Seroquel gör mig trött på kvällen och sedan jag började med den, så går jag ofta och lägger mig före klockan 22 och sover gott hela natten. Det innebär oxå att jag vaknar tidigare, men jag stiger inte upp. Jag kan oftast somna om. I morse t.ex vaknade jag vid 8, men vägrade att gå upp för vad 17 skulle jag upp så tidigt att göra - hur skulle jag få tiden att gå?! Klockan var 20 över 10 när jag slutligen fick ge mig för att jag behövde gå på toaletten. Ångesten hade satt klorna i mig för länge sedan, så det gällde för mig att hitta på saker att göra.

Jag släppte ut grisarna och smörjde in Humlans nos med Pevaryl. Då upptäckte jag att jag hade glömt att städa köksgolvet inklusive byta marsvinens handdukar. Jag brukar göra det på onsdagkvällen och så städar jag buren på torsdag. Alltså fick jag lyfta in alla marsvin igen och stänga in dem för att kunna städa golvet. Ångesten rev och slet och för att hålla den stången, så städade jag buren, men det hjälpte inte. Det kändes som om jag var nära att få panik och knuten i magen gjorde att jag nästan mådde illa. Jag stod inte ut längre, så jag tog 3 Theralen-droppar - gamla, fungerande metoder. Lugnet infann sig mindre än en timme senare. Jag mår inte bra, men jag har ingen knut i magen och jag känner inte av någon panik. 

O-fridens.

Idag har jag haft oavbruten ångest och en knut i magen. Jag gick min 90-minuters promenad och ångesten gjorde att jag var helt försjunken i mig själv; jag hörde knappt musiken i lurarna och jag orkade inte se mig omkring utan travade bara på i en och samma takt.

Det är vidrigt att behöva må så här!!! Min läkare AH skulle ha ringt igår (igen), men det gjorde hon inte (igen). I stället fick jag ett brev från mottagningen på Södertälje sjukhus om att jag har fått en tid hos en ny läkare. Jag ringde genast upp för att få veta vad det handlar om och fick förklarat för mig att det är AH som har "skickat mig vidare" utan någon som helst förklaring till mig. Underförstått är att hon kommer att sluta. Tiden hos den nya läkaren, DS, är den 13 december och jag törs inte tacka nej trots att jag avskyr tanken på att behöva fläka ut mig för ännu en läkare, men vem vet, han är kanske pålitligare än vad AH har varit. Frågan är hur jag ska stå ut tills dess?

Humlans nos-svamp bekämpas dagligen och verkar vara på tillbakagång efter en veckas behandling. "Smörj in nosen 2 gånger om dagen under 14 dagar" var instruktionerna, men inga tips om hur man ska få marsvinet i fråga att samarbeta....... Mängden salva som faktiskt har smorts in har varierat om man uttrycker det så.

Fridens. 

Jag blir trött och smådåsig av den nya medicinen, men jag kom iväg till SATS i alla fall. Det blev ett skit-tungt pass idag och även om jag tog mig igenom det, så kändes det meningslöst och jag undrade flera gånger varför jag håller på över huvud taget. Inga endorfiner idag med andra ord utan jag kände mig enbart fet och klumpig och tung i kroppen. Blä!

Efter träningen gick jag till JC och köpte ett presentkort till Elins kusin som fyller år och som vi är bjudna till på lördag. Kusinen fyllde egentligen år i lördax och fick en av presenterna med posten.

Fridens.

............att jag skulle hamna i en situation där det kan gå flera dagar utan att jag bloggar, men så är det nu i alla fall. Det känns sorgligt. Hela min tillvaro känns sorglig och då är det svårt att hitta saker att skriva om. Jag undrar hur länge jag ska behöva ha det så här? Det känns tröstlöst. Nu har jag trappat ned och trappat upp färdigt vilket innebär att jag tar endast Seroquel, men den fungerar inte så bra mot morgon-ångesten som slår klorna i mig, så fort jag vaknar. Varje dag.

Igår gick Pär och jag en långpromenad på 95 minuter och han hade GPS:en med sig, så vi fick veta att just den promenaden är nästan 8 km. Jag har en andra runda som tar lika lång tid att gå och då förmodar jag att den är ungefär lika lång. Det är inte så illa.

Idag har vi gjort en insats på övervåningen som innebär att det är fullt möjligt att bjuda hem Vårat Gäng på middag där uppe utan att skämmas alltför mycket.

Fridens.

Humlan har svamp i nosen. Det ska hjälpa med Pevaryl, så det har jag införskaffat. 2 gånger om dagen i 2 veckor. Elin har fixat den första insmörjningen (den första "smörjelsen"?) och Humlan var inlindad i en handduk med endast huvudet utstickandes, men det gick bra och Humlis är inte långsur.

.

Jag trappar ned och jag trappar upp. Nu är jag nere i endast 1 Tryptizol och 2 Fluanxol per dag (Fluanxolen kommer jag att sluta med helt i stället för att trappa ned till endast 1 - orkar inte hålla på). Seroquelen är uppe i full dos (STORA piller). Min läkare skulle ha ringt igår, men gjorde inte det. Hon kan ju faktiskt ha blivit sjuk eftersom hon inte är mer än människa hon heller. Personligen orkar jag inte riktigt bry mig. Häromdagen fick jag ett så'nt där ångest-baserat raseriutbrott igen. Fy fan, säger jag bara ! Stackars min familj........

Igår eftermiddag bröt solen äntligen igenom det tjocka molntäcket och natten och morgonen blev kalla. När jag vaknade vid 10-tiden, så sken solen och det kändes lite lättare jämfört med det igenmulna väder som verkar ha hakat upp sig, men när jag kom iväg på min promenad, så mulnade det på igen och så kom dimman. Det gick inte ens att se tvärs över Flaten. Mysigt, men trist.

Fridens.

O-fridens.

Seroquel heter den nya medicinen. Den bara MÅSTE fungera för jag orkar inte mycket mer! Eftersom mitt närminne är uselt när jag mår så här dåligt, så fick jag skrivna instruktioner för hur jag ska trappa upp Seroquel samtidigt som jag trappar ned både Tryptizol och Fluanxol. Igår fanns inte Seroquel inne utan fick beställas till idag och Pär hämtade ut den på vägen hem från arbetet, så jag börjar först idag. Ny medicin. Igen. Jag började trappa ned Tryptizol igår kväll och faktum är att jag upplever en viss lättnad redan idag. Tryptizol har definitivt inte fungerat för mig och jag känner mig allmänt konstig av den - förutom att den inte fungerar, så har den snarare fått mig att må sämre.

* Jag känner en konstant panik över att hela tiden hitta på något att göra för att få tiden att gå - jag känner mig inte avslappnad för ett öre utom möjligen på kvällen strax innan jag ska lägga mig och jag vet att jag har överlevt ännu en dag för det är det det handlar om - överlevnad.

* Jag är gråtfärdig en stor del av dagen och när jag ser något känslosamt eller hör (för mig) känslosam musik, så sticker det i ögonen av tårar som trycker på och jag är på väg att bli lika lipig som mamma som alltid grät till "Lilla huset på prärien".

* Jag är rädd. Rädd att Pär ska tröttna en gång för alla och faktiskt lämna mig. Rädd att det ska hända honom något så att jag blir ensam. Rädd för att bli så sjuk att jag måste ligga inne på sjukhus. Rädd för att bli gammal och inte kunna ta hand om mig själv. Rädd för att t.ex trampa fel på väg nerför en trappa och slå mig halvt fördärvad och - förutom all annan skit - bli bunden till lägenheten. Rädd för att inte få permanent ersättning beviljad utan bli tvungen att börja sjukskriva mig igen. Rädd, rädd, rädd.

Just nu orkar jag knappt läsa några bloggar och än mindre kommentera, men jag hoppas att det blir bättre snart.

O-fridens.    

90 minuters promenad som tog på krafterna.

Burstädning idag i stället för i morgon, torsdag, då jag ska träffa läkare AH för medicinbyte.

Fridens.