Stötvågsbehandling för femte gången och idag gjorde det ont, riktigt ont, så pass ont att jag fick be JO att dra ned på intensiteten, men jag har inte haft ont efteråt. Nu blir det ett lite längre uppehåll innan nästa behandling (2 veckor) och det tycker jag känns skönt för att avsätta sammanlagt nästan 4 timmar för något som tar endast 20 minuter känns tradigt när jag gör det vecka efter vecka.

I övrigt en skitdag med konstanta hungerkänslor i kombination med en knut i magen. Både Pär och jag går omkring med ångest pga trädfällningen. Nu när det blir mörkt redan vid 18, så hinner de inte såga ned några träd på vardagarna i alla fall. Idag ringde en fd. medlem vars ex-fru fortfarande bor här, men han är delägare i lägenheten och hon hade tydligen blivit oerhört upprörd över att de sågade ned en ek som stod utanför hennes köksfönster. En ek!! Är det ens lagligt i den här delen av landet?

Det blev 60 minuters stavgång runt Flaten idag och jag hade ett jäkla tempo tack vare eller på grund av ångesten (se tidigare inlägg).

Solen sken när jag drog upp rullgardinen klockan 9. Visserligen hade SMHI lovat att solen skulle skina idag i jämförelse med gårdagens ihållande ösregn, men SMHI är inte berömt för att hålla sina löften..... Det var bara 7 grader, så nu har äntligen den där fjantiga brittsommaren kilat vidare. Good riddance!

Det var så skönt ute och eftersom jag var ovanligt rask i morse, så hann jag ut innan träningsvärken från igår hann ikapp mig. Pilutta den! Jag gick Ut På Landet igen, men åt andra hållet och det tog 75 minuter. Jag hade MBT-pjuxen, men blev trött i fötterna. Inte ont, bara trött. Kanske kall? Hm. Nu när värmen har försvunnit, så ska jag kanske gå över till vinterkängorna som visserligen är boven i dramat med hälsporren, men jag får ha hälkuddarna i.

Träningsvärken från igår hann ikapp mig medan jag åt lunch och sedan dess har jag stolpat runt under stånk och stön och dagens stavgång byggde på med allmän mörbultning - dubbel träningsvärk. Aj lajk it! Eller kanske inte....

.......hade en träff idag efter ett uppehåll på en vecka och vi hade det så trevligt! Det är inte vad det ser ut att vara när det ligger dubbelvikt och oanvänt och helt otroligt grönt. En sladdrig typ som luktar konstgjort, men skenet bedrar för den sladdriga typen får mina muskler att jobba som aldrig förr. Äntligen har lårmusklerna stött på riktigt motstånd och jag märker att de har ökat i omkrets. Armarna får sitt oxå och ryggen (jag bara älskar när ryggmusklerna åker på däng!). Jag har ökat på alla övningar utom en som går ut på att hålla bandet framför kroppen i vågrätt läge och sedan vrida den en armen ut åt sidan medan den ligger kvar mot kroppen och den andra armen håller emot. Den är svår. Jag har haft svårt att komma underfund med den. Den är skitjobbig!

Det är så makalöst skönt när hela kroppen blir riktigt varm och mjuk och all stelhet och värk försvinner för ett tag! Jag blev behagligt trött efteråt, men nu gör hälen ont.

Jag var hos LG idag och vis av erfarenheten från förra veckans försovning, så stänger jag numera inte av mobilen på kvällen. Vi pratade mest om söndaxlunchen med G och B, att det innebar att jag gjorde något som inte var självklart och att jag inte skulle ha följt med om jag inte var inne i en bra period. Med tanke på hur trött jag ändå blev av det äventyret, så vet jag att det skulle ha varit 7 resor värre om jag mått dåligt.

Vi pratade oxå om att förändra något som är dåligt. Alla 3 i min familj upplevde vårt smågnällande och allmänt spydiga humor som jobbig, att det blev en trist stämning hemma, men vi jobbar på det (mest Pär och jag eftersom Elin sällan är hemma numera) och det blir allt bättre och det verkar hålla i sig. Det är alltid lätt att påbörja en förändring, men det är betydligt svårare att bibehålla den. Det underlättar att bibehålla en förändring om man är angelägen om den och det verkar som att både Pär och jag är angelägna om en bättre stämning. En annan förändring som jag har försökt att få till stånd i 20 års tid är att Pär ska upptäcka fördelarna med Ordning & Reda, men där tror jag att det är kört för det är inte lika viktigt eller angeläget för honom som för mig.

Huvudet, nacken, armbågen, handen, knäna och hälen. Där har jag haft ont idag. Stel och otymplig, trött och tung. Många krämpor små som fällde mig efter lunch. Jag låg i soffan och lyssnade på min lugna lista, men jag slumrade mest och somnade aldrig ordentligt. Det är länge sedan jag hade så här ont i hälen, absolut inte sedan jag började med stötvågorna, men jag antar att det är läkning på g.

Jag somnade långt före midnatt och sov djupt och oavbrutet heeeeeela natten. Det var underbart! När jag var upp en sväng vid 8 och såg att vädret var dubiöst, så bestämde jag mig för en total vilodag och sov vidare till 11. Ålrajt! Jag känner att min kropp tackar mig, nästan dyrkar mig. Jag slapp undan veckohandlingen oxå eftersom Elin och Pär passade på att kombinera övningskörningen med att handla på Coop. Ålrajt 2! Jag har duschat och diskat, tittat på "Ugly Betty" och slungat Arga Fåglar med slangbella dvs en vilodag à la Moi.

Husläkare EW ringde som avtalat för att meddela svaren på förra veckans provtagning. Alla värden är hur bra som helst; blod, socker, lever, kalcium, sköldkörtel, B12, blodplättar och blodkroppar - rubbet. Nästan. Det var bara ett fel - blodfetterna, kolesterolet. Det onda kolesterolet är fortfarande högt och jag vill fortfarande inte börja medicinera, men det har ändå sjunkit sedan förra året, inte mycket, men värt att notera och det kan ju inte ha med något annat att göra än att jag inte längre kör så hårt med LCHF. Något att funder över, tycker jag.

Under några år har jag haft dåliga blodvärden och har ätit järntabletter. För några månader sedan slopade jag dem och gick över till en multivitamin för att få i mig magnesium som jag har förstått kan hjälpa till att hålla kolesterolet i schack. Idag lärde jag mig att man kan bygga upp järndepån (genom t.ex järntabletter) och att den sedan kan hålla sig stabil; jag behöver alltså inte stoppa i mig extra järn resten av livet.

Jag bad om att få göra ett allergitest, pricktest och kommer att bli kallad av en sköterska. Vid 2 tillfällen har jag försökt sluta med allergimedicinen, men efter ca 3 dagar, så kliar ögonen och blir stoppljusröda. Gräs- och pollensäsongen är ju över, så jag misstänker att jag har dragit på mig ännu en allergivariant. Kanske har jag blivit känslig för hö som jag håller på med flera gånger om dagen året runt. Damm från spånet i marsvinsburarna? Jag vågar väl inte hoppas på att jag har blivit allergisk mot att diska......    

När samtalet med EW var över, så kände jag plötsligt att jag har gjort allt jag kan för min hälsa. Jag har en riktigt bra period nu och det är tack vare egna åtgärder. Jag har en samtalskontakt och jag har en läkarkontakt (som har justerat dosen av Sertralin). Jag såg till att få stötvågsbehandling för hälsporren när tejpningen inte hjälpte. Jag gjorde nödvändiga förändringar i kosthållningen för att minska den negativa stressen i förhållande till ätandet (visserligen går jag inte ned i vikt, men jag mår så pass mycket bättre att jag kan hantera det). Jag har kollat mina värden och jag är inte oroad över blodfetterna eftersom jag vet att jag lever sunt i det stora hela. Jag ska börja i en grupp för ångesthantering. Jag har provat mig fram och hittat 2 träningsformer som fungerar. Nu kan jag inte göra mer och det känns bra att veta. Åtgärdsprogrammet för 2013 avslutas härmed.

Den fjärde stötvågen gjorde inte speciellt ont. Vissa ömma punkter, bokstavligen ömma punkter. Som omväxling fick jag rejält ont efteråt. Sjukgymnasten JO förklarade att jag inte ska tolka frånvaron av smärta som att behandlingen inte har effekt. Tvärtom. Han ökade styrkan i pulserna och även tätheten jämfört med förra gången utan att jag fick mer ont och det betyder att läkningen har börjat, att hälen blir allt mindre inflammerad och tål mer. Stötvågsbehandling is da shit!

Både igår när vi åkte bil hela vägen ut till Akalla och idag när jag åkte pendeltåg till Stockholm, så fick jag möjlighet att se de härliga färgerna på träden. Från mörkaste grönt över det gula till flammande rött. Så vackert! Jag minns att jag tyckte att förra hösten hoppade över färgspelet. Berodde det på att den sommaren var dålig jämfört med årets sommar som behöll värmen långt in i september? Hösten is da shit!

Natten till lördag hade jag svårt att somna, men det var inget jag grubblade över för jag antog att jag hade stannat uppe för länge och missat sömntåget.

Natten till igår sov jag ännu mindre, men tröstade mig med att jag skulle somna av pur trötthet nästa natt.

Natten till idag hade jag åter igen svårt att somna och har bara sovit kortare stunder fram till klockan 6 när Pär kom in och sa hejdå och kroppen sedan ansåg att den hade sovit färdigt.

Jag hade en obehagskänsla i kroppen, otydliga minnen av obehagliga drömmar.

Mörkret, tystnaden och den smygande desperationen av att inte få sova påminde mig om något.

Det var ångestminnen från hösten 2011.

Svårt att somna på kvällarna, uppstyckad sömn under nätterna och ändlösa mörka morgnar.

Varför nu?

Lyrica! Jag glömde gårdagens kvällsdos av Lyrica!

Kan det vara så enkelt? Jag hoppas det!

Så jag steg upp och nu sitter jag här och måste hålla mig vaken till halv 13 när jag ska iväg på stötvågsbehandling.

Jag får ta hjälp av de Arga Fåglarna som numera är i Rio och bråkar med lemurer eller befriar andra, ledsna fåglar.