Idag såg jag färdigt säsong 9 av Dallas och det är den säsongen som avslutas med att Bobby står i duschen och att allt visar sig har varit en dröm/mardröm. Det är så dåligt att det är bra och det är som de säger i extramaterialet: oavsett vad man tycker om den cliff-hangern, så minns man den. O ja!

Säsong 9 producerades 1986 och hade vid det laget fått stor konkurrens från bl.a Dynastin och Cosby. Något måste göras för att inte serien skulle krascha och när man bad Larry Hagman (JR) om idéer svarade han att han ville ha tillbaka Bobby. Patrick Duffy (Bobby) hade krävt att få dö ordentligt i sista avsnittet av säsong 8 för han ville definitivt inte komma tillbaka till serien utan i stället satsa på en filmkarriär. Jag tolkar det som att filmkarriären inte gick riktigt så bra som han hade hoppats eftersom han svarade ja när han blev tillfrågad om att komma tillbaka. Dessutom var publiktrycket stort för att Bobby Ewing skulle återuppstå från de döda. Jag såg extramaterialet till en tidigare säsong där Larry Hagman och Patrick Duffy pratade om cliff-hangers och det var löjligt stort hemlighetsmakeri när det kom till just duschavsnittet, inte ens Patrick Duffy visste något. Leonard Katzman hade lurat i honom att han skulle göra reklam för en tvål och säga något i stil med: "Good morning! This is how we keep clean in the Duffy family!". PD hade tydligen fått stå i den där duschen större delen av dagen innan LK var nöjd och när det kom till kritan var det bara "Good morning!" som användes. Kanske var Victoria Principals (Pam) förvåning äkta när hon hittade honom i duschen för hon hade väl inte fått veta något hon heller.

När jag någon gång ser om hela serien ska jag komma ihåg att det faktiskt är fullt möjligt att hoppa över säsong 9 som jag tycker mestadels var fånig med väl skruvade intriger där det fanns med både dubbelgångare och smaragdgruvor, barn med Downs syndrom och fejkad död. När säsong 10 börjar, så tar de vid där 8:an slutade. Faktiskt. Förutom att ungarna har blivit äldre och damernas hår vuxit ut, så går det att inbilla sig att hela 9:an var en dröm mardröm. 

Mot slutet av 9:an kommer Ben Stivers in i handlingen, spelad av Steve Forrest, när han söker jobb på South Fork. Han är inte med så mycket, men man hinner få uppfattningen av att det är något skumt med honom. I andra avsnittet på säsong 10 dyker Wes Parmalee upp när han söker jobb på South Fork och det är Steve Forrest som spelar honom oxå! Precis samma klädstil med snusnäsduken runt halsen, men skumheten kommer på en gång för han har ett gammalt foto av Miss Ellie bland sina ägodelar. Varför bytte de namn på rollfiguren? Jag minns vad som kommer sedan, anledningen till skumheten, men det är ingen anledning till att han fick ett annat namn.

I säsong 7 blir Barbara bel Geddes (Miss Ellie) utbytt och jag har för mig att det berodde på att hon var sjuk. I stället kom Donna Reed. B del G och DR är helt olika som skådespelare och då menar jag inte bara till utseendet. Trots att de var jämnåriga var deras spelstilar helt olika. B del G var mycket mer naturlig och levande. DR var typisk 40-talare med ett stelt kroppsspråk och mimik och med en benägenhet att bli tom i blicken. När en skådespelare blir utbytt, oavsett anledning är det kanske lika bra att bytet blir maximalt och det måste vara anledningen till att DR:s Miss Ellie var en sminkad, parfymerad, högklackad, smyckad, hårsprejad amerikansk tant jämfört med den avslappnade, osminkade, lågklackade, ibland byxklädda, urgulliga Miss Ellie som B del G gjorde. De var så olika att jag tyckte att JR och Bobby borde ha utbrustit "Det där är inte vår mamma!" när de fick se henne.

                        Barbara bel Geddes                              

Donna Reed            

Jag hade 7 timmar och 18 minuter av "Aldrig fucka upp" och jag hade börjat gilla den. De här böckernas verklighet är inte ren fiktion även om de inte baseras på enbart fakta heller, men det finns många människor som faktiskt lever med de här snedvridna värderingarna. Det språk som talas är inte helt och hållet påhittat. Det finns faktiskt de människor som bara tänker i banor av snabba cash och aldrig skulle sänka sig till ett vanligt arbete som skattebetalande löneslav. Jag avskyr hela köret, men det var när jag började se på berättelsen ur den synvinkeln som min uppfattning ändrades. Just därför var det jävligt snopet när boken tog slut mitt i ett samtal. Whaaat?! På vår server finns inte mer än 7 timmar och 18 minuter av denna bok, men enligt Muntligt.se är boken 22 timmar. Jag har hört mindre än hälften och jag blev faktiskt lack. Medan jag lyssnade på den sista timmen undrade jag hur det skulle sluta. Hade J Lapidus hafsat ihop slutet eller skulle det bli där sortens tröttsamma actionspäckade slut där alla inblandade slåss så blodet skätter och några dör? Det blev inget dera och jag är snopen och lack! Jag hade precis köpt fortsättningen och om jag vill höra resten av den här  boken, så får jag krypa till korset och köpa den först. 

Igår lyssnade jag färdigt på "Fladdermusmannen" av Jo Nesbö och den var helt klart överskattad. Varför har de böckerna blivit så populära? Vad är det som är så speciellt med en norsk kriminalare med alkoholproblem? Det var Pontus Gårdinger som läste och han har en behaglig röst, men var inte någon bra uppläsare. Jag lyssnade färdigt på den av den enkla anledningen att jag hade fått för mig att Stefan Sauk läser de övriga böckerna om Harry Hole och då skulle kanske de böckerna bli bra, men där var jag ute och cyklade. Vad jag blev besviken när jag kom på det! Dubbla budskap: varför hoppas jag på en viss uppläsare när jag inte tyckte om handlingen? Inte vet jag! 

Jag kände ett stort behov av en ny ljudbok, men när jag tittade i min önskelista hos Muntligt, så hittade jag ingen som jag hade lust att lägga ut pengar på. Då gick jag in i vårt eget ljudboksbibliotek för att kolla om det, mot all förmodan, fanns någon som jag inte redan hade lyssnat på. Njae. Inte egentligen. Av någon anledning har Pär skaffat "Aldrig fucka upp" av Jens Lapidus, men han tror det var för att den var gratis genom DN. I brist på annat flyttade jag över den till mobilen och började lyssna. Klockan var nästan natt och jag orkade inte kolla upp handling eller uppläsare och det första intrycket var blä. Det måste nästan vara herr Lapidus själv som läser, tänkte jag för det finns ingen skådespelare som låter fullt så livlös (utom möjligen Helena Bergström). Jag fortsatte att lyssna idag och när han läste upp en dialog mellan en kvinna och en man, så hajade jag till. Hallå där! Den där rösten låter ju bekant. Det låter som Jonas Malmsjö. Sedan lade jag märke till rytm och tonfall och så ännu en dialog. Det måste vara Jonas Malmsjö. Nu har jag kollat upp det och det ÄR  Jonas Malmsjö och honom gillar jag! Då blev det genast en helt annan bok och jag började faktiskt om från början av den anledningen. Fast jag vet inte om jag gillar den ändå. När jag läste vad den handlade om, så är det en bok som jag aldrig skulle ha köpt själv, men det bevisar bara hur stor betydelse uppläsaren har. För mig i alla fall.

Jag är oerhört fascinerad av den sk. fjärilseffekten. Hur små, till synes slumpartade händelser eller val kan få konsekvenser som inte ens den skickligaste såpaförfattare skulle kunna fantisera ihop. Den finns en film med Ashton Kutcher som handlar om det och som jag kan se om och om igen trots att den, bitvis, är plågsam. Idag läste jag ut "Fjärilseffekten" av Karin Alvtegen och jag känner mig lurad. Än en gång. För 3 år sedan läste jag hennes förra bok och jag kände likadant. Den läste jag inte ens ut. Har Alvtegen ändrat stil eller har jag ändrat smak? Jag kanske få läsa om hennes tidigare böcker och kolla upp det.

För dig som inte har läst boken vill jag förvarna om att jag kommer att avslöja handlingen eftersom det är en del av förklaringen till varför jag blev besviken. 3 personer: Andreas, Bodil och Viktoria. Baksidestexten på boken skiljer sig från den hos Adlibris och antyder att dessa 3 personers liv kommer att knytas ihop pga. fjärilseffekten, men så tycker inte jag att det blir. Andreas är med om ett rån vilket förstör hela hans liv, så till den milda grad att blir mentalsjuk och paranoid och flyr i den bil som till slut kraschar in i tåget. Bodil är mamma till Viktoria och deras relation är knepig till följd av val som Bodil gjorde som ung och som resulterade i att hon gifte sig med en depressiv och egocentrisk man (Viktorias pappa). Viktoria har prestationsångest. Punkt. I slutet av boken får man veta att Viktoria har en tremänning som sitter i fängelse dömd för det rån som Andreas råkade ut för. Det är den minimala och krystade anknytningen. Alvtegen skriver bra om människor, men här har hon tagit sig vatten över huvudet. Det känns inte genomtänkt! Ungefär som att hon närmade sig slutet av berättelsen och måste knyta ihop säcken på något sätt. Nä, den åker direkt i lådan för vidare transport till Myrorna.

Jag har lyssnat på mer av Marian Keyes, "Hemligheten på Mercy Close" och jag tyckte om den. Jag blev ledsen i ögat när den tog slut..... Nu när jag går författarkursen läser jag böcker på ett annat sätt och jag lyssnar på ett annat sätt. Meningsbyggnad. Ordförråd. Längden på meningarna. Vad är det som gör att hennes dialoger fungerar? Miljöer och personbeskrivningar. När det gäller ordförrådet, så hänger det mycket på översättaren när författaren inte är svensk och de här 2 böckerna av MK har varit riktigt bra översatta (som jämförelse: de UFO:n som har översatt Dallas tycker jag inte kan tituleras översättare). Jag vill kunna skriva så! Hon är rolig och hon skriver överraskande bra om depressioner och när man gör det får man automatiskt en guldstjärna av mig. I och med "Hemligheten på..." har jag hittat en ny, bra uppläsare: Anja Lundqvist. Då ökar utbudet av ljudböcker lite till. Hennes namn sa mig ingenting och efter att jag kollade upp henne, så förblev jag ett levande frågetecken. Jag har inte sett henne i någonting och hon är inte någon gröngöling.

Nu lyssnar jag på "Tillsammans är man mindre ensam" av Anna Gavalda med Eva Röse som uppläsare. När jag såg filmen hade det gått flera år sedan jag läste boken och jag tyckte mycket om båda versionerna. Nu när jag lyssnar på boken märker jag hur mycket som saknas i filmen. Som vanligt. Eva Röse läser bra, men själva inspelningen är rätt medioker. Det småknastrar och volymen på inläsningen ändras ganska ofta vilket gör att jag måste fiffla med mobilens volym.

Det tog ganska lång tid för mig att läsa färdigt Stephen Kings bok om att skriva, men idag gjorde jag det och mot slutet kom han in på fenomenet skrivarkurser. Han har inte så bra erfarenheter av dem och tycker inte att de behövs och jag håller delvis med. Jag har gått "fysiska" skrivarkurser och nu går jag på distans och jag föredrar distansvarianten. Den har gett mig mer och den har gjort att jag har skrivit mer. Det har inte enbart att göra med att jag inte älskar att vara bland främlingar människor och Stephen King satte ord på mina egna tankar. Att göra skrivövningar som man sedan diskuterar med andra presumtiva författare som, likt en själv, egentligen inte kan ge konstruktiv kritik är inte särskilt givande, mest flummigt. Det är av den anledningen som jag inte har upplevt Författarkursens chatt-tillfällen som givande på något sätt. Däremot uppskattar jag möjligheten att få konstruktiv kritik av en erfaren författare (Jorun). När Jorun mäjlade ut ett erbjudande om att vara med på en distanskurs i sommar under en vecka och det framgick att det handlade om 1 timmes chatt varje kväll, så tackade jag nej. Ikväll är det chatt-dax igen. Jippii.....

Jag har läst ett par böcker av Marian Keyes, men det är många år sedan och när jag har läst baksidestexterna på de hon skriver nu för tiden, så tycker jag att de verkar flamsiga och fåniga. Det är ju en himla tur att man har rätt att ändra sig! Jag lyssnar på "En förtjusande man" med Rachel Mohlin som uppläsare och det är underhållning på hög nivå. Den är fyndig och vitsig, skruvad och knäpp utan att bli flamsig eller fånig och jag har lett för mig själv många gånger och jag har skrattat högt flera gånger. Ibland blir det helt rätt! Jag behövde den här sortens bok efter för många kriminalromaner på raken och jag vill att den ska vara ännu längre än de 26 timmar som den redan är (jag har bara 11 timmar kvar). Rachel Mohlin är ny för mig på uppläsarfronten och hon är skicklig. Det är till stor del hennes förtjänst att boken är rolig för jag vet inte om jag hade uppskattat den lika mycket om jag själv hade läst den. Jag har inte sett särskilt mycket med Rachel Mohlin mer än såpan "Vänner och fiender" och komediserien "Kvarteret Skatan", men på något sätt har hon gjort ett avtryck för jag har aldrig haft problem med att komma ihåg vem hon är när jag har hört hennes namn.

Jag har lyssnat på 5 av 6 böcker om kriminalkommissarie Jacob Holt skrivna av Butler/Öhrlund. Jag skulle ha velat lyssna på alla 6, men av någon fullkomligt oförklarlig anledning, så har den första boken inte blivit inläst! Meh! I och för sig gör det inget för det är egentligen 4 av de 6 böckerna som är intressanta för det är de som handlar om Christoffer Silverbielke och han är en otäck jävel. Dra på trissor! En fullblodspsykopat som är så känslokall och felskruvad att jag blir mörkrädd. Den här meningen upprepades med jämna mellanrum: "Christoffer Silverbielke var på ett ovanligt gott humör" och det bådade aaaaaldrig gott och till sist gav den mig kalla kårar. Psykopater fascinerar mig i psykologisk bemärkelse och de skrämmer skiten ur mig för de finns på riktigt, de ser ut som vem som helst och är jävligt skickliga på att passa in. Social kompetens är bara förnamnet! 

Det finns en nackdel med att lyssna på en serie böcker i ett svep vare sig det handlar om psykopater eller en 10-årig pojke som får veta att han egentligen är en trollkarl och det är upprepningarna, sammanfattningarna av vad som hände tidigare. Det kan bli pinsamt oxå när den ene författaren i duon, Öhrlund i det här fallet, ger ut en kriminalroman på alldeles egen hand och jag känner igen ord och uttryck från duons böcker och värst av allt: en hel mening där endast ett ord blivit utbytt. (Jag kände igen den eftersom jag citerade ett långt stycke ur en av böckerna i ett tidigare inlägg.) "Prova att lida av fibromyalgi i Pakistan så får ni väl se hur mycket bidrag ni får." Så löd den i "En nästan vanlig man" och i boken jag lyssnar på nu "Besökaren" har fibromyalgi bytts ut mot utbrändhet. "Besökaren" är hyfsad, men jag känner att jag är väldigt, väldigt leds på den garvade, buttre polismannen som är otrevlig mot alla och sätter sig över alla regler och skiter fullständigt i sin hälsa. 

Serier som t.ex Dallas som visades med 1 avsnitt i veckan till den började repriseras för då visades den med tätare mellanrum och när man spelade in dem, så kunde man aldrig föreställa sig att den skulle ges ut, så att man fick möjlighet att se den så ofta man ville. När en säsong slutade, så blev det ett naturligt uppehåll på några månader innan nästa säsong började och då hade publiken förmodligen glömt kläder och frisyrer. Nu ser jag dem i ett svep och säsong 5 avslutas med Cliff på sjukhus och Sue-Ellen som besöker honom. Säsong 6 tar vid på precis samma ställe, samma tid på dagen, samma kläder, men Sue-Ellen har klippt håret i en helt annan frisyr! Familjen Ewing är ju nedlusade med pengar och de renoverar och ändrar frisyrer, men de byter inte sina bilar. De kör fortfarande i samma bilar som i första säsongen. Inkonsekvent! Är det något som rika krösusar byter som andra byter skjortor, så är det väl bilar?