Jag gick ut för att promenera minst en timme. Solen sken. Solen VÄRMDE. Småkalla vindar. Det blev 20 minuter. Ont i ryggen. Suck. På onsdag har jag tid hos sjukgymnasten och vem vet, han kan kanske hjälpa mig.Jag gick in på Konsum och köpte en korsordstidning och sedan till Kaffestugan där jag köpte fikabröd till kvällen styrelsemöte. Sedan hem igen och in i duschen.

Jag vägde mig i morse som jag gör på måndagsmorgnar. Under den senaste veckan, den vecka då jag verkligen har hållit mig ifrån kolhydrater, så har jag blivit av med 1,1 kg. Det känns bra! Det fungerar! Det är kanske inte värt fullt så mycket som de två väskorna jag beställde igår, men nästan med tanke på bristande stöd och peppning. *jag sjunger Gröngölings lilla visa tyst för mig själv*

Nu har helgens tidsomställning hunnit ikapp mig: jag är såååå trött.   

På lördag, påskafton, är vi bjudna till svärföräldrarna på påsklunch. När jag diskade igår, så fick jag en idé om att det är dax att komma ut ur kost-garderoben, så när disken var avklarad ringde jag min svärmor, som ansvarar för påskmaten, och berättade att jag nu är inne på LKHF och att jag undrade vad hon hade tänkt att bjuda på. På samma gång bad jag om ursäkt och hoppades att hon inte tog det som att jag försökte bestämma vad hon skulle laga till. Hon sa att hon inte tog illa upp och jag får väl tro henne. Eftertankens kranka blekhet satte in så snart vi avslutat samtalet. Om någon hade gjort så mot mig, så hade jag förmodligen tagit illa upp. Det är en sak när det gäller allergier, men när någon (jag) har valt en viss kostinriktning och är inbjuden på mat, så kan man (jag) väl knappast komma med krav på vad som ska serveras. Eller? Jag ringde idag och bad om ursäkt, men, enligt svärfar, så var det inte nödvändigt. Allt är frid och fröjd!  

Fridens.  

Elin är hemma idag.

Av olika hälsoskäl.

Pär tycker att det ska mycket till för att hon ska vara hemma då hon har sitt special-schema.

Jag håller på Elin.

Jag går inte med på att Elin hamnar i en situation där hon har både Pär och mig emot sig.

Hon ska INTE behöva känna sig utsatt hemma.

Fridens.

Nu har jag kontrollerat mina impulser i flera veckor.

Jag har hållit mig själv tillbaka i flera veckor.

Jag har intalat mig, i flera veckor, att jag överlever utan dem.

Jag har intalat mig att jag har så jag klarar mig och mer därtill.

Jag har nästan genomfört det till slut när jag har stoppat mig själv i sista minuten.

Jag inser att detta är ett skämmigt lyx-problem.

Nu i kväll bestämde jag mig för att tillåta mig att ge efter trots att jag vet att Pär blir sur och kanske håller en liten ekonomi-föreläsning för mig......

Jag beställde de fruktansvärt ha-begärliga väskorna av märket Oilily från Bluebox.se.

Jag har älskat väskor ända sedan jag var liten och jag har överfört väsk-genen till Elin. Var tusan kommer detta väskbegär ifrån??!! Min mamma hade inget sug efter väskor och jag vet inget av mina syskon som har det. Kaaaaaanske lillsyrran. Jag har inget som helst begär efter vare sig kläder eller skor som man då kan tänka sig hör ihop med väskor. Väskor har åtminstone en tydlig funktion, så de är inte helt värdelösa! Med denna beställning har jag 4 Oilily-väskor och jag gillar de skarpt! De är välgjorda, genomtänkta, (dyra), funktionella och så syns dem.    Ingenting för de som vill förvinna i mängden, om jag säger så.

Jag beställde en bok av Sten-Sture Skaldeman som är en av förespråkarna för LKHF. "Varför går jag inte ned i vikt?". I den boken har han samlat sin mail-växling med sina sk. elever och det som gjorde att jag verkligen ville ha boken är att det lär finnas ett avsnitt med argument för LKHF som man kan dänga i huv'et försvara sig med när kostvalet ifrågasätts. "Varför vill du ha så'na argument?" frågade Pär och jag förklarade att eftersom jag ofta känner mig outbildad (endast halvbra resultat på gymnasial utbildning) när Vårt Vanliga Gäng samlas och eftersom jag inte kan uttrycka mig med de finare, vetenskapliga termerna, så vill jag kunna försvara LKHF på ett annat sätt. Jag kan inte älta "mina blodfetter har gått ned med 2 enheter på 9 månader" hur länge som helst även om det är kalla fakta.

Fridens.

.....att man har en karensdag när man, som långtidssjukskriven, arbetstränar? Syftet är att efterlikna det verkliga arbetslivet. Jag tycker att det syftar till att sparka på någon som redan ligger. Fy, f-n!

Fridens.

Jag är trött.

Besviken.

Och  O E R H Ö R T  leds.

O-fridens.

Dax för mörkläggning igen. Jag har missat det fullständigt, men inte för att jag tänker släcka ned. Nixpix. Jag är smått allergisk mot den här sortens jiipon. Tänk mer på hur du sparar energi varje timme, varje dag, hela året i stället för det är DET som ger effekt i längden.

Fridens.

Idag tröttnade jag.

Jag blev så satans tvär-leds att jag var nära att skrika.

Slåss.   

Sedan i måndags, så har jag varit väldigt duktig och hållit mig till LKHF enligt mig dvs. inte renlärigt ÄN, men jag är på väg dit.

Ingen choklad trots enormt sötsug.

Ingen mjölk till maten, bara vatten.

Inget annat bröd än Wasa Fiber Plus med få kolhydrater.

Ordentlig lunch och middag.

Jag har verkligen funderat på alternativ när små-hungern satt in.

Jag har dragit ned på både juicen, Pepsin och sockret i teet.

Under dessa smått kämpiga kost-dagar, så har jag inte fått en enda stöttande kommentar eller glatt tillrop.

I morse lyckades jag inte få i mig någon frukost efter sessionen på toaletten utan drack bara lite juice och lite te och vid halv 13 var jag, helt naturligt, hungrig, men jag kan inte påstå att jag hade lust att äta..... Eftersom det var (och är) lördag, så har jag friare tyglar, så jag tog 2 skivor rost-bröd som jag bredde mycket Bregott på. Jag lade på en skiva basturökt skinka och några skivor prästost. Sedan smackade jag ihop dem och lade i en smörgåsgrill; en sorts varm macka. Den sortens kolhydrater som inte är så aggressiva mot min stackars mage. Medan jag pysslade med detta kom Pär in i köket, kikade på vad jag tänkte äta och säger: "Det där är väl inte LKHF?".

Precis innan jag hann fräsa ifrån, så lade han till "Det är ju förstås lördag.". 

Jag påpekade för honom att han gjorde det IGEN; han säger ingenting medan jag "sköter mig", men öppnar käften, så fort det luktar avvikelse från LKHF-stigen!

"Varför kan du inte stötta mig i det jag försöker göra?" frågade jag.

"Jag har aldrig förstått vad det är du försöker göra." svarade han.

DÄR, precis DÄR gick luften ur mig och jag kände mig så dj-a ensam. Jag får fixa det här själv.

Jag får heja på själv.

Jag får komma med egna uppmuntrande tillrop.

Jag får gratulera mig själv vid eventuell viktnedgång.

Jag kommer att plundra något av våra gemensamma konton för att köpa eventuella belöningar.

Jag får fixa det här själv, helt enkelt.

Ensam är stark.

Eller måste vara det ibland.

Pär lagar maten, ja och han försöker att få in så mycket LKHF som möjligt, ja, men där tar stödet slut. Det är bättre än inget stöd alls, visst, men det räcker inte.

Han går flera distanskurser för att förkovra sig kunskapsmässigt gentemot arbetet och jag tycker att det är bra. Jag stöttar honom i det bl.a genom att lyssna, genom att ge honom tid att arbeta med det hemma, genom att provspela spel och komma med förslag, genom att göra illustrationer. Jag tycker att fördelningen av stöd är sned. Från och med nu blir det inga fler illustrationer.

Jag är besviken.

Jag är leds.

Min mage känns skakig.

Det här är ingen bra lördag.   

Fridens.

Glöm inte att flytta fram visarna 1 timme. FRAMÅT - mot ljusare tider! Igår kväll hörde jag fågelkvitter och insåg först då hur mycket jag har saknat kvällskvittret; det våras, banne mig!   

Fridens.