Åtgärd numro 6, del 1: dårstädning av badrummet. Femochenhalv timme exklusive lunch. Det kommer att kännas i kroppen i morgon, men jäklar i min lilla låda vad det blev rent!!! Golvet är skurat till och med under badkaret och vissa delar av taket torkades. Tvättmaskinen drogs fram och avslöjade klibbiga dammsamlingar och kletigt golv. Avloppen är rensade med hjälp av Pär. Hyllor är rensade och torkade. Taklampans kupa är diskad och när jag skrubbade ovanpå badrumsskåpet, så blev det ljusare tack vare att skåpets lampa visade sig lysa även uppåt. Hehe. Men vaddå, hur ofta tittar man ovanpå badrumsskåpet? Tvättmaskinens tvättmedelsfack sköljdes av och båda filterna till tumlaren rensades och sköljdes. Som pricken över i tvättade jag både duschdraperiet och mattorna. Den här städningen tillfredsställde mig!

Att belöna mig med något ätbart är det sämsta alternativet, men jag gjorde det i alla fall eller snarare drickbart nämligen en Cola.

Besök hos sjukgymnasten, EB och tejpning av foten. Jag hade lämnat ett meddelande till henne där jag sa att jag hellre vill att vi koncentrerar oss på foten framför ryggen. Tejpen ska bytas ut var tredje dag och fram till nästa tejpning (på fredag), så får jag inte blöta ned foten. Det blir till att placera den lilla Baby-Björn-pallen i badkaret, så att jag kan sitta ned och duscha med högerbenet dinglande utanför. Det ser jag fram emot...... Att tejpa är tydligen en hyfsat effektiv metod vid behandling av hälsporre, men hälsporre kan läka ut av sig själv om man har tålamod att sitta inomhus i de 2 år som det normalt tar. Jag håller redan på att bli knäpp!

Det känns som att ha bandage runt foten, som om jag har stukat den och det gör att jag automatiskt inte belastar foten trots att jag inte har ont nu och om jag inte passar mig, så kommer jag att snedbelasta, så att jag får ont även i vänster fot.

Vägning efter vecka 3: 101,5 kg vilket innebär minus 2 hg den senaste veckan vilket hamnar inom felmarginalen som är det samma som plusminusnoll. Jag fortsätter med tabletterna, trots oinfriade förhoppningar.

Första samtalet med min nya kontakt, LG. Sjuksköterska med psykologisk utbildning (?). Ett bra handslag, men i övrigt ett mesigt intryck. Det kändes inte helt uppåt väggarna, men jag tycker inte om när det känns som om jag, visserligen med livserfarenhet, men likafullt outbildad verkar kunna mer än terapeuten.

Den fortsatt förhärskande livsledan. "Vad skulle du vilja ändra på för att det ska kännas bättre?" Jag funderade länge. Bli smal, bli frisk, slippa mediciner, hel rygg, hälsporren borta, mer pengar. "Ingenting" blev svaret. "Jag vill bara slippa undan allt. Jag har ingen lust att försöka längre."

Jag har nått en punkt när jag känner att jag inte kan fortsätta på samma sätt och jag har dragit igång flera förändringar samtidigt som jag känner att jag inte orkar med någon som helst förändring. Jag motsäger mig själv där. Jag sa att det jag egentligen vill är att någon säger åt mig vilka förändringar som behövs, hur jag ska genomföra dem, ser till att det verkligen blir så och som håller mig i handen hela tiden. Jag känner mig jäkligt ensam i allt det här. Jag behöver hjälp med att orka. Jag behöver stöd och fruktansvärt mycket uppmuntran.

Det faktum att jag tycker sämre och sämre om människor har förmodligen med min sjukdomsbild att göra. Den är även orsak till att jag inte känner att jag orkar lägga ned energi på att upprätthålla kontakt med någon utöver min familj. Som det är just nu är det knappt att jag orkar med Pär eller Elin.

För att orka genomföra förändringar, för att orka företa mig något utöver det som går på rutin, så måste jag få in något positivt. Var kan jag hitta det?

När mådde jag riktigt bra senast? Flera år sedan.

När kände jag att något verkligen betydde något för mig? Det minns jag inte.

Att planera in en sådan aktivitet som en dårstädning av badrummet vilket jag har tänkt att göra på onsdag är tydligen inte helt fel och det bästa vore om jag kan belöna mig själv om den planerade städningen verkligen blir av, men hur?

Samma tid nästa vecka.

Vad övrigt är denna dag: en dålig hungerdag, en dålig hälsporredag, en dålig ryggdag.

Jag har promenerat idag för jag kunde inte sitta inomhus längre. Det blev 90 minuter i långsamt tempo medan jag lyssnade på "Sagan om de 2 tornen" (Jan Waldekrantz gör Gollums röst såååå bra!). Jag valde ljudbok framför musik just för att jag skulle hålla nere tempot (men även för att jag är sjukt leds på de låtar jag har i mobilen). Jag hittade t.o.m. CD-spelarväskan som jag inte har haft någon större användning av. 7 grader och mulet med iskalla vindar, men mina allergikänsliga ögon uppskattade vädret. Jag blev trött, så trött och jag gjorde misstaget att inte stretcha låren, så jag kände mig stöpplig som en byrå efteråt. Ont i foten oxå, men egentligen inte pga hälsporren.

Åtgärd numro 7 (utslagen runt munnen) har jag knuffat fram i tiden eftersom det har blivit bättre, jag lämnade återbud till dagens läkarbesök. Förra fredagen blossade nya blåsor upp, men de har torkat ihop nu och det verkar inte komma nya och det här tajmar med att det äntligen börjar lugna ned sig, så kanske har utslagen med stress att göra. Att utslagen kom och gick under 2 månaders tid vilket skulle innebära att jag var pressad och stressad under så lång tid är väl inget konstigt, eller?

Jag ser fram emot att träffa min samtalskontakt/terapeut på måndag! Jag hoppas att han är bra.

Jag skulle ha varit hos sjukgymnasten klockan 9 idag, men jag klarade inte av det. När mobillarmet satte igång halv 8 (och då hade jag varit uppe en sväng och gett marsvinen deras frukost), så gick det inte utan jag lämnade återbud, men bad om en ny tid. Jag måste prata med henne över huvud taget. Jag vill att hon koncentrerar sig på att behandla hälsporren i första hand eftersom jag börjar må dåligt av att inte kunna promenera. Ryggen har varit ett problem så pass länge att jag står ut ett tag till och jag jobbar på med övningarna plus att jag har lagt till core-övningar med 1-kiloshantlar. Hälsporren, däremot är en nagel i ögat och jag är grymt besviken på de vinterkängor som jag trodde var så bra och jag har lust att bränna dem.

Mitt klena jag börjar inse att jag nog har dragit igång för många åtgärder. Diverse läkarbesök, sjukgymnast och kommande samtalskontakt skulle ha räckt, men grädden på moset blev Pärs föredrag och kalas.

Gårdagen var dålig rakt igenom och avslutades med Oxascand-ångest, men sömn hjälper långt, om inte helt och idag sov jag till efter 11 och har mått bättre. Jag har orkat med ryggträningen 2 gånger av 3. 

Pär åkte till Göteborg idag med anledning av en konferens, "Elektronik i fordon". Det är via arbetet och i morgon ska han hålla ett 45-minuters föredrag för ca 200 pers. Han har dragit igenom det hela för mig 3 gånger och han gjorde det även i lördax för de som var intresserade (då röjde jag i köket.....). Han är ganska van vid att hålla föredrag och kurser, men är ändå nervös. Ju närmare det har kommit desto stressigare har det varit här hemma. Mitt i allt det här, så hade vi hans kalas i lördax och personligen har jag fått besked om hälsporre och ett framtida rännande hos sjukgymnast inklusive ryggövningar flera gånger om dagen. Jag var jäkligt trött igår, men idag är jag ännu tröttare. Elin och jag veckohandlade på Konsum före lunch och efter det somnade jag i soffan i en dryg timme medan hon sov i sin säng (hon har åkt på en ögoninfektion och är inte på topp hon heller).

Vi åt inte lunch förrän närmare halv 15.

Det var vecko-vägning idag och jag blev nedkörd i skoskaften. 101,7 vilket innebär en ökning med 9 hg. Förbannadejävlaskithelvete!!!! Jag kommer aldrig att gå ned i vikt.

Jag hade tänkt styrketräna efter lunch, men när jag låg i soffan, så kände jag hur hela kroppen vrålade av protest och då tänkte jag: "Varför ska jag pressa mig själv?".

Varför ska jag över huvud taget försöka?

Vad leds jag är!!!!

Om en vecka ska jag träffa min samtalskontakt, LG för första gången.

Åtgärd numro 3 - check!

Pär fyller år på måndag och idag var Vårat Gäng här inklusive en ny medlem, kusinens pojkvän. Han var väldigt trevlig och åt något rent otroligt! Han är något av en träningsfanatiker, så han kan äta hur mycket han vill av vad han vill. Vi hade det pratigt och trevligt och nu är mitt sociala behov mer än tillfredsställt. Dessvärre blev det helt fel med ätandet och förmodligen tog jag WL-pillerna för tätt och jag hade inte hunnit bli hungrig efter lunchen när det vara dax att äta kalas-middagen, så jag är hungrig nu.

Jag gör ryggövningarna 3 gånger om dagen (ofta blir det bara 2), förmiddag, efter lunch och kväll. Omgången efter lunch gör jag rubb & stubb vilket inkluderar all möjlig stretch. Idag körde jag den långa varianten före lunch och hade tänkt köra den kortare nu på kvällen, men jag orkar helt enkelt inte.

Sedan 2 månader tillbaka, ungefär, har jag utslag/finnar runt munnen som kommer och går, men de försvinner aldrig helt. De syns inte så tydligt på avstånd, men det känns inte fräscht och ibland är de ömma. Jag har vänt ut och in på alla tänkbara anledningar till att de har dykt upp över huvud taget, men jag kommer inte på nå't. Av det jag har hittat på nätet, så kan jag utesluta acne, munherpes och rosescea. Kanske, kanske, kanske en reaktion på den cortison-salva som jag använder periodvis. Stress? Det har varit mycket den senaste tiden med alla livsåtgärder och trista diagnoser. Jag har bokat en tid på vårdcentralen på fredag vilket jag räknar in som åtgärd numro 7 på min lista.

När jag kom in i badrummet i morse och tittade i spegeln, så möttes jag av två röda ögon. Vad? Sedan slog det mig att det nog är den mindre mysiga allergisäsongen som har dragit igång, så jag lade till en Cetirizin till dagens övriga medicindos. Eftersom den hade effekt, så är det väl så att pollenhalterna stiger.

För knappt 6 år sedan hade jag ett riktigt otrevligt möte med en oerhört opsykologisk dietist. När jag läser det inlägget nu, så önskar jag att jag hade varit tuff nog att säga ifrån! Jag minns henne som otrevlig, men hon var ju otäck för tusan! Jag träffade denna otäcka människa idag och det var jag lite förberedd på för när jag bokade tid hos en sjukgymnast och fick namnet, EB, så ringde det några klockor längst bak i skallen för det namnet var bekant på ett illavarslande vis. Kan jag verkligen ha så'n rackarns otur att hon är sjukgymnast oxå? Tänk om hon kommer ihåg mig och jag som fortfarande inte har gått ned i vikt utan snarare upp...... Visst fasen var det hon! Isch!! Handslag som en lealös fisk. "Har inte vi träffats förr?" frågade hon. "Nej" svarade jag. Jag får erkänna att hon är bättre som sjukgymnast än som dietist. Att ha ont i kroppen är inte lika personligt eller känsligt som att vilja ha hjälp med övervikten. Armbågarna, ryggen och fötterna - jag tog upp rubbet och hon gick igenom rubbet. Hon är fortfarande jobbig att lyssna på (gapig) och hon har inte riktigt tålamod att lyssna utan vill komma med lösningarna fort, fort. En krämpa i taget och jag börjar med ryggen. Hon klämde, kände, böjde och tänjde och jag fick elmassage i ca 15 minuter. Det var skönt! Jag fick ryggövningar som jag ska göra 3 gånger om dagen och till min förvåning, så är det den övre delen av ryggen som är stel och som behöver sträckas ut för att lasta av den nedre delen. Jag har faktiskt gjort övningarna 2 gånger idag. Armbågarna: jag har för tunga hantlar, så jag ska dra ned på vikterna och öka antalet repitioner i stället och så ska jag naturligtvis stretcha. Fötterna: ännu en farhåga besannades för det är hälsporre i höger fot. Det som är extra surt är att jag har dragit på mig det sedan jag slutade med MBT-skorna och började använda vanliga skor som inte är tillräckligt dämpade i sulan. Satan och hans moster!!! Det här är svårbehandlat och EB kommer att använda sig av ultraljud och tejpning. Tejpningsbehandlingen sträcker sig över 3 veckor och, om jag inte minns fel, så ska foten tejpas om var 3:e dag. Jippii. Det blir ett spring hos vc som heter duga. Antalet promenader måste dras ned ordentligt och jag bör inte "gå mer än vad som är nödvändigt". Förbannat!!! Jag ska tillbaka om en vecka, men jag vet inte om det blir endast ryggbehandling eller om även tejpningen ska göras. Åtgärd numro 4 - check!

Jag lyssnar på "Hobbiten" av JRR Tolkien. Pär köpte den tillsammans med trilogin om härkarringen (som jag är måttligt intresserad av) och det är Jan Waldekrantz som läser och han gör det sååååå bra! Förutom att "Hobbiten" är en fantastisk berättelse med en lika avundsvärd fantasi som hos "Harry Potter", så är den ju rolig oxå.