutom innan klockeländet ringde. Att stiga upp, äta frukost och sedan åka till SATS gav mig samma panikkänsla som jag hade när jag skulle iväg till arbetet en måndag morgon. Hela kroppen skrek "JAG VILL INTE!!!!!". Det handlade om en ångestattack av guds nåde. Varje gång jag drabbas av plötslig och rejäl ångest, så reagerar jag med ilska, raseri. Jag känner mig fullkomligt maktlös och handlingsförlamad och när det dessutom är det första som händer när jag vaknar........ Jag låg kvar tills klockan var halv 8, men att ligga kvar längre i hopp om att somna om var inget alternativ för det hade inte gått. Att stanna hemma från SATS kändes inte heller som ett alternativ eftersom hela jag behöver en annan sorts träning än promenader och så är det ett bra sätt att få tiden att gå.

Jag steg alltså upp, klädde mig i mjuka och snälla (dvs. slappa) kläder, släppte ut marsvinen och tvingade i mig lite frukost. Min ursprungliga plan var att gå hemifrån halv 9, men efter att jag hade ätit och dessutom plockat in disken från torkställningen, så var klockan bara 10 över 8, så i stället för att gå hemma och vanka och vänta och marinera mig själv i ångest, så gick jag hemifrån tidigare. Tåget var smockfullt och det var knappt att jag fick en sittplats dvs. rusningstrafik vilket jag inte alls är van vid längre. Jag satt i mitten på en 3-sits med träningsryggan i knäet och bara glodde eller halvsov. Att försöka fiska fram boken för att läsa kändes onödigt bökigt.

Det gick bra att träna, oväntat bra och det var skönt! Det var det-är-faktiskt-2-månader-sedan-sist-tungt, men det kändes bara bra att få ta i. Allt ensidigt promenerande har i alla fall haft den effekten att kondisen har förbättrats för jag avslutade med cross-trainern och klarade av 5 minuter utan några som helst problem. Vad det är skönt att stretcha efter styrketräning! Jag har ont i knäna. Trots att jag tog en Tradil när jag kom hem, så har jag ont i knäna. Jag undrar varför? Är det ben-maskinen (den där man sitter och lyfter underbenen för att träna lårmuskeln)? Jag hade mina vanliga klack-kängor och de är nog oxå skyldiga till värken. Jag mådde hur som helst lite bättre efter träningen och ångesten var borta och jag kände mig lugn igen.

På tåget in till stan, till höger om mig satt en kvinna och tuggade tuggummi frenetiskt medan hon läste. När vi närmade oss Centralen, så slog hon ihop boken och jag såg att det var  "Ensamma hjärtan och hemlösa hundar" som jag har väntat ett bra tag på att den ska komma ut i pocket. Jag noterade den i minnet för att köpa den efter SATS. När jag kommer ut i vänthallen på Centralen och en av alla Pressbyråar som finns där, så står en ställning med pocket precis i öppningen och visst står "Ensamma hjärtan....." där som en av böckerna! Jag hade egentligen inte bråttom, så jag tog mig tid att köpa den där och då. På väg till SATS finns ett Hjärtan-apotek där jag passade på att köpa en ny Essex-lotion som inte finns på Apoteksgruppens apotek där de annars har allt annat jag brukar köpa. Efter träningen gick jag in på Åhléns och köpte underlack, överlack och remover, 2 deo och en badsvamp. Sedan tog jag rulltrappan upp och gick igenom väskavdelningen för att komma ut igen. Då slog det mig att jag numera har en väska som jag är känslomässigt oförmögen att använda mer. Det är en enkel, svart axelremsväska med måååånga fack och den väskan förknippar jag nu med den period när jag mådde som absolut sämst och gick igenom el-behandlingarna. Jag förknippar väskan så pass starkt med denna period att jag helt enkelt inte klarar av att använda den igen! Är jag knäpp eller är jag knäpp? Jag är knäpp! När jag förklarade för Elin varför jag hade köpt ännu en väska, så reagerade hon inte på det utan verkade tycka att det var en fullt rimlig anledning att köpa en ny väska. Efter Åhléns shoppade jag loss på Scheele-apoteket och sedan åkte jag hem.

Igår kväll skummade jag de 30 sista sidorna i "En ängel vid mitt bord"; jag hade hållt på med den lite för länge och började tröttna. Efteråt började jag direkt med något helt annat nämligen "Det fördolda" och den verkar åkej.

Fridens.    

.........utan någon påtaglig anledning, så känns allt bara överdjävligt igen. Varför?

O-fridens.

Jag lade mig inte förrän strax efter midnatt och läste en stund. Klockan 7 väckte klockan mig och jag gick upp för att ge marsvinen deras frukostgrönsaker och sedan lade jag mig igen och sov till efter 10. Jag låg kvar i sängen till nästan halv 12.

Blomvattning. 2 av mina 5 fina orkidéer har blommat färdigt för länge sedan och har nu fått varsin ny blomstängel, så då trivs de alltså i vardagsrumsfönstret och med vattning 1 gång i veckan.

Dusch med en andra användning av det nya schampot från System 4 som verkar fungera! Klådan har minskat och håret känns rent.

Pär meddelade nyss att han har ungefär 1 timme i körtid innan han är hemma från Öland.

Fridens.    

Oktober inleds med sensommarvärme och blå himmel. Jag vaknade 20 i 10. Ping! Kokade ett ägg och gick sedan en långpromenad på 85 minuter. Efter ett tag var jag så försjunken i tankar och musik att det kändes som att benen gick av sig själva och jag bara hängde på. Jag var ordentligt trött när jag kom hem, men det var skönt och inte alls lika tungt som igår. I morgon kommer jag att ha en vilodag dvs. ingen träning och så ska jag göra ett seriöst försök att komma iväg till SATS på måndag.    

I måndags när jag promenerade, så blev jag stoppad av en som ville fråga om vägen. I onsdags när jag promenerade, så blev jag stoppad 2 gånger för att hjälpa någon som var vilse. Idag när jag promenerade, så blev jag stoppad av ett äldre par som oxå ville ha hjälp. Går jag omkring med en skylt där det står att jag vet vägen till både Hit och Dit? Faktum är att jag inte lyckades hjälpa till mer än i måndags för, trots att jag har bott i Rönninge i 12 år, så är jag dålig på gatunamnen och när man kör i Rönninge, så är det ett väldigt "rundkörande" och det är svårt att förklara för någon som är vilse.

Oktober innebär en ny vägningsrutin, så till vida att jag inte kommer att väga mig mer än just en gång i månaden. Idag visade vågen på 95,2 kg vilket innebär en ökning med 6 hg på drygt 2 veckor vilket inte är mycket att bli galen över och som dessutom kan ha att göra med benmuskler eftersom jag har promenerat som en dåre den senaste tiden.    

Fridens.    

Eftersom husse är bortrest, så fick jag ge grisarna frukost idag och det gjorde jag vid 6-tiden när jag ändå var uppe för att gå på toaletten. Sedan kröp jag ned i sängen och sov till 20 i 10.

Det sagolika och milda höstvädret håller i sig, så när jag hade fått i mig ett kokt ägg, så gick jag ut. Det blev en 20 minuters promenad till Salem där jag gick till frisören och köpte ett schampo mot klådan i hårbotten. En klåda som, enligt Rosie, inte har med mjäll att göra, så jag antar att det har med psoriasis att göra. Frisören hade en hel del att välja mellan och när jag förklarade mitt problem, så blev jag tipsad om "System 4". Jag köpte schampo och balsam. Jag hade inte tänkt att varken duscha eller tvätta håret idag, men jag tror att jag gör det i alla fall bara för att prova om schampot fungerar.

Efter frisören stödhandlade jag lite ICA och gick sedan en omväg hem som tog 40 minuter, så den sammanlagda promenadtiden blev 60 minuter. Det var inte skönt idag. Det var tungt och kroppen kändes inte samarbetsvillig för 5 öre

.

Jag har förresten bestämt mig för att låta håret växa ut. Nu för tiden är håret helt omöjligt att ha att göra med! Det är precis som om det har tröttnat på frisyren och det har jag med. Jag kommer att avbeställa nästa tid hos Rosie och på så sätt spara 550 kr. Visserligen klipper jag håret endast varannan månad, men till och med det intervallet känns tätt och tjatigt, så nu ska det bara få växa. Målet är en hårlängd ned till käken, så jag satsar inte på väldigt långt hår. 

Nu ska jag prova det nya schampot!

Fridens.    

Pär har åkt till Öland för att äta surströmming med sina föräldrar och för att gå på den årliga skördefesten. Han kommer hem på söndag.

Jag har städat buren eftersom det är torsdag.

Jag har snart läst ut "En ängel vid mitt bord" och den är mycket bra. Bitvis är den jobbig att läsa pga långa meningar, så långa att jag glömmer bort inledningen. Nästa bok ska bli tunnare än 900 sidor och den ska handla om något heeeelt annat.

Solen strålar och det är runt 20 plusgrader. 

Fridens.    

............sedan jag kom hem från min promenad. Det blev en kortare runda idag. 60 minuter runt sjön Flaten och i riktigt bra tempo. Bitvis var det duggregn och eftersom jag inte vågade chansa på att det inte skulle börja ösregna, så gick jag den kortare rundan. Skönt! Det är höstigt nu.

Nu är jag tvungen att erkänna mig besegrad vad gäller MBT-skor. De skor som jag fick byta mig till är svårare att gå i och de passar inte mina knän.    Min första reaktion är att ringa till MBT-butiken och be att de beställer hem ett par av den gamla hederliga sorten, men eftersom vi går mot den svalare årstiden, så tog jag fram mina MBT-kängor med knytning i stället för de har Den Rätta Sulan för mig. Det var de jag hade idag och visserligen känns de smått klumpiga med sina stela skaft, men de är skööööööööna, så skööööööööna och jag får inte ont. Jag kan köpa nya till våren i stället.

Jag kommer inte att skriva eller skicka mitt klagomålsbrev till dr AH. Jag har fått rådet att hålla mig väl med läkaren tills läkarutlåtandet är skrivet och ansökningen inskickad. Förra gången jag var missnöjd och anmälde läkaren till Patientnämnden, så straffade hon mig genom att skriva ett uselt läkarutlåtande som inte hjälpte mig att få permanent ersättning. Det är för djävligt att jag, som sjuk, ska behöva tänka strategiskt på det här sättet!!!     Faktum är att när jag tänker på det här på kvällen när jag ska sova, så börjar hjärtat att dunka av panik och sömnen är bara att glömma. Jag måste anstränga mig för att tänka på annat mindre hetsande.

Jag fick det senaste numret av LCHF-magasinet igår och i vanlig ordning blir jag peppad och än mer övertygad (om det nu ens är möjligt) att det är den rätta kosten för mig! Jag önskar att även Pär och Elin ville gå över för det skulle underlätta för mig och min viktminskning.

När jag promenerade, så mötte jag en dam som jag kände igen och precis när vi passerade varann, så hälsade hon på ett sätt som visade att hon kände igen mig och precis då kom på var hon hade sett mig. Det gick inte lika fort för mig. Jag fick fundera ett tag innan jag kom på att hon var en av de som arbetar på den avdelning där jag var inlagd för ect-behandlingarna. Det är så knäppt när ett ansikte tas bort från den miljö man är van att förknippa det med!

Fridens.     

I Wikipedia kan man läsa om galon. Bland annat står att läsa: "Genom plastbeläggningen blir textilväven både vattentät och slitstark, vilket gör den lämplig för en mängd användningsområden." Idag har Pär och jag varit gifta i 19 år vilket är galon-bröllop. Det är slitstarkt. Det håller! Vi ska fira genom att äta middag på Amazon och jag tror nog att jag ska beställa något annat än filét mignon denna gång, men varm choklad med vispgrädde ska jag ha till efterrätt!

Jag har promenerat i 80 minuter i väldigt behagligt höstväder. Det var ruskigt tungt i början och jag var nära att vända om och gå hem och lägga mig igen, men jag är glad att jag härdade ut. Dels är det ett sätt att få tiden att gå och dels är det dj-t skönt att komma ut och dels är det ju denna satans viktminskning. Hela tiden. Det är många kilon kvar innan jag kan få slippa tänka på den. Det går pinsamt långsamt (8 kg på lika många månader) och jag tröstar mig hela tiden med att det är BRA att det går långsamt och att jag förmodligen inte kommer att gå upp igen när jag väl har kommit i mål. Faktum är ju att den LKHF-variant som jag kör är en väldig lättviktare jämfört med de riktigt seriösa, men är inte det idealet? Att kunna gå ned i vikt med minsta möjliga ansträngning?

Fridens.