Jag läser vidare i Stephen Kings bok "Att skriva" och idag gick det upp för mig varför jag tycker att den är så bra. Stephen King är oerhört uppmuntrande! Han har skrivit länge och han har skrivit mycket och hela boken genomsyras av hans glädje inför skrivandet. Visst är hans skrivande ett arbete och visst poängterar han nödvändigheten av disciplin, men det viktigaste är ändå lusten. Det finns inga "ska inte" eller "bör inte" eller "fungerar inte". Skriv, bara skriv! 

När det gäller det klassiska tipset att man ska skriva om det man känner till eller inom den genre man har som favorit vare sig det är science fiction eller diskbänksrealism, så säger han följande: "Det som skulle vara fel, hävdar jag, är att vända sig bort från det man känner till och uppskattar (eller älskar, precis som jag älskade de där gamla serierna och svartvita skräckfilmerna) till förmån för saker som du tror skulle imponera på dina vänner, släktingar och skrivarkolleger."

När Stephen King skriver, så bestämmer inte han över berättelsen utan berättelsen över honom. Han använder sig inte av intriger och han funderar inte på karaktärerna i förväg. Han har en idé till en inledning och sedan är det berättelsen som tar över. Jag gillar den tanken! Det är många böcker som har invecklade intriger, ofta i kriminalromaner, där jag märker att författaren har suttit och klurat så mycket att det blir överarbetat och det är väl ofta av just den anledningen som jag sällan blir överraskad. ".....jag har aldrig krävt av mina romanfigurer att de ska göra som jag vill. Tvärtom, jag vill att de ska göra på sitt eget sätt. Ibland blir resultatet det jag sett framför mig. För det mesta blir det dock något jag aldrig förväntat mig. För en spänningsförfattare är detta toppen. Jag är ju inte bara den som skriver romanen, jag är ju också dess första läsare. Och om inte jag lyckas pricka in rätt gissningar om hur hela köret ska sluta, fast jag besitter vissa insiderkunskaper, så kan jag ju vara ganska lugn för att jag ska lyckas hålla läsarna trollbundna."

Jag läser Stephen Kings bok "Att skriva" och den är så bra och jag håller med alla dem som säger att den förmodligen är den bästa boken i ämnet! 

"Du måste läsa vitt och brett och hela tiden revidera och åter revidera ditt eget arbete under tiden. Det är svårt för mig att tro att människor som läst väldigt lite (eller inte alls i somliga fall) skulle få för sig att skriva och förvänta sig att andra tycker om det de skrev, men jag vet att så faktiskt är fallet. ----- Om du inte har tid att läsa, så har du inte tid (eller rätt verktyg) att skriva. Så enkelt är det."

Så enkelt är det!

Elin blev förvånad över att Stephen King hade skrivit om att skriva och utbrast: "Om du läser den här, så kommer du att skriva lika bra som Stephen King!". Min alldeles egna supporter.

De animerade filmerna om fåret Shaun är bland det bästa som har gjorts och jag har sett många av dem, men den jag såg idag, "Kycklingmamman" är en av de bästa och gulligaste. Ta 7 minuter av din tid för att se ett litet mästerverk. Din dag kommer att kännas ännu bättre!

Min egen fårskalle

Dagens promenad tog mig till ICA i Salem där jag hämtade ett paket med 3 instruktionsböcker, så att jag verkligen kan lära mig hur jag ska bli en författare.

Stephen Kings "Att skriva: en hantverkares memoarer" 

Han är en oerhört produktiv författare och en makalös berättare och han har skrivit länge, ända sedan han var liten. Ungefär som JK Rowling har gjort.

Dag Öhrlunds "Skriv din bok och sälj den!"

Han har skrivit mycket och inte bara böcker och i instruktionsboken berättar han bl.a om de misstag han själv gjorde när han ville bli publicerad.

Katarina Kuicks och Ylva Karlssons "Skriv om och om igen"

Jag vet ingenting om dessa 2 damer, men jag hoppas att boken kommer att hjälpa mig.

Pär är kräsen (hans ord)/trångsynt och feg (mina ord) när det gäller film och jag orkar inte längre föreslå någon av våra förtifjorton filmer när han bara vill se Blues Brothers, Sagan om Ringen, Star Wars och Pang i Bygget om och om igen. "Om du vill se filmer som du gillar, så föreslår jag att du skaffar filmer som du gillar och som vi inte redan har sett 15 gånger!" sa jag och det gjorde han, men han köper bara actionfilmer.    Jag gillar inte actionfilmer. De ger mig noll och intet. De är bara bullriga, gubbiga och kräver sällan någon djupare reflektion. Idag såg vi "Die hard 5" och det är banne mig kalkonvarning på den. Det är actionfilm när den är som sämst. Bara en massa gubbs som tömde magasin efter magasin eller kvaddade bilar eller sprängde byggnader. Dessutom börjar Bruce Willis se sliten ut. 

I onsdagens chatt med Författarkursen, så skulle vi tänka ut en riktigt tråååååååkig scen. Jag skrev att vilken actionscen som helst är sövande och det var filmer som den ovan som jag hade i tankarna. Nästa steg var att vi skulle tänka ut en oväntad vändning på den tråkiga scenen. Att stänga av filmen är en variant, hehe, men jag tänkte att allt helt plötslig skulle stanna upp vare sig det flög omkring eller befann sig i rörelse av annan anledning och att anledningen skulle vara en andfamilj med en radda ulliga ungar som behövde ta sig över till andra sidan. När de väl var i säkerhet, så skulle allt braka loss igen. 

För ett år sedan lyssnade jag på "Hobbiten" av Tolkien för första gången och blev glatt överraskad av att den var så mycket lättare att ta till sig än vad "Sagan om ringen-trilogin" är, men det är tack vare att den inte är så tjock (283 sidor närmare bestämt) och att den inte består av evinnerliga släkthistorier och strider. Filmversionen av "Sagan om ringen" är bland det tråkigaste och mest sövande som jag har sett och då speciellt den sista filmen som verkar utgöras av den ena utdragna stridsscenen efter den andra och panoramavyer av orcher i tusental. Stor snarkvarning!

Det var inte så märkligt att det blev 3 långa filmer av trilogin (böckerna var ju tjocka som tegelstenar var för sig), men det är fullständigt obegripligt att man har lyckats göra 3 drygt 2,5 timme långa filmer av "Hobbiten". Snacka om att mjölka en bok! Den första filmen var bra, tycker jag och följer bokens handling, men den andra filmen, "Smaugs ödemark" är betydligt sämre. Det är en sak att en film ger ett annat intryck än vad boken gav eftersom jag ju bildar mig en helt egen uppfattning om personers utseende och miljöer, men att hoppa över långa sekvenser som den där Bilbo och dvärgarna tillbringar flera månader hos Beorn (som kan tala med djur och har djur som hjälper till i hushållet!) och i stället lägga in en tillkrånglad och löjligt lång actionscen med draken Smaug som över huvud taget inte finns med i boken och som heller inte ledde till någonting. Var går gränsen för att ta sig konstnärliga friheter?! Min svägerska har bra koll på trilogiböckerna och var väldigt besviken på filmerna just för att de hade gjorts om till actionfilmer. Jag har koll på hobbit-boken och den andra filmen suger big tajm i jämförelse med den första. Jag har inget minne av att orcherna var med så mycket i boken, om de över huvud taget var med. 

Jag lägger in ett utdrag ur "En nästan vanlig man" av Buthler & Öhring. Jag har, som sagt, lyssnat till den här boken och när just det här stycket lästes upp, så hajade jag till av 2 anledningar. 

1. Jag tycker om språket, ordrikedomen. Enligt mig är det riktigt bra svenska.

2. När jag känner mig som mest desillusionerad och maktlös, så har jag liknande bittra tankar och de är så bra formulerade, men det betyder inte att jag håller med om allt.

Värt att veta är att personen, som tänker det här är psykopat och fullständigt känslokall och cynisk.

Interpunktion och styckeindelning har jag tagit mig friheter med eftersom jag ju inte läste texten.

Var hade det gått fel? När kom brytpunkten som förvandlade ett stolt samhälle med någorlunda hederliga människor till ett mjäkigt monsterdagis där alla som tycker synd om sig själva fick betalt för att stanna hemma. Prova att lida av fibromyalgi i Pakistan så får ni väl se hur mycket bidrag ni får.  Där den som mobbade, misshandlade, kom undan medan offret fick betala hela kalaset. Där den som stal, fuskade och bedrog blev vinnaren medan den som gick den smala vägen förlorade oavbrutet. Ett samhälle där statens representanter alltmer oblygt skodde sig på befolkningen genom att gå före i köer, tillskansa sig attraktiva bostäder och privata jorden runt-resor på skattebetalarnas bekostnad.

---------

Hur kom det sig att allt som var nästan gratis för fyrtio år sedan, läkarbesök, tandläkarbesök, nu var svindyrt trots att skatterna fortfarande var lika höga? Var fan är mina skattepengar? Varför såg ingen längre till att trappor och gångvägar var plogade och sandade och att trasiga gatlyktor byttes ut? Varför stenade man inte klottrare, våldsverkare och våldtäktsmän på Sergels torg och varför i helvete ville man spela världssamvete och importera hundratals blattar om dagen väl medveten om att de aldrig skulle bidra med något?

--------

När och varför blev det legio att visa vita, feta, dallrande magar mellan byxkanten och alltför korta linnen? Vem gjorde det tillåtet att blotta urtvättade troskanter solkiga bh-band? Han rös till. Och tatueringarna......

”Är den inte söt, min fjäril på axeln?” 

”Nä, din dumma subba, den är inte söt. Det är bara horor och sjömän som tatuerar sig och såvitt jag vet har du aldrig gått på sjön.”

Det fanns ingen ordning längre och i ett samhälle som levde under hotet att Mona Sahlin sannolikt skulle bli nästa statsminister fanns heller inget hopp om en ny ordning. Däremot låg landet Lagom bra till för ett Nobelpris i monumental dumhet. Det enda man kunde göra var att ta sitt ansvar, hålla sig borta från patrasket och i viss mån småstäda själv.....

En nit-bok som, tur i oturen, inte var på fler än 166 sidor; "Vi kom över havet". Jag läste kanske 45 sidor, men kände att jag inte orkade med den repetitiva stilen, den kan vara effektfull (jag brukar själv använda mig av den), men inte när det blir sida upp och sida ned. En kommentar på Adlibris uttryckte det som "ett anonymt vi för talan för alla kvinnorna" och det greppet tyckte jag om och jag tänkte att om författaren hade valt att låta varje kvinna föra sin egen talan, så hade boken blivit många hundra sidor och det hade inte nödvändigtvis varit en fördel. Jag har ju en förkärlek för det enkla och avskalade. Trots att den var så tunn var den inte tillräckligt fängslande, så den fick göra sällskap med pocketerna som väntar på vidare transport till Myrorna.

Snart har jag lyssnat färdigt på "En nästan vanlig man". Jag övervägde ju att avbryta, men den tog sig. Bokens skurkar är fortfarande sjuka i huvudena, men handlingen är väldigt snyggt berättad och språket kan jag inte klaga på och för mig blir ju det allt viktigare. Jag står inte ut med böcker skrivna på tafflig svenska eller taffliga översättningar. Som vanligt när jag tar del av en kriminalroman och ojar mig över felskruvade skurkar, så kan jag inte låta bli att undra över på vilket sätt författaren är skruvad för det är ju han som har hittat på det..... Stefan Sauk är en uppläsare av samma kaliber som Katarina Ewerlöf och i den här uppläsningen gav han prov på klockrena dialekter, skånska, göteborgska, småländska, mellansvenska och t.o.m lite finlandssvenska. Han har en benägenhet att ge otrevliga karaktärer en smått gnällig ton, så det går inte att ta miste på vem som är Ond och vem som är God.