I söndags var det olidliga 27 grader, himlen var galet molnfri och luften stod stilla. Alla fönster stod på vid gavel för att lura fram luftrörelser. Natten till igår, klockan 4 vaknade jag av att det blåste eller snarare stormade och jag fick dra igen fönstret. Blåsten innebar temperatursänkning till knappt 20 grader och det gick att andas igen. Idag är det 25 grader, men det blåser, så det går an. Det svänger.

Pär åkte i söndax. Först till Tiveden och sedan vidare till Öland och han blir borta i 2 veckor.

Jag har promenerat idag, 25 minuter plus 30 minuter. Tur och retur apoteket i onödan för de hade datastopp och kunde inte ens expediera vanliga köp, än mindre receptuttag. Nåja, jag tog mig över promenadtröskeln i alla fall och det var ganska skönt, men jag är i usel form.

I söndax tog jag mig en titt på Mimmis operationssår, 1,5 vecka efter ingreppet och såg att det stack ut en bit blå sutur ur en glipa längst ned. Jag klippte av den och konstaterade att det var en liiiiiten glipa som inte hade läkt ihop som det övriga såret och jag rengjorde med sårtvätt. Igår frågade jag veterinären som rekommenderade mig att rengöra 2 gånger om dagen (som jag själv hade tänkt) och att undvika spån i buren, men det valde jag att strunta i. Jag håller koll på såret och så får Mimmi fortsätta att bo tillsammans med sina tantkompisar.

Jag är fortfarande stel i nacken efter fredagens attackvändning. Inte bra.

Köksfönstret är öppet och jag hör lekande barn eller snarare gapande och skrikande barn och kom att tänka på "Turistens klagan" med Cornelis Wreswijk där man kan höra bubblande barnskratt. Varför skrattar inte dagens barn när de leker? Varför skriker de som om någon stack kniven i dem?

Veckans samtal med LG var si så där, jag kom på mig själv med en viss otålighet för jag hade ingen lust att analysera och ifrågasätta, att psykoligisera som jag kallar det, inte idag. Han frågade hur det hade gått med det jag-forumlerade samtalet och jag svarade att jag inte ens hade försökt, men jag undvek uttrycket Flum & Ludd som jag använde i inlägget. Jag har helt enkelt inte behov av att hävda mig själv på det viset, inte just nu i alla fall. Vi pratade en del om träning eller snarare bristen på sådan pga fysiska krämpor och jag nämnde orkes-provet som jag utsatte mig själv för i början av året och som han såg som en sorts utmaning. Bassängträning som är skonsam mot lederna är ju en alternativ träningsform förutom det att jag måste vara bland andra människor iklädd baddräkt...... Det skulle oxå kunna vara en utmaning för mig i syfte att börja acceptera mig själv och min gräsliga kropp. Jag har fått i läxa att hitta på en ny utmaning varje vecka. Det nappar jag på, men hittills har jag inte kunnat komma på en enda. Man kan utnyttja utmaningar som ett sätt att öka på sin dagliga ork. Jag har väldigt många rutiner som hjälper mig att fungera dagligen, ju sämre jag mår desto viktigare blir dem och jag mår inte bra när de ruckas, men om jag utmanar mig själv kan det få positiv effekt. Kanske ska jag inte se det som utmaningar eftersom jag har inget till övers för så'na.

När jag kom ned till tåget på väg till LG, så kom ett tåg mot Södertälje in på stationen, men på fel spår och blev stående där och alla klev av. "Vad är det nu för satans SL-krångel?!" tänkte jag. När jag kom inom hörhåll för att kunna uppfatta meddelandet i högtalarna, så förklarades det hela med broöppning i Södertälje och tåget skulle köra tillbaka mot Stockholm direkt. Mitt tåg gick som beräknat och när jag var framme i Södertälje och gick över slussbron (det var dock inte den bron som stoppade tåget utan en större) si så där 25 minuter senare, så kunde jag se aktern på ett STORT fartyg som långsamt stävade norrut i kanalen. När jag gick åt andra hållet och hade hunnit fram till stationen, så hördes ding-ding-ding-ding vilket innebar en ny broöppning, men då var det endast segelbåtar - semestertrafik. 

Bilden lånad från nätet.

Till vänster, men syns ej, finns den gångväg som jag tar när jag ska till LG.

Jag har ont, ont, ont i foten och på eftermiddagen fick en satans huvudvärk. Dessutom har även vänster häl börjat ömma.

PS. Radarparet Humlan & Mimmi körde alltid en eftersom-ni-har-ätit-färdigt-er-middag-så-kan-väl-vi-få-resten-av-salladen-rusning. De snodde runt fötterna på Pär medan han gjorde matlåda och de blev ivrigt påhejade av Maja i överburen som stod med tassarna på kanten och tjoade för allt vad hon var värd. Sedan dog Humlan och Mimmi tappade lusten. Ingen rusning på flera veckor tills idag. Kanske mådde Mimmi dåligt av den lilla tumören plus att hon saknade sin kompis, men nu är hon tillbaka. Hon är pigg och mår oförskämt bra och nu får hon lära upp Kajsa så hon får sälle på sina rusningar.

......i hälen gjorde att jag fick prova lite nytt under veckans styrkepass. Trots den mjuka yogamattan, så gjorde det duktigt ont i hälen och jag trivs inte med att ha skor på mig. Jag kom på att vissa av övningarna och en del av stretchingen kunde jag faktiskt göra sittande på bordet. I övrigt gick det minst lika bra som förra gången. Från uppvärmining till stretch tar det 1 timme och 20 minuter och jag blir både svettig och trött, men det är ju så skönt!

Eftersom månadsvägningen slog mig med positiv häpnad, så skriver jag om den: 101,3 kg vilket innebär att 0,8 kg har försvunnit  och inte tillkommit under den senaste månaden. Jag har slängt nästan allt vad kosttänkande heter över bord och jag har inte kunnat promenera pga hälsporren och ändå är nästan 1 kg bort. Inte mycket, jag vet, men betänk att jag inte har gjort några försök att gå ned i vikt. Det är inget mindre än en mystifiktation! Ett mirakel! Ett vetenskapligt under! Jag fattar noll. Jag har inte frossat i kolhydrater eller socker, men jag har heller gjort allt för att inte få i mig det, jag har t.ex ätit en hel del pasta och mitt senaste dille som är risifrutti. Sedan jag bestämde mig för att strunta i om jag går upp i vikt eller ej och har tillåtit mig själv att äta det jag har velat äta, så har jag känt mig mindre stressad och magen knyter sig inte längre i ren ångest över att jag måste, måste, måste äta mig mätt jämt. Kanske är den lilla viktminskningen av psykologisk art, så till vida att jag känner mig mindre stressad? Den tunga känslan och flåsigheten som jag kände av när jag städade i lördax har helt enkelt att göra med att jag är i urdålig form med en kondis på minussidan.

Det är tufft att vara en medveten konsument! Man ska vara uppmärksam på att morötterna inte har rest över halva jordklotet och att köttet kommer från djur som springer fritt. Man ska undvika konserveringsmedel och socker. Man bör hålla koll på bäst-före-datum. Ofta blir det något som glöms bort och när vi handlade förra veckan, så köpte vi rostbiff av lammkött (som var väldigt mört och fint) som Pär, när vi kommit hem, såg hade ett förbrukningsdatum som inföll just den dagen och eftersom vi inte hade planerat lamm till middag den kvällen, så fick köttet frysas i väntan på lördagen. Det händer att priset på kött är sänkt just för att datumet är "kort", men inte den gången. När jag pysslade med mina mediciner i söndax, så såg jag att de Hemofertabletter som jag hade köpt via Apoekets hemsida för någon månad sedan hade gått ut i december 2011. Inte förra året, 2012 utan 2011.

Jag har precis övergått till en multivitamin vilket gör att jag inte behöver Hemofer längre för då hade jag absolut uppmärksammat Apoeket på detta.

Samtal med LG idag. Min respekt för honom ökar för varje gång. Han är inte utbildad psykolog utan sjuksköterska med psykologisk inriktning, men han kan mycket visar det sig. Den känslan jag fick vid första mötet, att jag kunde mer än han, har försvunnit. Bland annat har han koll på mediciner. Vi pratade om den nya medicinen som läkare EK föreslog och jag mindes bara att namnet börjar på L, men när jag beskrev den, så visste han vilken jag menade och jag kände igen namnet. Jag funderar mycket på om jag ska börja med den, men tanken på ännu en medicin med allt vad det innebär, ännu ett piller i dosetten...... Jag är så satans trött på mediciner!! Du som bara behöver 1 Ipren då och då eller tar kosttillskott dagligen och tycker att det är mycket - sluta gnälla!

Det finns en variant av terapi som fokuserar på att man förbättrar relationerna till de som står en närmast. Det finns forskning som visar på att bra relationer har stor betydelse för tillfrisknandet från en depression vilket låter logiskt, men som är en tulipanaros - lättare sagt än gjort. Den bittra sidan av mig kan inte låta bli att tycka att det är mina närmaste som ska gå i relationsterapi för att förbättra relationen till mig, för att underlätta för mig eftersom det är jag som är sjuk. Varför ska jag behöva fundera, analysera, ifrågasätta och lära mig hur jag ska uttrycka mig på bästa möjliga sätt för att de ska stå ut med mig?? Psykologerna kallar det för "jag-budskap" och det går ut på att man ska acceptera sina känslor (mina känslor är min sanning - ingen kan hävda att jag inte har en viss känsla) och lära sig att hävda sig själv, man utgår från sina känslor när man uttrycker sig. Jag fick 2 sidor med de 5 steg som det här bygger på och jag tycker nog att det luktar lite Flum & Ludd även om jag vet och har erfarenhet av att det har stor betydelse för hur man säger något. Ett enda exempel: det är bättre att uttrycka det som att "Jag känner mig irriterad" i stället för "Du är irriterande".

Tamigutsan om jag inte fick till ett perfekt styrketräningspass idag! Koncentration - check. Ork - check. Alla ryggövningar - check. Roligt - check. Härligt svettigt!

Mimmi blir 2 bast idag.

......vad man kan vänja sig vid mycket! Nu har jag haft "promenadförbud" i 2 månader och den otålighet och frustration som jag upplevde i början finns inte längre kvar. Det är ganska bekvämt att ha hälsporren att skylla på, en fysisk och påtaglig anledning som ingen törs ifrågasätta. Om (pessimisten i mig) eller när (optimisten i mig) hälen har läkt, så kommer jag att ha en makalöst hög tröskel att ta mig över. Voj, voj! Den dagen, den sorgen.

......som jag var på samtal med LG? Härregu', den här da'n har känts en vecka lång! Jag hade tid hos LG halv 9 vilket innebar att jag hade mobillarmet på halv 7 och gick hemifrån halv 8. Jag har aldrig varit någon morgonmänniska och inte lär jag väl bli det på gamla da'r heller. En enstaka morgon då och då går ju, men fy, jäsiken, jag gillar det inte.Samtalet med LG blev inte så givande av 3 anledningar: det var helt enkelt för tidigt för mig (min hjärna börjar sällan fungera före 10), jag hade spänningshuvudvärk som har hållt mig sällskap sedan i söndax och så hade jag ett samtal hängande över mig som jag inte såg fram emot. Det obekväma samtalet pratade vi om redan förra veckan och då föreslog LG att jag skulle vänta lite och så kunde vi använda oss av rollspel nästa gång dvs. idag som en sorts förberedelse. Vi pratade igenom vad jag ville säga och framför allt hur jag skulle säga, sedan skrev han ett kort manus på ett word-dokument och så körde vi. Resultat? Njaaa. Det kändes inte rätt. Det slutade med att hjärnan kortslöt sig och jag inte fick ur mig nå'nting. Fram emot kvällen tog jag tjuren i hornen, men jag slängde manuset över bord och det blev väl ganska bra ändå. Nu är det sagt, det viktigaste, även om inte allt blev sagt och en viss lättnad har infunnit sig och det känns som om spänningsvärken är på tillbakagång (med hjälp av 2 Ipren).   

Igår var jag hos Rosie och blev av med den tätväxande hårhjälmen och det blev till att gå en del och det blev till att gå ännu mer idag. Mindre bra. Jag har haft ont i knäna och riktigt ont i hälen, pulserande ont. 1 månad kvar till stötvågsbehandlingen. När jag kom hem efter samtalet med LG, så lade jag mig i sängen direkt med öronproppar. Det dröjde nog närmare 1 timme innan jag somnade och jag hann sova 1 timme innan det var lunchdax och sedan iväg igen med protesterande knän och fot för att veckohandla. Den här da'n är i alla fall slut snart och i morgon får jag sova!