Ibland har jag ingen lust att gå och lägga mig. Inte av någon specifik anledning. Igår blev jag sittande och tittade på "Carrie" på HBO (på datorn). Jag försökte skriva innan dess, men huv'et var helt tomt. Blä! Det blev inte att jag somnade förrän vid 2 och när det var dax att stiga upp och ge marsvinen frukost klockan 8 hade jag inte alls sovit färdigt. Det var dax att städa idag och medan jag försökte att få kroppen ur sängen undrade jag varför jag inte kunde skjuta upp eländet till imorgon när jag nu var så trött. Åååh, så lockande! Då kom jag ihåg att jag har söndagens burstädning att ta hand om eftersom Pär har smitit hemifrån. Blä!! Klockan var strax efter 9 när jag började städa och det blev mindre jobbigt när jag kunde fokusera på ljudboken, "Sigrid". 3 timmar senare hade jag bara vardagsrummet kvar, så då blev det lunchpaus. Det blev en längre paus än jag hade tänkt eftersom jag somnade sittande i soffan. Ögonen åkte helt enkelt ihop. Jag kände mig piggare efter det och nu har jag äntligen städat färdigt.

Vi provar HBO Nordic gratis i 6 månader. Filmutbudet är väl så där, det är väldigt mycket gammalt skräp, Som "Carrie", men serieavdelningen är desto bättre. Web-sidan är ganska buggig och den skulle må bra av förbättrade sökfunktioner, men så länge vi inte betalar något står jag ut. När vampyrfebern var som värst pratades det mycket om "True blood". Jag såg 2 avsnitt då och var inte imponerad. Den finns på HBO och idag, vid den långa lunchen, började jag se säsong 2 vilket ska tolkas som att jag är mer imponerad den här gången. Vid första tillfället var det förmodligen min inre motvallskärring som protesterade och inte ville bli impad av något som alla andra blev impade av. Nu när serien inte produceras länger tiger kärringen still. Elin är hemma den här veckan och skriver ihop kursens första tenta och vi har börjat se "The walking dead". Varför inte?, tänkte vi båda två även om vi absolut inte är några zombie-anhängare. Första säsongen innehöll endast 6 avsnitt, så de såg vi, men när vi började på säsong 2 började den kännas tjatig. Den är inte läskig, den är inte otäck, den är inte trovärdig (duh!). Den är mest äcklig. Det går inte ut på mer än att de hamnar i olika situationer där de måste komma undan zombiesarna och hur länge förblir det spännande? Inte länge. Sedan kan varken Elin eller jag låta bli att skratta när vi ser hur de hasar omkring med snedvridna nackar och ruttnande kroppsdelar medan de stönar. 

Jag har inte orkat vare sig promenera eller gummi-träna idag heller, men jag ville göra något fysiskt för att dämpa rastlösheten och för att se om det kunde få bukt med huvudvärken. Jag tvättade lakan och bäddade rent (med samma lakan - de nya Mumin är favoriter) och sedan bytte jag klädsel på soffan. Den ljusa klädseln, den som soffan hade när vi köpte den för 5 år sedan har blivit ofräsch, småäcklig faktiskt. Den har gulnat på de ställen där man har suttit mycket, både på sitt- och ryggdynorna. Gamla småfläckar som inte gått bort i kemtvätten plus en liten ny av äggula (mitt fel   ). När jag väl hade konstaterat att klädseln är ofräsch, så blev jag otåligare och otåligare att byta till den gråa. Nu är det gjort och rummet känns mörkare med en grå soffa. Den ljusa klädseln är nu förpassad till ett par IKEA-lådor upp på övervåningen. Ur syn, ur sinn! I fortsättningen blir det att variera mellan den grå och den röda.

Jag lyssnar på "Saga från Valhalla" av Johanne Hildebrandt med Thomas Bolme som uppläsare. Det är den tredje fristående delen. "Freja" lästes av Anna Godenius och det var ingen bra uppläsning. "Idun" lästes av Thomas Bolme som gjorde och gör det betydligt bättre. Vilken behaglig röst! Det handlar om bronsåldern i Sverige när man trodde på gudinnor och gudar. Starka kvinnor som hade mycket att säga till om i form av prästinnor (Freja). Hos asarna däremot (där Tor med hammaren Mjölner hörde hemma) stod kvinnor inte lika högt i kurs. Freja var väldigt älskad och det sägs att när det var dax för Sverige att kristnas, så var det inte Jesus man accepterade utan Jungfru Maria eftersom hon påminde om just Freja. Det här med att ha en enda gud som dessutom är manlig är ett nytt påfund. Relativt nytt. Asarna hade Havamal som innehöll flera levnadsregler bl.a denna: "Bräckligt är vad man bär i andra människors bröst" och det kan man tolka som att man inte ska bry sig så mycket om vad andra tycker om en. Redan asarna hade snappat upp det! 

Sist av allt, efter att själva boken med eftertexter var slut, kom en kort intervju som TB gjorde med JH och jag fick ett väldigt positivt intryck av henne, men så är hon ju norrlänning oxå.

2 filmer idag: "Tootsie" och "Happy-Go-Lucky". Båda är komedier, men bara den ena var rolig. Det finns 2 genrers som är svåra och de är just komedi och skräck. Vad som är roligt respektive läskigt är väldigt relativt.

"Tootise" från 1982 med Dustin Hoffman och Jessica Lange. Den är bra och den är jäkligt rolig vilket jag inte tog för givet eftersom min humor har ändrats på de 32 år som gått. Även Elin tyckte om den och hon kan vara svårflörtad. 

"Happy-Go-Lucky" med Sally Hawkins. Den var inte rolig. Småfnissig ibland, men huvudpersonen var otroligt irriterande. Hennes "gladlynta sinne" är inte oemotståndligt utan ger bara ett tramsigt intryck med bristande koncentration. Den lämnade mig förvirrad och jag kom på varför tack vare det jag har lärt mig på författarkursen. Det handlar om dramatiska kurvor och premisser.

I "Tootsie" får man se hur Michael Dorsey kämpar som arbetslös skådespelare och sedan får en kvinnlig roll i en såpa. Komiska förvecklingar och drama med en höjdpunkt där allt ställs på ända och sedan följs det av en nedtrappning där Michael Dorsey konstaterar att han har lärt sig mycket i sin roll som kvinna och att han inte har behandlat kvinnor särskilt bra. Lesson learned! En premiss infriad. 

I "HGL" saknas det här. Man får se Poppy när hon får sin cykel stulen, men inte låter sig nedslås tack vare sitt "gladlynta sinne" utan bestämmer sig för att ta körkort. Körläraren är hennes raka motsats humörmässigt, men det blir inga komiska kontraster utan bara en ilska från hans sida som hon försöker skratta bort. Upptrappningen saknas och det känns som att jag väntar på att filmen ska komma igång. En variant av höjdpunkt när körläraren flippar ur och hon - för en gångs skull - inte flamsar bort det och sen ingenting. Vad gick det ut på? Jag skulle ha velat veta varför hon var så otroligt forcerad i humöret och varför körläraren var så bitter. Ingen dramatisk kurva och ingen premiss. Man måste ju inte göra film på det viset, men det förklarar varför jag inte kunde ta den till mig. Inte Elin heller för den delen. 

Elin är på besök några dagar tillsammans med Selma och idag såg vi, Elin och jag - inte Selma, "Jane Austen book club" som baseras på boken med samma titel av Karen Joye Fowle. Den var mysig och smårolig och många bra skådespelare, men jag undrar lite hur mycket man får ut av den om aldrig har läst Jane Austen eller sett någon film baserad på hennes böcker? 

Efteråt slog det mig om Karen Joye Fowle är nöjd med filmen? Hon lade ner en massa arbete på boken, på att bygga upp trovärdiga karaktärer och en hållbar handling. Sedan blir det en film på 101 minuter som egentligen bara skummar på ytan när det gäller karaktärerna. Alla böcker passar inte som film och även om den här var bra, så kan jag tänka mig att det är massor som inte kom med. Tankar, känslor, bakgrund, erfarenheter. Fortsättningen på författarkursen börjar idag och nu har jag en bokidé och ska själv börja bygga upp trovärdiga karaktärer och jag vet att det är ett långdraget arbete. Därför undrar jag vad KJF tycker om sättet som de har behandlat hennes hantverk?

När "Uppgörelsen" tog slut och det antyddes att Christoffer Silverbielke skulle fortsätt att härja kändes det inte lika tråkigt att boken tog slut. När jag sedan förstod att fortsättningen, "Erövraren",  skulle komma nu under hösten blev jag förväntansfull. När jag såg att boken hade släppts och fanns som ljudbok på CD, så blev jag otålig i väntan på att den skulle dyka upp hos Muntligt. Nu har jag den och den är lika bra som jag hoppades på och jag älskar att lyssna när Stefan Sauk läser! Ståpäls, mina vänner, ren ståpäls!!

Det blir oavsiktligt roligt när en stockholmare läser och saknar bokstaven ä i sitt annars så superba uttal. "Schäfern" blir "schefen" Till exempel och det här är bara ungefärligt även om det är ur boken: "När Pentti tänkte efter så hade han och schefen inte varit åtskilda många minuter." Hur många gillar sina "schefer" så mycket? Fniss!

Pär valde film ikväll och det blev "Die another day", en gammal Bond med Pierce Brosnan och Halle Berry. Jag har svårt för actionfilmer, de ger mig inte mycket av vare sig underhållning eller tänkvärdheter annat än att Bond borde ha varit magrare efter 14 månader som fånge hos koreanerna och i sämre form och "Blir Bond osynlig när han sitter i sin osynliga bil ungefär som en osynlighetsmantel?". Långdragna explosionsscener utnyttjar jag till toalettbesök. Just Bond-filmerna är en sån konstig mix av verklighet och teknikfantasi. Jag föredrar filmer som "X-men" för de är rena fantasierna, de har bestämt sig för vad de ska vara. Pierce Brosnan är bra som Bond. Bättre än både sin föregångare Timothy Dalton och sin efterträdare Daniel Craig där det enda livfulla är hans blå-blå ögon. Halle Barry är grymt vacker. Jäkla kvinna till att se bra ut!

Varning utfärdas! Detta är ett långt inlägg utan bilder. Det är mina funderingar och reflektioner om vikt och hälsa. Det finns inga lättköpta plattityder eller fantasilösa pepp-bilder med engelsk text. Om du känner att din hjärna inte pallar kan du sluta läsa nu.

Idag började jag läsa Julia Skotts bok "Kroppspanik: fett lögner & sjukt onödig ångest" och jag känner mig inspirerad. För en gångs skull handlar det inte om att jag känner mig inspirerad till att gå in för en kosthållning som jag förmodligen inte kommer att kunna hålla mig till i hopp om att bli en sundis i stället för en rundis eller att gå ned i vikt för att kunna köpa alla snygga kläder som inte finns i storlek 52 eller att börja hårdträna med hopp om armmuskler och magrutor. Nä, jag känner mig inspirerad till att tänka annorlunda, till att sluta betrakta mig själv så kritiskt och i stället börja betrakta omvärlden kritiskt. Jag är anhängare av tron på eget ansvar och av att inte skylla mina misslyckanden på andra, men det finns en gräns för när jag känner mig för motarbetad, när jag inte längre kan ignorera media och människors trångsynthet och hjärndöda fördomar. Här känner jag att Julia Skott kan hjälpa mig!

Eget ansvar: jag har ansvar för min vikt och det är ingen annans fel att jag väger 103 kg. Andras ansvar: det är faktiskt inte mitt fel att jag mår dåligt över att jag väger 103 kg. Naturligtvis kan jag sätta upp affirmationslappar på spegeln och peppa mig själv dagligen och stundligen. Naturligtvis kan jag sträcka på mig och intala mig själv att jag duger som jag är och att ingen vet någonting om mig och anledningen till att jag är fet. Naturligtvis kan jag stoppa in proppar i öronen och sätta skygglappar för ögonen, men jag vill inte leva så. Jag börjar tro att man måste vara en buddhistmunk med maxad inre frid som hela tiden ler överseenda åt världens vansinne (ungefär som med Dalai Lama) för att freda mig från tidningsartiklar, löpsedlar, reklam, filmer och till och med böcker. 

Jag har aldrig varit nöjd med min kropp utom en kort period när jag var nyförälskad och vansinnigt fascinerad av att ha hittat en kille (numera min man) som tyckte om mig och min kropp precis som vi var. Kroppsnojan började i tonåren när jag läste Halequinromaner (tidigt 80-tal). Kvinnorna var alltid storbystade ("....som inte ens en herrskjorta kunde dölja...") med platta magar och långa ben och ordet perfekt förekom lite för ofta. Jag minns precis när jag fick nog av det. När jag läste en mening i stil med: "Han stod kvar nedanför trappan och såg på hennes perfekt formade höfter medan hon fortsatte blablabla." Där och då ville jag kräkas och jag slängde faktiskt pocketboken i väggen. 

Tillbaka till boken! Marilyn Wann lär ha sagt att det enda du kan diagnostisera genom att se på en överviktig människa är dina egna fördomar och känslor om överviktiga kroppar. Varför kan jag aldrig formulera mig lika klockrent?! Julia Skott är, precis som jag, en BMI-förnekare (Julia Skotts eget ord). Jag har förkastat BMI-metoden för flera år sedan efter att ha läst en hel del i samband med min LCHF-period. "Vikten säger inte så mycket om hur du mår, bara om vilket tryck du utövar på jordskorpan och det är inte intressant alls faktiskt." skriver Lars-Erik Litsfeldt. När jag såg den där personlige tränaren på SATS som bestod av enbart muskler började jag fundera på hans BMI eftersom muskler väger mer än fett. Det borde inte skilja sig alltför mycket från mitt värde, men inte tusan anses han vara överviktig eller ohälsosam! 

På den tiden jag var normalviktig kunde jag klä mig i storlek 38/40 och det motsvarade M (medium), 42/44 motsvarade L (large) och 46/48 motsvarade XL (extra large). Storlekarna har ändrats sedan dess så att 42/44 har ändrats till L. När media fläskade på (oavsiktlig ordvits - haha!) med bilder av modeller som var "plus size" blev jag alltid exalterad och började hoppas att de smala idealen var på tillbakagång tills jag förstod att "plus size" var det samma som 44/46 som i mina ögon är normalviktig. Jag går inte på det längre. Gränserna för BMI-värdena har oxå ändrats för att passa ihop med WHO. Värdet för övervikt sänktes från en dag till en annan vilket medförde att många människor plötsligt var överviktiga utan ens ha hunnit äta frukost och det är när storlekar och matematiska värden ändras som man får intryck av FETMAEPIDEMI. Fakta är att endast 14% av den svenska befolkningen kategoriserades som feta år 2012. Inte ens en femtedel av befolkningen. 35% kategoriserades som överviktiga, men då framgår det inte hur många kilon för mycket som det handlar om. Det kallar inte jag för epidemi.

Om jag hade mycket pengar eller om jag var begåvad med färdigheten att kunna sy mina egna kläder hade jag haft helt andra möjligheter att klä mig snyggt. När KappAhl introducerade sitt märke XLNT var ett av argumenten att kläder i stora storlekar kräver mer av sömmar och material och så är det. Tyvärr, tycker jag inte att de har lyckats leva upp till det kvalitétstänkandet för även om det är de kläderna jag alltid siktar in mig på när jag måste förnya garderoben, så är de varken välgjorda eller välsittande. Det är tältliknande saker som tappar formen efter ett par tvättar och i urtrista dämpade färger eller med så hiskeliga mönster att jag får känslan av bestaffning över att behöva de storlekarna. Om jag hade råd inbillar jag mig att jag skulle kunna köpa kläder som är anpassade till min kroppsform i stället för att jag ska anpassa mig till kläderna. Om jag hade pengar skulle jag kunna låta sy kläder speciellt för mig. Det skulle inte handla om att plagg som döljer, förminskar eller distraherar. Naturligtvis kan man vara väklädd i storlek 52 om plagget är sytt för de förutsättningarna, men det kostar. Antar jag. Jag inbillar mig att mitt intresse för kläder skulle bli större om jag blev mindre (ordvits igen!) för när jag var normalviktig tyckte jag om att köpa kläder, men skulle det vara en vettig anledning att gå ned i vikt? Jag är ju en stugsittare och behöver egentligen inte så mycket kläder mer än mjuka tröjor och leggings. 

När jag hade min husläkare EW upplevde jag inte henne som det minsta fördömande för att jag väger för mycket. Jag röker inte och har aldrig gjort det. Jag dricker inte och har aldrig gjort det. Jag är medveten om vad som är bra mat och inte. Jag tränar 4-5 gånger i veckan. Alla mina värden är bra, till och med mycket bra (mitt blodtryck har varit för högt en enda gång och då hade jag havandeskapsförgiftning), förutom kolesterolet. Jag vet nu att det inte behöver vara livshotande med ett högt kolesterolvärde, så jag kommer inte att börja äta medicin för det igen. Jag tyckte mycket om doktor EW och jag hade nog enorm tur som hade henne för i Julia Skotts bok finns många exempel på hur fördömande läkare kan vara bara för att patienten är överviktig. Den enda riktigt otäcka människan jag har råkat ut för var Dietisten från Helvetet som lyssnade mer på sin egen skärande stämma än på mig. Hon berättade att hon själv hade varit överviktig, så hon visste minsann hur det var och eftersom hon hade lyckats gå ned i vikt borde alla andra kunna det oxå och om hennes råd och metoder inte skulle fungera för mig, så var det mig det var fel på.

Negativt formulerat kan jag verka desperat och kastar mig över vilken metod som helst som kan få mig att gå ned i vikt. Positivt formulerat är jag öppen för att prova på olika metoder. Nu har jag tänkt att prova självhypnos. Jag hittade en 40 minuter lång session med Anna-Lena Mellblom som riktar in sig på just viktminskning/ -kontroll. Jag har lyssnat igenom allt en gång och nu är det meningen att jag ska öva minst 1 gång om dagen i 10 dagar och det tänker jag göra. Min första reaktion var att mitt problem inte så mycket handlar om att jag äter för mycket mat och stoppar i mig mellan måltiderna utan att jag äter fel, men jag tänker prova. Allt som inte får mig att må sämre är värt ett försök!

Vad är egentligen skillnaden mellan självhypnos och meditation?

Jag läser "New Delhi - Borås". Pikej växte upp i Indien; kastsystem och reinkarnation. Man föds in i en kast och det spelar ingen roll vad man gör för man kan inte ändra sitt öde, det man föddes till. Det man kan göra är att vara en bra människa och hoppas på att födas in i en bättre kast i nästa liv. Det kallar jag tålamod! I det samhälle jag lever är det alldeles för mycket av allt-genast-helst-igår-och-varför-ska-jag-behöva-vänta, men att hoppas på att få det man vill ha i nästa liv är för mycket åt det andra hållet. Jag gillar inte den där passiva fatalistattityden som hör ihop med övertygelsen om att man har ett öde.