Upp klockan 8 och iväg klockan 9 för det tredje samtalet med LG klockan 10. Det gick rätt trögt idag, trött och überleds som jag var och är. Dagens slutsats blev att när man inte tycker om sig själv, så tycker man inte om att vara med andra. Jag tycker inte om mig själv. Det är evigheter sedan jag trivdes med mig själv, men på senare tid har jag inte ens tyckt om  mig själv. Jag fick en lista att fylla i som sträcker sig över en vecka, en dag i taget som är indelad i 8 tidsintervaller à 2 timmar. Jag ska notera vad jag gör/aktivitet och hur stark ångesten är vid det tillfället. Jag minns faktiskt inte vad han sa att syftet med listan är och jag undrar om den fyller någon funktion för mig, i alla fall inte som jag mår nu eftersom det inte är ångesten som är ett problem utan livsledan, hopplösheten, uppgivenheten, men jag försöker fram till nästa samtal.

Det regnade i morse och det var bara 8 grader. Jag hade 2 valmöjligheter: jag kunde hålla mig torr om fötterna eller så kunde jag slippa få ont. Jag valde att hålla mig torr och tog de vanliga kängorna som har noll dämpning och jag höll mig torr, men jag fick ont. Det hade inte varit fel om jag hade tagit handskar.....

Jag har inte gjort ryggövningarna sedan i torsdags. Jag har inte haft ont idag, men jag orkar helt enkelt inte. Det går inte. Det finns inga reserver till övers hur nödvändiga övningarna än må vara. I stället sover jag middag. Jag ligger bland filt och kuddar och inväntar sömnens möjlighet att få slippa undan en stund.

För tredje året i rad har vi en invansion av yttepyttiga myror. De kommer i maj och lämnar oss inte förrän framåt augusti. De håller till i köket och med tanke på den städning som gjordes för 1 vecka sedan, så har det ju nada, noll och intet med lort att göra. Ibland är det så'na mängder att det blir äckligt, men jag vet faktiskt om jag blir så störd av dem. Hade det varit spindlar däremot......

Pär och jag satte upp de nya lamporna i hallen igår kväll och det blev väldigt bra, riktigt bra ljus.

En dålig hungerdag.

Tung och långsam promenad tur och retur sjukgymnasten, 2 x 25 minuter. Ultraljud, elbehandling och tejpning. 45 minuter. Ses på torsdag igen! Faktum är att jag inte har haft lika ont i foten de senaste morgnarna (det är alltid värst efter en längre vila) vilket ska tolkas som ett tecken på att behandlingen fungerar. Det är tur att något fungerar nu för tiden vikten är oförändrad och ryggen är bara jävelskap och jag har ont i knäna och i armbågarna. Jag är leds. Jag är sjukt leds!

Klockan 9 igen. Kroppen har sovit färdigt, men jag är allt annat än utvilad. Vad är det för poäng med att gå upp på morgonen om man ändå är så trött att man måste sova på eftermiddagen? Det blir att jag slösar energi på att ignorera tröttheten, att knuffa den framför mig tills det inte går längre och jag måste ta en rupplur och så - vips - har 2 timmar av eftermiddagen försvunnit. Jag tar hellre bort 2 timmar av förmiddagen då jag ändå sällan mår prima. Om jag sover på dagen, så gör jag inte det i sängen utan i soffan. Jag vill lixom hålla isär de 2 vilomöblerna och de gånger jag tupplurar i sängen, då är det allvar, då mår jag dåligt och det gjorde jag idag. Tavelspiken satt kvar i ryggen och till lunch tog jag 1 Ipren och efter lunchen vägrade jag göra ryggträningen pga värken utan stängde in mig i sovrummet, satte i öronproppar och sov i nästan 2 timmar. Det behövdes! Jag gjorde inte ryggträningen nu på kvällen heller. Jag orkar inte!!!!

Har jag tagit mig vatten över huvudet med dessa dårstädningar eller var det bara det överjävliga slitet i köket? Hur hade jag mått om Elin inte hade gjort så mycket som hon gjorde? Det är tänkt att jag ska ta hallen på onsdag och den borde bli en baggis i jämförelse. Det skulle kännas så snopet om jag inte orkade med de 3 rummen som är kvar. Jäkligt snopet. Tillfredsställelsen har varit oväntat stor.

Det blev en tung och långsam promenad idag när jag hämtade mitt bokpaket hos Filmkedjan (25 minuter plus 30 minuter). Jag hade Håkan Nessers röst i lurarna och fördelen med ljudbok jämfört med musik är att jag var så fokuserad på att lyssna att jag inte tänkte på hur tungt det var. Musik gör att jag vill hålla uppe tempot, kanske gå i takt när det är möjligt och jag blir bara besviken när jag känner att jag inte orkar.

Jag är solokvist ikväll. Pär är ju på Öland och Elin sover hos sin pojkvän, Robin. Elin träffade honom på ett gammalt hederligt sätt då han helt enkelt raggade upp henne en lördagskväll då hon var ute och svängde sina lurviga. Han är svensk, vuxen, har flyttat hemifrån, har ett arbete och går inte i ledbanden av någon religiös inriktning. Han e ok!

Det tog 25 minuter att promenera till sjukgymnasten. Jag hade ont och jag var erbarmligt trött. EB körde först ultraljud på hälen. Hon smetade på gelén och gnuggade runt med ultraljudsmojängen. Den här gången var det på gränsen till smärtsamt, vanligtvis känns det ingenting och jag undrar om det verkligen har någon effekt. Sedan fick jag elbehandling. Självhäftande lappar som hon fäste sladdar på som i sin tur är kopplade till ett batteri. Sedan skruvar hon upp styrkan och det är en pulserande, pirrande känsla som påminner om när foten har somnat. Jag låg och räknade pulserna. Ett-två-tre-fyra-fem-sex-sju-åååååtta. Ett-två-tre-fyra-fem-sex-sju-åååååtta. Det är skönt! Under tiden fick jag lyssna på avslappningsmusik. Panflöjt, stråkar och piano, mycket behagligt. Jag var ännu tröttare efteråt och hade ONT.

Jag hämtade ut en ny laddning av Stilnoct (egentligen Zolpiderm som ju är billigare, gu'bevars!) på apoteket och det var faktiskt ingen kö. Medan jag var där bestämde jag mig för att faktiskt ta bussen hem och jag hade tur igen när jag inte behövde vänta mer än 1 minut innan den kom tuffande. Visserligen får jag gå sista biten från Rönninge centrum (knappt 10 minuter), men jag sparade in 15 minuter och skonade foten.

Efter lunchen skulle jag ha kört rygg-programmet, den längre versionen, men jag kände att nu räcker det. Idag orkar jag inte, helt enkelt! Jag halvsov i soffan i dryga 2 timmar i stället och jag har inte ryggträna nu på kvällen heller.

Det är ledset hemma hos oss ikväll för vår älskade Humlesnurr har dött. Hon har varit sjuk länge, men hon har absolut inte mått dåligt utom de senaste veckorna. Jag har velat ta henne till veterinären för avlivning, för hennes skull, men jag har blivit nedröstad varje gång. Visst f-n är det jobbigt att genomföra en så'n sak, men det här tycker jag är betydligt jobbigare! Humlis blev 4,5 år och jag vet att hon har haft det bra hos oss och jag kan inte låta bli att undra vad hennes radarkompis Mimmi ska göra nu?

Vägning efter 4 veckor med WL-tabletter: 101,0 kg vilket innebär en minskning med 0,5 kg den senaste veckan och en sammanlagd minskning av 1,2 kg. Det är inte mycket att gapa om med tanke på att det har gått 4 veckor, men det har gått nedåt den 2 senaste veckorna. Jag får tydligen vara nöjd med det lilla, lilla.....

Det var dax för det andra samtalet med LG och jag fick ett bättre intryck än förra gången. Vi pratade en hel del om att jag hade fullt upp förra veckan (första samtalet med LG, tejpning av foten, dårstädning av badrummet, städning av marsvinsburen, ny tejpning på fredagen, vanlig städning och hela söndagen full av tvätt) och att det är bra för mitt mående, men att jag nu är otroligt trött. Mot slutet kom vi in på mina matproblem och det behöver jag prata mycket mer om för jag känner det som att hela min tillvaro kretsar runt mat och det är en irriterande ironi med tanke på hur outsägligt ointresserad jag är av mat och av att äta. "När blev det så här?" frågade jag rakt ut i luften. Den här skiten har smugit sig på mig under ett par års tid och jag måste komma på ett sätt att bli kvitt den. Att släpa omkring på den här övervikten samtidigt som hela mitt inre knyter sig i protest vid snart varje måltid gör att jag stressas sönder! Jag är hungrig större delen av dagen, men jag börjar undra om det verkligen är hunger eller om den bara är inbillad.

Det har varit uppåt 20 plusgrader idag och det känns att pollenhalterna stiger. Vitsippor och tussilago överallt, späd grönska i träden och jag har irriterade ögon. Det är vår!

Pär och jag var på IKEA en snabbis. Vi gick in, plockade ihop det vi skulle ha plus lite till som det ofta blir i den där affären och sedan ut igen. Nya taklampor till köket och hallen, plafonder. Jag hade tänkt mig nya, fräscha lampor i köket i samband med den planerade dårstädningen på onsdag, men det kan jag glömma för dels saknades det plastpryttlar till den ena lampan och dels behövs det nå'n elpryttel som bara finns i fackhandeln och på onsdag åker Pär till Öland. Jag får stå ut med de gamla, sönderbrända lamporna och dessutom bara en eftersom den andra är nedmonterad i väntan på den nya.

Till köket

Till hallen

Efter IKEA veckohandlade vi på Konsum och jag hittade ett bröd med lite kolhydrater från Low Carb Zone. Det var absolut ätligt, nästan gott och jag åt 2 skivor med mycket smör tillsammans med grillad kyckling till middag. Pär tyckte inte att brödet var gott, men det tror jag har att göra med att det är helt osötat, bakat utan vare sig socker eller sirap. Det är säker mumsigt att rosta!

När vi kom hem hade jag duktigt ont i foten. Jag har gått alldeles för mycket idag. "Bara promenera det absolut nödvändigaste!" Jag saknar mina promenader och jag märker att det går ut över bloggen. Den blir lidande därför att min hjärna inte får möjlighet att arbeta fram tankar och fundringar på det sätt som den gör när jag promenerar. Jag hoppas att behandlingen mot hälsporren fungerar, så att jag snart får något att skriva om här. Just idag blev det ett hyfsat långt och innehållsrikt inlägg, men de är alldeles för få nu för tiden. 

Promenad tur och retur vårdcentralen för en ny tejpning av hälsporren. Jag fick elmassage oxå i syfte att öka på blodcirkulationen och ultraljud även det för blodcirkulationen, men även för att dämpa inflammation i hälkuddarna. Igår kväll var jag tvungen att ta bort den första tejpningen eftersom jag fick en helt vansinnig klåda som nog berodde på värmeutslag för det blir lite instängt för huden efter ett par dagar....

......på varför WL-tabletterna inte har den utlovade effekten och bortsett från att de kanske är rena lurendrejeriet, så är det väl inte omöjligt att det har att göra med att jag redan har dragit ned på kolhydraterna. Den här sortens viktminskningspiller brukar vara inriktade på att minska kolhydratupptaget.

Vägning efter vecka 3: 101,5 kg vilket innebär minus 2 hg den senaste veckan vilket hamnar inom felmarginalen som är det samma som plusminusnoll. Jag fortsätter med tabletterna, trots oinfriade förhoppningar.

Första samtalet med min nya kontakt, LG. Sjuksköterska med psykologisk utbildning (?). Ett bra handslag, men i övrigt ett mesigt intryck. Det kändes inte helt uppåt väggarna, men jag tycker inte om när det känns som om jag, visserligen med livserfarenhet, men likafullt outbildad verkar kunna mer än terapeuten.

Den fortsatt förhärskande livsledan. "Vad skulle du vilja ändra på för att det ska kännas bättre?" Jag funderade länge. Bli smal, bli frisk, slippa mediciner, hel rygg, hälsporren borta, mer pengar. "Ingenting" blev svaret. "Jag vill bara slippa undan allt. Jag har ingen lust att försöka längre."

Jag har nått en punkt när jag känner att jag inte kan fortsätta på samma sätt och jag har dragit igång flera förändringar samtidigt som jag känner att jag inte orkar med någon som helst förändring. Jag motsäger mig själv där. Jag sa att det jag egentligen vill är att någon säger åt mig vilka förändringar som behövs, hur jag ska genomföra dem, ser till att det verkligen blir så och som håller mig i handen hela tiden. Jag känner mig jäkligt ensam i allt det här. Jag behöver hjälp med att orka. Jag behöver stöd och fruktansvärt mycket uppmuntran.

Det faktum att jag tycker sämre och sämre om människor har förmodligen med min sjukdomsbild att göra. Den är även orsak till att jag inte känner att jag orkar lägga ned energi på att upprätthålla kontakt med någon utöver min familj. Som det är just nu är det knappt att jag orkar med Pär eller Elin.

För att orka genomföra förändringar, för att orka företa mig något utöver det som går på rutin, så måste jag få in något positivt. Var kan jag hitta det?

När mådde jag riktigt bra senast? Flera år sedan.

När kände jag att något verkligen betydde något för mig? Det minns jag inte.

Att planera in en sådan aktivitet som en dårstädning av badrummet vilket jag har tänkt att göra på onsdag är tydligen inte helt fel och det bästa vore om jag kan belöna mig själv om den planerade städningen verkligen blir av, men hur?

Samma tid nästa vecka.

Vad övrigt är denna dag: en dålig hungerdag, en dålig hälsporredag, en dålig ryggdag.