Senaste gången vi var i Skärholmen, så köpte Elin en väldigt fin vinterjacka från Cubus och då fick jag ett blixtnedslagsplötsligt behov av en ny jacka jag med och det behovet förstärktes när Elin och jag promenerade i söndags och jag var tvungen att ha paraply medan hennes jacka nästan repellerade regnet.     Den vinterjacka som jag oftast använder har jag haft i...........5 år? Längre än så? Jag beställde den från Ellos och den har hållit förvånansvärt bra (med hänsyn till att den inte var dyr eller är av ett speciellt märke). Med de vintrar som oftast är här i Stockholmstrakten, så behövs ingen übervarm dunjacka för 5000 pix. Det som behövs är en jacka som är mellanvarm och vattentät. Den vinterjacka som jag har är inte vattentät. Om det regnar, så blir jag sakta men säkert genomblöt och jag är ganska trött på att ställa in mina promenader pga regn och att ha med paraply hindrar. Vad göra? Investera i en ny jacka förstås, men det tycker jag är lättare sagt än gjort. Det är inge'  kul att gå i affärer när man är av min storlek och utbudet är sorgligt, tragiskt, katastrofalt, diskriminerande. Jag behöver storlek 52/54 eftersom nästan alla mina överflödskilon sitter på överkroppen (utom armarna som är sparrisliknande - jag ser faktiskt inte klok ut!) och jag avskyr när en jacka sitter åt för det får mig bara att känna mig ännu tjockare. Att handla på nätet är min räddning och det gjorde jag även denna gång. Jag kikade runt på 5 olika ställen och jag hittade flera alternativ i min storlek och de fanns i klara färger, men för ovanlighetens skull, så var det just de klara färgerna (rött, lila, turkos) som var slut i min storlek. Jag blev förvånad för vart jag än ser, så har alla tråkmånsar svart, svart, svart. Var är alla röda, lila och turkosa jackor? Jag hade 4 icke förhandlingsbara krav på den jacka jag var ute efter: vattentät, många fickor, huva och allt annan än svart. Det visade sig vara Haléns som hade jackan för 599 kr. För en gångs skull, så kollade jag alla storlekstabeller, så den borde passa, men man vet ju aldrig. Så här ser den ut.

Jag styrketränade igår för jag fortsätter att hoppas på att bygga upp sparrisarmarna till något kraftigare. Morötter? Gurkor? Det var tungt. Grymt tungt. Jag var ofokuserad, armarna skakade av ansträngningen och pauserna var långa. Innan jag kom igång, så hasade jag runt i pyjamas och försökte hitta en anledning att inte träna, men så hörde jag Min Inre Slavdrivare som sa att jag ju kan försöka, jag kan åtminstone börja och avbryta om det inte känns bra och jag behöver ju inte åka hela vägen till SATS. Idel hållbara argument.    Det blev som det brukar bli när jag har tränat - jag ångrade mig inte.

En ny och reltivt färsk bild på mitt barnbarn Selma när hon relaxar i hallen. Helt enkelt bedårande.

Halv-fridens.    

Jag lade mig strax efter midnatt och det dröjde väl inte alltför länge innan jag sov bara för att vakna till av att Pär samlar ihop täcke och kuddar med ett irriterat ryck (jag har snarkat igen......) och flyttar till soffan. När klockan blev 6 var det dax att stiga upp och stötta Elin, så att hon kom iväg till arbetet, men den här morgonen var hon självgående. Jag gosade med mitt långörade barnbarn som fick vara ute och skumpa.   Så fort Elin hade gått lade jag mig i soffan och sov till 9. Jag blev störd av ett sms.  Jag åt youghurt och 1 kokt ägg till frukost medan jag läste "Bekännelsen" som är väldigt bra.

Jag tog 10.12-tåget till Östertälje och promenerade till Södertälje Sjukhus och psyk-mottagningen för ett möte med läkare DS. Det var kanonväder jämfört med igår kväll då det blåste och regnade som om vår sista stund var kommen. Jag gick inte speciellt fort och hade räknat med att det skulle minst 30 minuter, men när jag kom till Slussen, så slängde jag ett öga på klockan och såg att det bara var 10 minuter kvar till min bokade tid och jag hade nog minst 15 minuter kvar innan jag var framme. Det gjorde att jag ökade takten.   Längre fram på gångvägen arbetade några gubbs med beläggningen och de hade en stor traktor. Precis när jag kommer fram till dem och då menar jag så rackarns precis att det verkade vara beräknat, så kör traktorn fram och stannar på gångvägen och de är precis lika breda.  Ett par sekunder bara stod jag där.     Varför hade jag inte haft högre tempo från början för då hade jag hunnit förbi den? Hur skulle jag förklara att jag kom för sent till läkaren? "Det stod en traktor i vägen." Jag tog mig ut på ena kanten och försökte ta mig förbi i krabb-stil med ryggen mot, men kanten gav vika och gjorde att jag snodde runt och högg tag i stänkskärmen på traktorn. Har ni reflekterat över hur stor en traktor är? Stänkskärmens högsta punkt låg ovanför mitt huvud och jag är ingen kortis direkt. Jag tog mig förbi på bergklättrarvis och sedan var det bara att öka takten ytterligare för att hinna. 2 backar.   Jag kom fram till receptionen med 3 minuter till godo. Jag har aldrig fått komma in i tid till den här läkaren och det fick jag inte den här gången heller, men enligt "Lagen om alltings djävlighet" (som är den enda 100%-igt tillförlitliga lagen), så skulle jag ha fått komma in i tid om jag själv hade varit försenad. Har jag rätt eller har jag rätt? Det är omöjligt att vinna där.

Läkare DS ställde en fråga till mig som gällde om jag hade planerat att fortsätta komma till mottagningen. Jag svarade att jag inte hade tänkt något annat. Underlig fråga för när man väl har fått in foten på en psykiatrisk mottagning, så släpper man inte taget med mindre än att man flyttar från orten om ens då. Det här fick mig att fråga om han skulle vara kvar, men det ska han inte. Det var det det.   Jag kan inte säga att jag blev förvånad. Besviken, ja. Förvånad, nej. Jag har träffat DS sammanlagt 4 gånger under de här 10 månaderna och haft en del telefonkontakt. Han har inte behövt hjälpa mig terapi-ledes, men han har varit pålitlig och okrånglig. De gånger jag har sökt honom, så har han ringt mig och de gånger jag har behövt förnya recept, så har han fixat det pronto. Det är väl den sortens läkarkontakt jag kan räkna med eftersom jag är relativt självgående. Jag kommer att bli kallad i februari igen och det är väl bara att hålla tummarna och be en stilla bön om att det inte blir någon opålitlig krångelpelle som jag får mig tilldelad, men det skulle vara trevligt om människan talar svenska......

Pär var inte med på det här läkarbesöket som han har varit med på de tidigare, men han hämtade mig efteråt och vi åkte till Coop och storhandlade. Läkarbesök och storhandling på en och samma förmiddag. Blä! Jag vet inte varför jag tycker att det är så himla besvärligt att handla på Coop, ibland får jag nästan ångest inför det. Vi handlar alltid efter lista, så vi behöver inte irra runt i affären och vi scannar varorna, så vi slipper köa och packa. Det är bara tråkigt. Tungt. Den stora kundvagnen är så bökig. Jag har aldrig gillat Coop i Södertälje. Södertälje över huvud taget ger mig dåliga vibbar och tråkiga minnen. Nu är skåpen fyllda och det dröjer åtminstone 1,5 månad tills det är dax igen.   

Fridens.    

Jag har nackspärr sedan i fredags. Förmodligen till följd av att jag har suttit konstigt i soffan. En lätt nackspärr, så jag kan röra mig hyfsat, men eländet släpper inte. Det var kanske inte så smart att styrketräna i lördax, men det gjorde nog varken till eller ifrån. Egentligen. Jag gör avslappningsövningar, jag tar Ipren, jag smörjer in med Zon-salva, jag har en mjuk halsduk för värmens skull. De 2 senaste nätterna har jag inte sovit särskilt bra pga att jag inte hittar någon skön ställning för nacken.

"Hej, Elin. Läget?" Så löd det sms som Elin fick från sin kille idag. Det är det första som hon har hört ifrån honom sedan han åkte för 10 dagar sedan. Han vet att hon tyckte det var jobbigt att han skulle vara borta så länge och han lovade att höra av sig, så fort han fixat mobilen. Sms:et hon fick idag skickade han efter påtryckningar från sin syster. Dumpa honom!!

O-fridens.     

......så satt det 3 personer bredvid varandra och alla 3 var full upptagna med att pilla och trycka på sina mobiler. Jag kom på mig själv med att bli ledsen och att jag hade föredragit att dessa 3 personer hade haft varsin bok eller tidning som de läste i eller att de hade tittat ut genom fönstret eller sett sig omkring i tågvagnen eller blundat i hopp om avkoppling. Så fort en människa får den minsta lilla dödtid, så börjar hon pilla och trycka på sin mobil. Underhållning non-stop! Ingen tar längre möjligheten att bara vara trots allt satans tjat om mindfulness. Är människan rädd för att börja reflektera och tänka om inte någonting hela tiden pockar på hennes uppmärksamhet? Eller är det så att människan är rädd för att det ska komma fram att det bara finns ett tomrum bakom pannbenet fyllt av idioti och slöhet?

Det går utför med människosläktet.

O-fridens.    

Igår var var det dax för halvårskontroll hos dr Levaxin på Sophiahemmet och den här gången följde Elin med eftersom hon hade ledigt. Läkarbesöket gick fort som vanligt (just nu har jag frikort, men att betala specialisttaxan på 360 kr för det lilla gör direkt ont) och efteråt lämnade jag prover. Lab-damen var väldigt skicklig med nålen, för idag har jag bara ett litet rött märke i armvecket i stället för en enorm blå-lila "sjukhusros".

Vi tog t-banan till t-centralen och sedan följde jag efter Elin runt i några affärer där hon spenderade en del av sina välförtjänta blöjnisse-pengar. Jag kände ett sug efter att köpa en ny väska för det har jag inte köpt på ett helt år nu. Dessutom är de senaste skorna jag har köpt bruna och alla mina väskor är svart och vilken dam med självaktning visar sig med en svart väska till bruna skor?    Jag hittade ingen och letandet var minst sagt halvhjärtat vilket tyder på att jag inte bryr mig så mycket om det här med att vara en dam med självaktning. Det enda jag köpte var lite mörk choklad. Vi gick till Caramella. Jag fyllde en påse till Pär och jag tänkte fylla en till mig själv, men när jag hade sleven i handen och stod i begrepp att sleva upp några chokladfyllda marshmallow-dödskallar, så stannade jag upp och kände att jag inte hade det minsta lilla sug efter godis, efter socker. Jag tittade på de läckert färgade marshmallow-glassarna som låg i bunken intill och kände samma sak: nej tack. En liten seger! LCHF har många fördelar, men den största är nog att sötsuget försvinner i och med att jag tar bort sockret ur kosten och då har jag ändå inte hållit på längre än 2 veckor. Senare på kvällen åt jag chips.   Om jag var tvungen att välja mellan chips och godis, så skulle jag välja chips. Jag är hopplöst svag för dem! Det krispiga, kryddiga, salta i kombination med smak av potatis...... Jag åt inte mycket och det kändes inte bra efteråt och det är det här jag måste komma ihåg, det är det här som är det största hindret för mig att hålla mig kvar i ett spår som jag mår bra av: att jag mår inte bra efter snedstegen vare sig det gäller samvetet (det mentala) eller magen (det rent konkreta) och att de inte är värda det!!

Fridens.    

Jag sov inget vidare i natt och det är jag inte förvånad över med tanke på hur mycket jag sov på dagen. Stilnoct i all ära, men så starka är dem inte att de klubbar mig oavsett. Mobillarmet var satt på 9 och jag steg upp halv 10, rev ur lakanen och startade tvättmaskinen. De Mumin-lakan som vi köpte i augusti har vi inte bytt sedan de invigdes. Äh, jag menar att jag tvättar de med jämna mellanrum, men det är de lakanen som jag bäddar med igen och igen och igen bara för att de är så underbart mjuka och mysiga.

Jag promenerade idag, 80 minuter och för andra gången slapp jag få ont i ryggen eller knäna efteråt. Det blir en annan trötthet i benen, i låren och jag blir aningens trött i fötterna. 

Den vanliga burstädningen som alltid på torsdagar, men jag slipper åtminstone diska för det gör Elin. Det är inte jag som diskar idag, det är inte jag som diskar idag, det är inte jag som diskar idag, tralala!   

Fridens.    

Jag hjälpte Elin iväg även i morse och den här gången fick jag arbeta lite mer eftersom hon låg kvar i sängen när jag kom upp. Bland annat tryckte jag upp hennes egenhändigt skriva motivations- och peppningslista där det går att läsa att hon ju får lön (pengar är alltid roligt att ha), att hon får arbetslivserfarenhet (som hon kan ta med i diverse cv:n), att det oftast känns bra när hon väl är där (hon har en dryg timmes resväg som kan bli ett hinder när man inte är på topp), att hon behövs hos blöjnissarna (vid det här laget har hon kontakt med alla små och extra mycket kontakt med några få utvalda sk. personkemi) och så förstås den positiva känslan som infinner sig efter en avklarad arbetsdag jämfört med en sjukdag hemma. Igår kväll ringde hennes chef och meddelade att dagisets styrelse har beslutat att de vill ha henne kvar.   

När Elin hade gått läste jag en stund och sov sedan i soffan. Mobillarmet var satt på klockan 10 för jag hade tänkt promenera före lunch. När mobilen hörde av sig, så stängde jag det och somnade om en halv timme. Efter ett toalettbesök valde jag mellan att klä på mig och gå ut eller att lägga mig i soffan igen. Jag valde soffan, men jag trodde inte att jag skulle somna om, men - ping - så sov jag igen och vaknade halv 13. Då var det lunchdax både för mig, marsvinen och kaninen. Jag drack 5 muggar te   och alla vet ju att man blir kissnödig av te, så att promenera efter lunch var inget alternativ för jag kunde inte gå alltför långt från en toalett.     Hehe. Inte har jag bäddat sängen heller eller duschat fast håret behöver tvättas, så av dagens många planer blev noll och intet, men det är ju inte kört för det. Imorgon är en ny dag och möjlighet att göra nya planer.     Dessutom är min inre slavdrivare kväst tack vare att jag promenerade i måndags och styrketränade igår för att inte tala om att jag har skött kosten exemplariskt i 1,5 vecka. Ha!

Fridens.    

Min snorpa mår fortfarande inte bra även om hennes Theralén-tabletter håller ångesten i schack. Hon sover mer än halva dygnet och kämpar för att hålla sig vaken de övriga timmarna. Fy, fan vilken sjukdom det är! På kvällarna brukar jag sitta hos henne tills hon känner att hon är så trött att hon kan somna. Jag går inte och lägger mig förrän jag vet att hon sover ordentligt. Idag gick jag upp med henne klockan 6 och hjälpte henne iväg till arbetet, men jag behövde inte göra så mycket egentligen. Enligt sms, så är det jobbigare idag jämfört med hur det var i fredax, men det är bara en dag till den här veckan. Det är väldigt bra att hon klarar av att pressa sig iväg trots att hon helst av allt vill ligga kvar i sängen, men det är inte bra att hon pressar sig iväg hellre än att hon ringer chefen för att sjukanmäla sig bara för att chefen blir så irriterad.

När Elin hade gått, så läste jag en stund innan jag lade mig i sängen och sov 3 timmar till. Efter lunchen styrketränade jag och det var så skönt. Tungt, men skönt.

Nu har Selma bott hos oss i en månad. Hon växer och mår prima och jag känner den sorts ansvarsfria glädje som jag kan tänka mig att man gör med barnbarn. Selma är mitt überfluffiga, toksöta barnbarn! Jag ansvarar inte för att hon kommer till en veterinär om hon blir sjuk, jag ansvarar inte för att hon har friskt vatten i skålen eller hö att mumsa på, jag ansvarar inte för att matförrådet inte tar slut även om jag ansvarar för att hon får mat vid 12 de dagar som Elin arbetar. Jag ansvarar inte för städningen av buren. När Selma dras till skohyllan som en spik dras till magneten, så är det inte mitt ansvar att ta bort henne därifrån för femitelfte gången eller att hitta henne när hon har tagit sin in bakom skohyllan och sitter och tuggar på Pärs skor. När jag sitter hos Elin på kvällen och Selma sätter tänderna i burgallret och vill ut, så behöver jag inte oroa mig för att jag ska behöva sova med det bullret eller att jag ska väckas när hon gör samma sak klockan 6 på morgonen för att hon tycker att Elin borde ha sovit färdigt eftersom hon själv har gjort det. Jag njuter av mitt barnbarn och har ingen förståelse för de gånger som hennes matte tycker att hon är besvärlig. Precis som en riktig mormor!

Mitt barnbarn Selma

Fridens.