Elin har varit på lunchbesök och tog med sig Selma när hon åkte igen. Hon hade köpt en film som heter "The butler". När jag läste om den på Discshop för ett tag sedan, så blev jag intresserad tack vare att den är inspirerad av verkligheten, men jag har oxå lärt mig av mina misstag och tittade därför på trailern och då försvann intresset. Poff! Det går att klippa ihop en trailer på flera sätt och den här gav mig känslan av pompös, amerikansk hjälte-handling. Jag tycker väl inte att det intrycket stämde när jag såg filmen, men den var inte bra. Jag blev aldrig engagerad eller gripen och jag tyckte att den på något sätt rusade fram för att få med så många viktiga händelser som möjligt. Hos Discshop finns en lång recension av filmen och där formuleras det jag inte kan sätta ord på och som i slutändan inte ger filmen något högt betyg. I filmen säger huvudpersonen att ".....vi har hört hela vårt liv om koncentrationsläger i andra länder, men vi har själv haft samma situation i USA i 200 år"  och syftar på segregationen av färgade, men, nä, det håller jag inte med om! Det som Hitler verkställde var en systematisk utrotning av ett folkslag, att verkligen få antalet judar minskat till noll och det var väl aldrig avsikten med vare sig slaveriet eller segregationen. 

PS. Jag återbudade läkartiden. Jag orkade inte ta mig dit....

Jag läste en av mina presentböcker idag, "Gubbe och katt" och den var bedårande. Så pass bedårande att jag blev sugen på att skaffa katt hundmänniska som jag är. Jag tycker om språket i boken och jag uppskattade att Nils Uddenberg skrev om sina känslor för Kissen utan att bli sötsliskig och sentimental. Mycket värme och humor. Boken var lättläst mycket beroende på att flera helsidor täcktes av Ane Gustavssons illustrationer. Än en gång fick jag tillfälle att imponeras av det enkla, men ändå detaljrika. Bilden nedan är en favorit.

Jag har alltid uppfattat katters självständighet som högfärdigt och att förhållandet är på kattens villkor, men egentligen passar kattens lynne mig bättre än vad hundens gör just för att  den är självständig. Den är inget flockdjur som hunden är och det är ju inte jag heller. På sätt och vis är det enklare att ha en katt än en hund, en innekatt vill säga. Min längtan efter en hund har gått över och det gör förmodligen det hastigt uppståndna kattsuget oxå......

......en kort sista födelsedag (jag blir 49 bast idag). Det kändes så i alla fall. Jag promenerade i 60 minuter och av de minuterna var det kanske 5 som var uthärdliga. Inte sköna, inte behagliga, inte ens hyfsade utan endast uthärdliga. Det var tungt. Det var hostigt. Minsta backe blev en mardröm. Mot slutet var fötterna, i vinterskor, så varma att de kändes kokta och när jag kom hem kunde jag inte få av mig strumporna fort nog. En nära döden-upplevelse. Efteråt fick jag ont i foten, den kändes stubbig. Visserligen är kondition en färskvara, men att den hade så uschligt kort bäst före-datum som 2,5 vecka hade jag inte trott! 

 En vit orkidé, 2 presentkort hos KappAhl, böcker och filmer och flera grattis-sms är årets skörd. Jag gillar att fylla år! En av filmerna var "World war Z" som Elin har rosat. Hon och jag har ganska lika tycke vad gäller actionfilmer och om hon var övertygad om att jag skulle gilla den, så gav jag den en chans. Den var överraskande bra! Jag gillade slutet eller snarare avsaknaden av ett amerika-har-än-en-gång-räddat-världen-slut. Det var en obehaglig stämning i den och det är inte det lättaste att få fram i en film, så det gillade jag oxå. Jag är ingen anhängare av zombiefilmer och har lite svårt att hålla mig allvarlig och det var samma problem den här gången för jag tänkte bara på skämtteckningen nedan......

Min dator behövde uppdatera sin web-läsare (t.ex. så syntes inte spotifyinläggen längre) och igår bytte jag till Google Chrome. Spotify syns igen, men jag har svårt att vänja mig vid att inte ha favoritlänkarna till vänster som dessutom gjorde att all satans reklam till höger inte syntes. Chrome är onekligen piggare än Explorer......

 En av mina presenter är lite försenad och kommer om en vecka och gissa vem det är?

Det blev fel när jag hämtade mina nya brillor idag. De bågar som skulle ha läsglas i sig hade långseende-glas. Jag provade de 2 glasögonparen fram och tillbaka flera gånger och trodde att jag kanske inbillade mig att det inte var någon skillnad i styrka, men optikern bekräftade att det var långseende-glas i bägge. Om det hade blivit fel åt andra hållet, så att de hade satt läsglas i bägge bågarna, så hade jag nog blivit sur. Arg. Nu blev jag yttepytte besviken. Det är de långseende jag använder mest. De 4 senaste gångerna, inklusive denna, så har jag köpt 3 par, men det har aldrig blivit fel tidigare och det tycker jag är mer anmärkningsvärt än att det blev fel den här gången. Jag menar, 3 par glasögon, 3 olika bågar varav 2 par har samma styrka, men det ena paret är solglasögon och det tredje paret är läsglasögon..... Jag var inte det minsta upprörd utan sa att det var tur att jag upptäckte det innan jag hade åkt hela vägen hem med dem. Nu inväntar jag sms om att de korrigerade brillorna finns att hämta. De nya brillorna är jag väääldigt nöjd med! De sitter skönt och nu ser jag skarpt igen och slipper förmodligen huvudvärk.

Har ni hört talas om Henrietta Lacks och HeLa-celler? Det hade inte jag, men nu lyssnar jag på boken "Den odödliga Henrietta Lacks" och den är så bra och intressant! Dessutom är Katarina Ewerlöf en suverän uppläsare.

Igår uttryckte jag det som så att "....om jag måste anmärka på något....", men idag är jag mer kritisk. Serien sträcker sig över en så pass lång period som 10 år, fram till krigsslutet, men jag fick ingen bra uppfattning om hur åren gick. I en av de sista scenerna frågar Inga Rudi hur många år som gått sedan de sennast sågs och han svarade 7 år. Vad?! Inga som helst utseendemässiga förändringar trots 10 år och periodvis svält för att inte tala om när de var fångar i lägren. Det var full grönska oavsett årstid, lätta höstfärger vid något tillfälle och det gjorde oxå att jag inte fick någon känsla av att tiden gick. I sista avsnittet talar de om påsken 1943 och jag tänkte att "Herregud, det är hela 2 år kvar!", men de 2 åren klarades av på kanske 30-40 minuter och så plötsligt, utan någon som helst förvarning fick man se hur en av de ansvariga nazzarna satt i förhör, som krigsfånge, hos den amerikanska militären. Jag tycker att det fanns många scener som hade kunnat kortas av för att i stället skildra upplevelsen av när freden kom, när alla i koncentrationslägerna blev befriade. Jag är inte lika imponerad längre.

För snart 4 år sedan gick "Miss Potter" på tv och även om jag inte fick se hela filmen, så räckte det för att jag skulle falla som en fura. Det finns filmer som tar sig in i hjärtat direkt mycket beroende på att de visar sig vara Precis Rätt Film vid Precis Rätt Tidpunkt när jag är på Exakt Det Humöret. Filmen om Beatrix Potter hör till den alldeles speciella genren.

Det fanns inga planer på att visa den igen och vid det tillfället hade den även utgått hos filmbolagen och gick inte att köpa. Nannis, en bloggvän, ryckte ut genom att bränna ned en piratkopia på DVD. Jag trodde att jag var räddad ända tills jag blev medveten om översättningen...... Jag har fortfarande inte glömt den - jag ryser vid minnet! - och jag har heller inte stött på någon annan översättning som har varit så fenomenalt usel. Jag har haft filmen på bevakning och nu har jag lyckats få ett eget helt lagligt exemplar som har en fullt tillfredsställande översättning. Jag såg den idag och jag var beredd på att jag kanske inte skulle känna lika starkt för den, men om en och samma fura kan falla 2 gånger, så inträffade det idag.

Jag har aldrig läst Beatrix Potters böcker, men jag kände till figurerna för så länge jag bodde hemma, så visades "Beatrix Potters sagovärld" i balettversion den 23 december varje år. Vi brukade klä julgranen medan tv:n stod på och de klädda djuren dansade omkring. Är det någon annan som minns filmen? Jag älskar hennes illustrationer! Vilken underbar fantasi! Jag har faktiskt 2 av hennes figurer som gosedjur, men de är så vansinnigt fina är jag nöjer mig med att titta på dem. Peter Rabbit och Hunka-Munka, men jag minns inte vem av dem jag fick först. För drygt 20 år sedan fanns det en affär som hette "Mjuka djur" och den låg i en hörnbutik vid Norrmalms torg. Om jag hade vetat att den skulle försvinna, så hade jag bunkrat! Gosedjur av ojämförlig kvalitét. Min svägerska fick en jätteversion av Peter Rabbit i förlovningspresent (den är säkert 7 gånger större än den jag har) inhandlad just i den butiken och jag blev förälskad i den. Nästa gång jag fyllde år och jag öppnade dörren för mitt kalas gäster, så stod det ingen där, men på golvet satt en liten version av Peter Rabbit med en lapp om halsen där det stod: "Ta hand om mig". Han är fortfarande lika fin, mjuk och len även om den blå färgen på hans sammetsjacka är något blekt.

Jag undrar om inte Hunka-Munka kom efteråt när Pär hade insett hur uppskattad kaninen blev? Vi träffades inne i Stockholm en sommareftermiddag efter våra respektive arbeten och jag minns att jag satt på en mur i närheten av Kungsträdgården (?) när han kom från "Mjuka djur"-hållet och hade en present till mig. Musen är inte lika stor som kaninen, men hon är lika välgjord och detaljrik med en liten kvast i ena framtassen och ett vitt förkläde över sin klänning. Även hon är välbehållen och det är bara hennes lila, småblommiga klänning som har blivit blekt med tiden.

När jag hade sett färdigt filmen, så gick jag raka vägen upp på övervåningen och hämtade ned Peter Rabbit och Hunka-Munka och nu står de på en hylla i vardagsrummet.

"Förintelsen" visades på svensk tv när jag var 14 år och den gjorde ett outplånligt intryck på mig. Jag ser den nu och den är hemsk. Den är obehaglig. Den är stark. Efter att ha lyssnat på "Och i Wienerwald.....", så ville jag se serien igen. Det förekommer folkmord i olika delar av världen t.ex i Rwanda, men det har aldrig gjorts så uträknat och systematiskt eller så målmedvetet som efter att Hitler bestämt sig för att judarna skulle bort. Trots att serien har 35 år på nacken, så är den välgjord och tack vare att dagens teknik inte fanns, så skildras inte våldet så närgånget som det hade gjorts om serien spelats in idag. Man behöver inte få allt upptryckt i ansiktet. Det går alldeles utmärkt att fylla i luckorna själv om man har den minsta fantasi eller medkänsla...... Fy fan! Om jag ska anmärka på något i produktionen, så är det att färgerna och ljussättningen ofta gör att, i synnerhet, männen ser ut som kokta kräftor.

Det började med att judarna fick utegångsförbud och följdes av att de inte fick vistas i allmänna parker eller på biografer. De fick inte handla i vilken affär de ville. Judiska läkare fick inte behandla icke-judar. De fick tillgångar konfiskerade. De fick inte ha radioapparater hemma. De fick inte bära ryggsäck. När de väl satt i koncentrationslägerna, så blev deras post genomgången och det gick så långt att de inte fick skriva med skrivstil utan måste texta med tydliga blockbokstäver. Att förödmjuka ger en (falsk) känsla av makt och det var väl makt de var ute efter. Man kan säga mycket om nazzarna, men de var uppfinningsrika! Uppfinningsrika och livrädda. Den som anslöt sig till Hitlers armé fick testa sig för att försäkra att man inte hade en droppe jude i blodet, men hur kunde man avgöra det genom ett blodprov?

Det finns människor som faktiskt inte tror på att utrotningen av judar har inträffat och på sätt och vis kan jag förstå dem för det som hände var så vansinnigt sjukt att det inte borde kunna vara sant.

PS. En serie med makalös fantasi, snudd på genialisk är "Fåret Shaun" som kan ses på svt.play