Det har varit 12 minusgrader idag. Ett tag strålade solen och fick snön att gnistra på ett sätt som gör att jag inte kan låta bli att älska vintern. Dock har jag inte varit utanför dörren idag utan körde styrketräning inomhus. Ni som styrketränar, är hantlar /fria vikter effektivare än maskiner när man vill se resultat? Jag tycker att jag äntligen har fått en antydan till de framtida armmuskler som finns på min fysiska önskelista och då har jag kört egen träning i ca 6 månader vilket skall jämföras med oregelbunden o-egen maskinträning hos SATS i..........7 år. Kan det verkligen stämma?? 7 år utan synliga resultat - det låter ju helt uppåt väggarna! Kanske har jag rosafärgade glasögon när det gäller mina armmuskler.    

Jag har haft mjukisbyxor ovanpå leggings, en fleecejacka ovanpå en tröja och 2 par strumpor på mig med jag har småsprungit mellan rummen och dragit upp värmen på elementen. Jag tycker inte om att frysa, speciellt inte om fötterna, men om jag måste välja mellan att frysa och att svettas, så väljer jag frysningen för jag kan alltid fylla på med kläder och filtar tills jag blir varm eller hålla mig i rörelse, men jag kan aldrig bli mer än naken för att svalka mig. Det är kanske någe knas med värmen i huset? Tänk om det blir ännu kallare ute, 12 minus är ingenting att förfasa sig över egentligen. Mitt personliga köldrekord är -32 när jag bodde i Kiruna och då var jag ung och dum och ute utan mössa bara för att jag var fåfäng.    

Den 15 augusti betalade jag för att slippa den ap-fula reklamen i ytterligare 3 månader och då fick jag ett sms om WyWallet. Jag nappade inte på det/föll inte till föga för det hotet. Jag vande mig vid tanken att låta reklamen förfula min i övrigt urtjusiga blog och för ett tag sedan dök reklamen upp. Isch! Tidigare idag var jag inloggad här, men visste inte riktigt vad jag skulle skriva om, så i stället så fick jag för mig att försöka bli av med reklamen igen. Jag gick igenom det vanliga sms-jamset och reklamen försvann. Jäss! Någon minut senare kom ett sms om att jag måste skaffa WyWallet för att kunna fortsätta vara reklamfri. Näj! Jag vill inte. Jag kommer inte att gå med på det bara för att underlätta för Tele2.    Fortsättning följer i början av mars 2013 när reklamen åter förfular mina fundringar.

Det märks att Selma, trots att hon är så stor jämfört med marsvinen, bara är en unge på 4,5 månad. När hon äter sina pellets som hon får mitt på dagen, så är hon ofta väldigt hungrig, men som alla små blir hon trött och ofta sitter hon och klipper med ögonen medan hon tuggar för att sedan hoppa upp på sin hylla och slänga sig ned på sidan för att sova middag.     Igår gaddade Elin och jag ihop oss och klippte Selmas klor för andra gången sedan hon kom hit. Det gick inte riktigt lika plätt-lätt som förra gången. Det var betydligt svårare att få tag i henne och efteråt satt hon under sängen en låååååång stund. Förmodligen muttrade hon fula ord mellan sammanbitna kanintänder. Kaniner har underbara baktassar, men Selma tycker inte om att man håller i henne, så hur ska man lyckas fota dem? Elin passade på när kloklippningen var avklarad, men innan jag släppte ned henne igen. På bilden håller jag henne med handskar på och med en handduk över hennes ögon.

En övermannad Selma.  

80 minuter promenad i lunka-på-takt med 4 minusgrader och lätt snöfall. Det var ljuvligt! Vilken härlig luft! Jag fick vara för mig själv. Jag fick möjlighet att verkligen använda mina vinterkängor och nu vet jag att jag kan gå ut utan att det behöver vara superplogat och supersandat för nu behöver jag varken slira eller halka. Mitt Rönninge är inbäddat i dämpande och skyddande snö.

Titta, så mycket snö!

Vi hade ingen mossa till adventsljusstaken, så det fick jag inhandla på Konsum. 4 vita ljus, grå och grön mossa med svampar och snöbär i en julröd stake av porslin. I morgon tänder vi det första ljuset och sedan är julrejset igång på gott och ont. Varken Elin eller jag vill ha någon gran i år, så då blir det ingen (majoriteten väljer), men jag har tagit fram adventsstjärnan och det yttepytte julpynt som vi brukar ha.

Jag känner att PMS-häxan är på väg för årets sista besök och jag bävar eftersom jag känner mig ruskigt sliten och utan motståndskraft. Äh, det är väl bara att släppa fram henne och låta henne röja järnet i några dagar.

Det verkar som om min psoriasis-artrit är inne i ett skov just nu. Hårbotten kliar vansinnigt efter varje hårtvätt tills jag masserar in Elocon. Vänster armbåge har en väldigt torr fläck som faktiskt är lite öm och jag försöker få bukt med den med hjälp av cortison-salva. Jag har ofta ont i bägge armbågarna, alltid när jag lyfter eller bär något. Jag har i alla fall inte haft ont i ryggen idag. Alltid något.

Halv-fridens.    

Elin och jag var i Stockholm idag bl.a för att hämta en bok från svärisarna som Pär behöver och för att köpa vinterstövlar till Elin i en förskotts-julklapp. Vi avslutade med att äta på Jensens Bofhus igen och det var lika underbart gott den här gången.

Jag köpte en ny adventssljusstake på Åhléns och precis när jag hade ställt mig i kön till kassan, så fick jag syn på nå't som kan hängas i granen, men den var så söt och frän att den kommer att få stå framme som julpynt. En filtad, grönprickig ren. Ett absolut måste julen 2012!  Jag hade en i näven och var på väg tillbaka till kassan när en inre röst sa åt mig att jag ju inte kunde köpa bara en - den måste ha sällskap - (varken marsvin, kaniner eller ens hästar bör bo själva, så då är det så med filtade renar oxå), så det blev 2 filtade grönprickiga renar som kommer att ha sin plats på hyllan under TV:n. Jag hade tänkt döpa dem till Rudolf 1 och 2. Gud vad fantasilöst! "De ska heta Hans och Bob." sa Elin och lät mycket bestämd. Nu heter de Hans och Bob. Jag fotade dem med min kassa mobilkamera, men i min blog, så är suddiga foton charmiga.

Hans till vänster och så Bob

Bob i profil (kolla spirorna)

Jag fick nå't så djävulskt ont i ryggen av dagens utflykt att 2 Ipren knappt hjälpte. "Du kanske behöver röra på dig mer." sa Pär. Han hade tur där för om jag inte hade haft så ont hade jag hoppat upp och gett honom en smäll på nosen.   

I väntan på min bokbeställning från AdLibris, så läser jag en favorit i repris, "Niceville". Om du inte har läst den, så gör det! Den är fantastiskt bra, men om du inte gillar att läsa, så finns den som film. 

"Du kommer att avsky att sova med den"  sa min tandläkare om bettskenan och det baserades på hennes egna erfarenheter. "Du kommer att dregla och du kommer att hitta den under kudden eller i fotänden eller under sängen." Jag har sovit med bettskenan i 3 nätter nu och det har inte varit det minsta besvärligt och den har inte lossnat. Visst är det skönt att få ta ur den varje morgon, men inte är det någon plåga. Jag har stått ut med värre saker genom åren.....

Fridens.    

Diskussionen om hur pass chefen ska lägga sig i de anställdas motionsvanor fortsätter. Jag har många åsikter om det här, men ibland lyckas andra få sagt det jag försöker få sagt.

Arbetslivsforskaren Henrietta Huzell:

"Det här grundar sig i en felaktig föreställning om att den disciplinerade människan inte är överviktig, att människor som väger för mycket saknar respekt för sin kropp och därmed skulle utföra sina arbeten sämre. Men man kan inte utläsa en människas arbetsförmåga på det sättet."

"Dels leder det till utsortering av dem som inte passar in. Dels blir det en likriktning av dem som rekryteras, personer med andra synsätt och erfarenheter utesluts. Det finns amerikanska företag där de anställda inte bara bär samma kläder, är i samma ålder och gör samma saker - de ser likadana ut. Vad blir det för arbetsliv? Vad händer med utveckling, reflektion och kritiskt tänkande om alla är likadana?"

"Det blir norm, fullkomligt självklart att man alltid ska vara tillgänglig, att man ska kunna jobba vilken tid på dygnet som helst. Den som drar en gräns och säger nej, jag kan inte jobba då, jag ska vara ledig, blir betraktad som en främmande fågel. Alla kommer inte att klara detta pressade arbetsliv, de får aldrig någon riktig återhämtning. Och det kan på sikt leda till sjukdom."

"Chefen har hört att man blir mindre stressad om man motionerar, men kanske är det avlastning och färre arbetsuppgifter personalen behöver. Kanske skulle man behöva anställa mer folk eller omorganisera."

Tack för de orden!

Fridens.    

Alice är inne på den 6:e av 10 antibiotikadagar och mår avgjort bättre. Jag har inte hört pip av smärta på flera dagar. Dessutom har hon börjat gnissla och gneka med syrran igen vilket oxå är ett friskhetstecken.

Det gick alldeles utmärkt att sova med bettskenan. Det krävdes lite övning att bli av med saliven som samlades, att kunna svälja den utan att sörpla som den värsta soppätare.

Det snöar.

Fridens.   

Bara 3 grader, regn och blåst - ISCH! Jag hårdtestade min vinterjacka. Är den verkligen vattentät? Svar: ja. Ruskvädret lade sig som små, små droppar över jackan och när jag kom in, så skakade jag bara av alltihop som man skakar av ett paraply och sedan torkade jackan på nolltid. Lysande! Jag gjorde misstaget att inte stänga fickorna, så de blev lite blöta inuti, men det lär jag komma ihåg i fortsättningen. Jackan är ett riktigt bra köp.    

Bettskenan var som den skulle den här gången och tandläkarbesöket blev inte långt. Jag fick med mig en lista över hur jag ska sköta om den och en tid (den 7 december - måtte det bli årets sista tandläkarbesök!) för att kolla att den fungerar som det är tänkt.

Jag har varit frusen ända sedan jag kom tillbaka från tandläkaren. Dubbla sockor och leggings under mjukisbyxor. Temperaturen sjunker och regnet blir alltmer snöblandat. Jag ser inte fram emot att gå ut en gång till för veckohandling på Konsum även om jackan är vattentät. 

Fridens.    

Mitt nattsuddande måste avslutas/avbrytas/åtgärdas! Igår/i natt/idag kom jag inte i säng förrän halv 2! Jag har hållit Elin sällskap oxå, men det har bara inträffat 2 kvällar. De övriga har jag suttit vid datorn eller läst. Idag ska jag ta min Stilnoct vid halv 23 och komma i säng före midnatt. Det är viktigt med delmål när det kommer till omställningar. I morgon ska jag upp och iväg till tandläkaren för ett andra försök med bettskenan.

"Snöblomma och den hemliga solfjädern" läser jag just nu och jag kan rekommendera den. Låt dig inte luras av den töntiga titeln som får åtminstone mig att tänka på någon fjollig äventyrsroman med en poetisk hjältinna för den handlar om Kina på 1800-talet. Kvinnors villkor och den hemska sedvänjan med fotbindning. Jag har ofta hört talas om det, men för första gången fick jag veta syftet med det och hur det hela går till. Målet är små fötter som ska vara formade som en lotusblommeknopp (det syns tydligt på röntgenbilden om du följer länken). Man viker de 4 små tårna in under foten och de hålls sedan på plats med hårt åtdragna lindor. Sedan ska flickan (för det här görs när man är i 6-årsåldern och skelettet fortfarande är mjukt) gå omkring vilket leder till att benen i både tårna och själva foten bryts. Det här orsakade naturligtvis blödningar, kraftiga infektioner, ruttnande hud och i värsta fall blodförgiftning. För att inte tala om smärta..... Hela processen pågår under 2 års tid. Om en fotbindning går fel, så kan kvinnan inte gå själv utan behöver en käpp att stödja sig på. Ett sjukt skönhetsideal, men inte tusan är vår tids skönhetsideal bättre även om många ingrepp kan göras utan den fruktansvärda smärta som en fotbindning innebär.

Jag har styrketränat idag. Det var tungt även om det inte var lika tungt som förra gången.

Det ryktas om att snön ska komma till helgen i sällskap med minusgrader. Jag tror det när jag ser det!

Fridens.    

"Var och en blir salig på sin tro". Det är en regel som går att leva efter tycker jag. Problem uppstår när man blir så salig på sin egen tro att man försöker pådyvla den på andra i form av pekpinnar. Jag har inte varit ute i arbetslivet på 12 år och det har hänt massor. DN har haft några artiklar som handlar om en ny sorts chefer som lägger sig i de anställdas levnadsvanor, som kommer med orimliga krav på i vilken fysiskt form man bör vara för att passa in. Kommer det att bli så att man, förutom att vara ung, barnlös, ha låg sjukfrånvaro, ha lång arbetslivserfarenhet och vara ambitiös även ska vara i toppform för att anses vara attraktiv på arbetsmarknaden? Kommer det att bli så att en person har ett strålande cv och är som klippt och skuren för en anställning inte blir anställd för att h*n är överviktig eftersom ledbesvären gör att h*n inte kan träna på elitnivå?

Att konditionsträna anses vara oerhört hälsosamt och den främsta formen för detta är väl löpning (den främsta, inte den bästa). Eftersom jag själv är tjock, så är jag intresserad av hur andra tjockisar löser detta med träning och jag blir jämt lika förvånad över att man alltid ska ge sig på löpning. När man, som jag, har 25 kilos övervikt som frestar på både hjärta och leder, så ska man väl inte börja med löpning! Idag läste jag att konditionsträning inte alls är nyttigt för kreti och pleti. Något som man alltid verkar glömma (jag får hela tiden påminna mig själv om det) är det faktum att alla människor har olika förutsättningar och nu har man kommit fram till att just detta faktum pekar på att vissa personer kan må sämre av att konditionsträna.

"Visserligen förbättras blodsocker, blodfetter och insulin för fyra av fem som tränar sin kondition. Men alla blir inte bättre och några kan till och med få försämrade värden, visar bland annat en amerikansk-finsk studie från i maj i år."

"Denna studie, som har letts av den amerikanske träningsfysiologen Claude Bouchard, visar att ungefär var åttonde person som tränar kondition får sämre blodtryck, var tionde får sämre blodfetter och var tolfte får sämre insulinvärden. Hos omkring sju procent blir minst två av dessa värden försämrade."

I vårt fettfixerade samhälle, så är övervikt liktydigt med ohälsa och det är väl enklast att tänka enligt den mallen, men om du är smal/normalviktig samtidigt som du röker, dricker alkhohol varje vecka, aldrig motionerar och ofta äter snabbmat, så har du knappast en bra hälsa. Jag är överviktig, men jag har aldrig rökt eller druckit, jag motionerar regelbundet och jag undviker snabbmat, socker och kolhydrater och jag börjar luta åt att min hälsa inte är så pjåkig trots övervikten. Som jag skrev tidigare i inlägget, så får jag hela tiden påminna mig sjävl om att jag inte har samma förutsättningar som någon annan. Det finns en anledning till att jag inte rasar i vikt trots LCHF och den anledningen är inte att jag inte gör mitt bästa. Det finns en anledning till att jag inte kan träna mer än jag redan gör. Jag har inte de förutsättningarna. Jag gör mitt bästa med de förutsättningar jag har. Punkt, slut.

Jag önskar att någon smarting ville forska i hur långvarig medicinering påverkar kroppens möjligheter att bli av med övervikt.

Mina svärisar är fettskrämda eller snarare min svärmor eftersom hon chefar över matlagningen. Hon tror inte på lättprodukter och det är alltid något och hon är medveten om hur farligt socker är. Min svägerska och svåger är definitivt fettskrämda. Pär och jag var på middag hos svärisarna igår och det serverades lammgryta (med otroligt mört lammkött) där själva såsen absolut var fettfri. Couscous, rotsaksröra och små ärter. Hembakat bröd med smör. Ingen LCHF-höjdare anser jag. Jag åt kött, ärter och lite av rotsakerna. Det kändes inte tillräckligt, så jag åt bröd med mycket smör. Sedan jag började äta mer fett, så har jag insett hur mycket det mättar och hur länge det mättar och att äta en måltid som igår, som var väldigt näringsrik och välsmakande, men inte mättande är alltid en besvikelse. "Var och en blir salig på sin tro". Det gäller att tänka så när svågern anser att man blir dum i huv'et av att inte äta kolhydrater. "Den där Björn Ferry ser helt puckad ut och verkar inte ha koll på nå'nting och det måste ju bero på att han inte äter kolhydrater." Just igår gav jag mig inte in i den diskussionen för den sortens uttalanden får mig verkligen att undra vem som är dum i huv'et. Kanske anser svågern att även jag är dum i huv'et?

Fridens.