Gosestunden med Ellen även kallad Sudden som blir allt tamare.

Rådjuret som stod i trädgården jag passerade på min promenad.

Jag kom iväg på promenad i stället för att bara sitta kvar hemma.

Detta är jag tacksam för idag.

Fridens.

Vid 15-tiden slog ångesten till och drev mig ut på en promenad som tog 70 minuter och som var i ett hiskeligt tempo. Endorfinerna strömmade till och vid ett tillfälle gick jag på autopilot; det gick fort och det kändes inte som om jag behövde göra något. Jag tror att jag sänkte tiden med 5 minuter just för att jag gick så fort. Det var skönt! Jag tog mina droppar precis innan jag gick iväg och nu känner jag mig lugnare. Det hann bli mörkt medan jag var ute och idag har det dessutom varit dimmigt hela dagen. Det finns flera anledningar till att jag inte tycker om att vara ute när det är mörkt och idag upptäckte jag ännu en och det är att mitt mörkerseende har blivit så dåligt. Ju äldre jag blir desto sämre ser jag, men jag har inte tänkt på att även mörkerseendet inkluderas. Suck. I en av trädgårdarna som jag passerade stod ett rådjur; förmodligen en ung hanne eftersom hornen var korta. Vad fint det var! Jag stannade och bara tittade på det och det stod blickstilla. När jag fortsatte att gå, så följde det mig med blicken tills det visste att faran var över. Tänk om det visste hur ofarlig jag egentligen är!

Fridens.