Jag orkar inte mer!

Jag VILL inte mer!

O-fridens.    

Igår satt jag och läste till strax efter 23 och var lite förvånad över att jag orkade för den senaste tiden har jag suttit och somnat med boken i handen före klockan 22. Tack vare det kunde jag sova lite längre imorse och tog inte mina mediciner "förrän" strax efter 8. Sedan lade jag mig i soffan. Bara låg. Grät lite. Kände mig eländig. Pär och Elin var pigga och nytra, åt frukost tillsammans och gav sig sedan av på övningskörning och en sväng till Skärholmen.

När klockan var halv 10, så gick jag ut i köket. Plockade in disken. Åt lite youghurt. Sedan klädde jag på mig och gick ut. Det var strålande sol och bara ett par plusgrader och det blåste svinkallt, så bitvis fick jag dra upp huvan över kepsen för att skydda öronen. Jag gick min 7 kilometersrunda, men mot slutet blev jag övertrött. Jag upplevde det inte som att jag hade hållit något speciellt tempo, det var snarare en känsla av brist på stuns i benen och ingen ork i kroppen över huvud taget, men promenaden tog de vanliga 90 minuterna, så jag antar att benen gick av sig själva.

Jag blev väldigt trött och när jag satt i soffan med min lunch och mitt te, så satt jag faktiskt och sov, men det fungerade som en energi-lur (undviker medvetet ordet powernap) och jag klarar nog resten av eftermiddagen utan att sova mer.

Jag har, på datorn, fyllt i den blankett som har med den sk. arbetslivsintroduktionen hos Af att göra. Den ska signeras och skickas in för att jag ska få ersättning - 178 kr/dag. Suck. Mer än ingenting i alla fall.

O-fridens.    

Igår eftermiddag, efter att jag hade städat buren och Pär kommit hem från arbetet, så fick jag med mig Pär på en promenad i skymningen. Vi gick runt Flaten och det tar 1 timme. Det var vingligt för mig eftersom jag blir lätt yr av Oxascand, så det var bra att jag hade någon att hålla i handen. Det var första gången jag var utomhus sedan i lördax och det kändes stort.

Jag gjorde likadant i morse att jag tog mediciner inklusive Oxascand tidigt och sedan lade mig igen. Jag sov till efter 11.

Efter lunchen satte ångesten in igen och jag tog en tredje Oxascand och gick ut, samma runda som igår.

Nu när ångesten har dämpats (jämfört med hur den var förra veckan), så kommer depressionen fram på ett annat sätt och det känns fruktansvärt tungt. En oerhörd meningslöshet och hopplöshet. Jag vill inte leva så här.

O-fridens.    

Astrid har dött. Nu har vi 7 marsvin. Vi duschade henne igår och tvättade med Fungoral-schampo eftersom vi misstänkte att hon, precis som Humlan, har svamp i pälsen. Hon var alldeles lugn i duschen och allt gick smidigt. Det var efteråt som vi märkte att något var fel. Hon var bara som en klump, orörlig. Vi torkade med handduk och sedan med hårtork och hon rörde inte en fena - onaturligt stilla. Efteråt fick hon sitta inlindad i en handduk för att hålla värmen och så fick hon ett par bitar tröst-paprika, men hon rörde inte dem. Inte det minsta intresse. Hon såg upp-burrad ut och hade kisande ögon vilket alltid är ett varningstecken för oss marsvinsägare. Hon mådde inte alls bra och frågan var varför? Mådde hon dåligt innan duschen? Blev hon så skrämd av hanteringen att hon fick en stroke eller hamnade i chock? När vi hade satt in henne i övre buren för att kunna hålla koll på henne, så vaggade hon direkt mot ett hörn där hon fick ligga ifred. Då började hon få ryckningar. Så höll det på resten av kvällen och ganska snart misstänkte vi att hon inte skulle klara natten. Hon dog vid 20-tiden utan att någon av oss kunde hjälpa henne. Stackars Astrid! Vad 17 var det som hände?!

Det är mycket tårar här hemma nu för tiden.........

Jag provade ännu en variant i ångest-hantering idag. Jag vaknade strax efter 6 och gick upp och tog mina mediciner inklusive 2 Oxascand, men inga droppar och sedan lade jag mig igen. Jag låg vaken någon timme, men sedan somnade jag. Jag vaknade kvart i 10 av ett sms från Pär och då kände jag mig lugn. Det är kanske den här varianten som fungerar bäst för jag blir ju så himla trött av Theralen-dropparna. Igår satt jag och sov i soffan på eftermiddagen.

O-fridens.

Vaknade första gången vid 5 och var upp på toaletten. Ångesten försökte ta sig fram, men jag vägrade: det var många timmar att sova innan det var dax för den "riktiga" ångestattacken och det tänkte jag utnyttja och det gick väl så där. Sedan vaknade jag vid 8 och då var det kört att sova mer. Vid halv 9 steg jag upp och tog mediciner och ångestdämpande och sedan gjorde Pär mig sällskap i sängen medan jag väntade på att medicinerna skulle kicka in. Han somnade efter ett tag, stackarn! Han kommer att åka till arbetet vid halv 12, men då kommer Elin hem från skolan, så idag behöver jag inte vara ensam någonting.

Det är meningen att jag ska laga middag idag och jag känner mig helt överväldigad.

Det här gråa depp-vädret (nu regnar det dessutom) gör inget för att jag ska må bättre precis och det enda sättet att bekämpa det är att tända varenda lampa redan på förmiddagen. Jag står inte ut med mörker just nu och jag tar mig friheten att strunta i el-förbrukningen!

O-fridens.

Idag är Pär hemma med mig på förmiddagen. Jag steg upp strax före 9. Ångesten var där, men inte fullt så kraftig som de senaste dagarna och det beror väl på att jag har slutat med Seroquel och det är på väg ut ur kroppen. Det som biter på ångesten är 1 Oxascand i kombination med Theralen. Så är det bara.

Pär har ringt psykvården både igår och idag. Läget är som följer: det är den usla läkare AH som har ansvaret för mig fram till att jag träffar den nya DS den 13 december. Den usla läkaren AH är inte tillbaka på kliniken förrän nästa tisdag, 29 november och nu har det gjorts en notering om att hon ska ringa mig då. Pär kommer att ringa för att påminna dem/henne. På psyk-mottagningen där den nya läkaren befinner sig är alla akuttider upptagna - det finns ingen möjlighet att få träffa en läkare innan den 13 december. Så här kan det gå till inom psyk-vården - villkor som aldrig i h-vete skulle accepteras inom den fysiska vården. Jag är, med andra ord, utlämnad till mig själv i ytterligare dryga 3 veckor. Det är tur att jag har min familj!

O-fridens.

Vi provade en ny variant för att bekämpa ångesten: halv 6 i morse kom Pär in med juice innehållande en massa Theralen och så tog jag mina mediciner inklusive O.xascand och den första Lyrican. Det tog ungefär 1 timme innan jag märkte någon förändring. Sedan somnade jag och sov i omgångar till klockan 11 då jag blev väckt av telefonen - en försäljare. Jag gick upp då och är fortfarande groggy. Jag känner att ångesten är på väg igen, så jag tog precis 1 Oxascand och Theralen. Det känns hopplöst!

Jag är så fruktansvärt rädd att det ska hända Pär något!!! Att jag ska bli ensam kvar med Elin. Att jag ska bli ensam kvar utan vare sig arbete eller inkomst. Att jag ska bli ensam kvar och behöva flytta från mitt Paradis. Så fort han är ute och kör, så är jag på helspänn och blir inte lugn förrän jag hör av honom eller att han kommer hem igen. De gånger som Pär och Elin övningskör, så går jag omkring med en knut i magen och mår nästan illa. Var kommer den här rädslan ifrån?! Har den enbart med ångesten att göra? Jag avskyr att vara ensam hemma och det känns väldigt främmande mot att jag brukade älska att vara ensam till och med i flera dagar. Just idag kom Elin hem vid halv 12 för att hålla mig sällskap och hon hade pratat med sin mentor om vår nuvarande familjesituation och blivit uppmuntrad att gå hem. Jag känner mig hemsk som ställer till det så här!!!! Från självständig till gråtande klängranka - fy fan!

Jag hade överdrivet optimistiska planer på att åka till SATS, att inte bryta träningsflytet, men insåg att det inte var rimliga planer. Då kan jag ju alltid promenera, men så blev det inte heller eftersom jag inte vaknade förrän 11 och dessutom var alldeles groggy. Jag får kanske lägga träningen på hyllan ett tag vilket inte känns bra. Inte alls.

O-fridens. 

Igår. Jag vaknade vid 8 och ångesten satte klorna i mig direkt. Jag låg kvar 1 timme innan jag gick upp tog 5 droppar Theralen. Pär och Elin gav sig iväg för att övningsköra. Jag lade mig i soffan i väntan på att ångesten skulle släppa. Jag somnade och sov en knapp timme. Det kändes lugnare när jag vaknade och då satte jag igång med att städa nedervåningen.

När klockan var 12, så hade jag bara vardagsrummet kvar och Elin och jag tog en lunch-paus. Jag kunde inte äta pga den jättelika knuten i magen. Jag tvingade i mig youghurt. Ångesten kom tillbaka med stormsteg och det kröp i kroppen och jag kunde inte sitta stilla. Till slut tog jag 5 droppar till, men utan större effekt. Jag vankade av och an och grät. Jag ringde till kliniken på Södertälje sjukhus och hade allvarliga funderingar på att lägga in mig. Jag pratdea med en vettig sköterska som tyckte att min Theralendos var för låg jämfört med hur man vanligen doserar med den. Pär pratade oxå med henne och resultatet blev att vi åkte till S:t Görans psykakut som är den enda akuta psykmottagningen i hela Stockholm.

Vi kom fram till S.t Göran klockan 14 och då var det lugnt. Vi fick ett inledande samtal med en manlig skötare. När jag berättade om Seroquel, så kunde han förklara att det är väldigt vanligt med ökad ångest i början av behandlingen och han kunde berätta att de ofta fick ta emot personer som mådde dåligt av medicineringen pga att läkaren i fråga glömt att informera om biverkningar. Jag blev arg! Jag blev förbannad på läkare AH som trots att hon visste att ångest är ett stort problem för mig inte informerade mig om detta eller såg till att jag fick en stödmedicin. Djävla kärring!! Skötaren tog pulsen och blodtrycket på mig och pulsen var 76 vilket är en hög vilopuls, men det var väntat och undertrycket var även det förhöjt, 120/90.

Efter samtalet med skötaren, så fick vi vänta en dryg timme på att får prata med en läkare vilket inte var så farligt tycker jag. Läkaren var bra och han hade flera förslag på medicinska lösningar. Jag hade väntat mig en lam ursäkt om att han inte har befogenhet att ändra i pågående medicinering, men några så'na hinder fanns inte. Jag var trött till kropp och själ och satt bara och grät och kunde inte bestämma någonting, men då tog han befälet och bestämde åt mig. Enligt honom, så fungerar inte Seroquel på mig - så'nt händer. Om det hade handlat om trötthet som biverkning, så hade jag fått rådet att härda ut, men den ångest jag hade var snarare ett tecken på att Seroquel inte fungerar, så nu ska jag trappa ned den fort och sedan börja med Lyrica och den ångestdämpande (beroendeframkallande) Oxascand som tillfällig hjälp. Jag fick en Oxascand där och då på begäran och så fick vi sitta och vänta in effekten. Det tog en halv timme och ångesten dämpades något, men inte helt. Läkaren kom in igen och frågade hur läget var och gav mig, återigen, några direkta alternativ som jag, återigen, inte klarade av att välja mellan, så då gjorde han det. (Så'na här gånger är det underbart när någon annan tar befälet!) Jag fick en till Oxascand och så fick vi vänta in effekten igen och den här gången hade den bättre effekt. Skötaren kom in och kollade läget och sa att han skulle be läkaren titta in en sista gång innan vi fick åka hem. Den här gången fick vi vänta irriterande länge. Vi hade kommit dit klockan 14 och klockan var strax efter 18 när vi slutligen gick därifrån nu med siktet inställt på det dygnet-runt-öppna Scheeleapoteket på Klarabergsgatan vid Åhléns City och det tog faktiskt ett tag för oss att hitta ut från Kungsholmen i det kompakta kvällsmörkret. Det gick ganska fort på apoteket och jag hade dessutom kommit upp i frikort, så jag behvöde inte betala något. Sedan kunde vi äntligen åka hem!

Pär hade inte ätit något sedan lunch och var hungrig och jag hade inte ätit något annat än youghurten och var helt färdig och med en dundrande huvudvärk, men jag kände mig lugn och ångestfri för första gången på en vecka. Vi köpte med oss varsin pizza från Felinos och jag skämde bort mig själv med att dricka mjölk till  - ibland är mjölk det godaste som finns! Sedan bytte jag om till pyjamas, gjorde en kanna te (när jag har mått så här dåligt, så har jag inte ens kunnat dricka te - fruktansvärt!) och såg på "Horton" igen som är en himla mysig film. Jag kände fullständigt avslappnad och det var riktigt gott med te!

Idag. Jag vaknade vid 8 igen och ångesten satte klorna i mig direkt. Jag gick upp och tog mina mediciner plus 1 Oxascand. Efter 45 minuter hade den inte den minsta effekt, så jag tog en till, men det hjälpte inte heller och då började jag få panik för jag trodde att jag skulle få samma bra effekt som igår. Pär ringde till kliniken på Södertälje sjukhus igen för en sorts uppföljning och sköterskan som svarade sa att jag kan ta Theralendroppar tillsammans med Oxascand, så det gjorde jag och jag tog motsvarande 20 droppar och nu, nästan 1 timme senare, så har lugnet lagt sig.

Vardagsrummet blev ju aldrig städat igår, så det fixade jag idag och så har jag duschat och bloggat. Nu känner jag mig drogad och ganska trött, så det blir väl inte så mycket roligare än så här idag. 

O-fridens.