Pär och jag åkte på en lunchkryssning ända ut till Waxholm och tillbaka vilket tog 2,5 timme. Jag älskar att åka båt! Jag tycker om att ha nära till vatten. Kan det bero på att jag är en fisk? Vi åkte med en k-märkt båt som heter M/S Östanå I, den byggdes 1906 och var från början en ångbåt, men går numera på diesel. När vi bokade biljetterna, så valde vi oxå vad vi ville äta och det blev cesarsallad med kyckling och det var riktigt gott, kryddigt utan att vara starkt.

Vädret var makalöst och Stockholm visade sig från sin allra vackraste sommarsida. Båtturen var guidad och det var en duktig guide, han pratade inte hela tiden utan berättade lite om sevärdheter som vi passerade bl.a Prins Eugens Waldermarsudde som numera är ett konstmuseum.

Att sitta inne i salongen och äta samtidigt som jag ena gången tittade ut på "båtens högra sida" och sedan på "båtens vänstra sida" var rena dödsstöten för nacken och jag hade så satans ont efter ett tag. En bra bit ut i skärgården ligger det några små öar som har fått namn efter veckodagarna, Ön måndagen, Ön tisdagen osv. och det har att göra med bönder som lät sina kor beta där, men för att inte gräset skulle ta slut helt, så fick de flytta korna med båt varje dag. Till slut var det en bonde som tröttnade och bestämde sig för att lära sina kor att simma. Kor kan simma och de kan simma bra och bondens kor simmade efter båten. Kor är smarta oxå för när bonden kom tillbaka samma kväll för att flytta de till nästa ö, så var korna borta. De hade simmat vidare på eget bevåg. Jag älskar den sortens små berättelser!

Efter att ha vänt utåt Waxholm och vi åter närmade oss Stockholm och kajplatsen vid Strandvägen, så passerade vi platsen där skeppet Wasa så nesligt sjönk på sin jungfrutur. Guiden berättade att masterna stack upp ur vattnet och att de helt sonika sågades av i hopp om att hela den pinsamma händelsen skulle falla i glömska, men det vet vi ju att den inte gjorde. Nedanför Gröna Lund ligger en mindre hamn som jag har glömt namnet på, men där står en lyftkran som har piffats till och ser ut som en giraff. Det brukade vara flera stycken likadana, 4 tror jag, men nu står bara 1 kvar. Jag har alltid gillat dem!

Strandvägen i högsommartid med alla dessa båtar är en av mina favoritvyer. Sommarstockholm är vackert!

Det är Pär som har fotat vilket syns på skärpan om inte annat (inget mobilkamerasudd här inte), men bilderna är nog ganska stora om du klickar på dem för jag orkade inte fixa till storleken.       

Jag hade det väldigt trevligt idag, inte tu tal om saken. Det var en lyckad utflykt, men jag fick ONT och jag blev trött. Hälsporren gjorde att jag inte kunde gå ordentligt, jag fixade inte att ta ut stegen som jag brukar vilket gjorde att knäna fick ta smällen och sedan höfterna och så ryggen. Jag höll humöret uppe hela dagen, hela vägen hem, men när jag satte nyckeln i låset, så brast det. Jag orkade inte hålla emot. Paniken kom och jag var så varm och äcklig och kunde inte få av mig kläderna fort nog. Jag öppnade fönster på vid gavel för att få sval och cirkulerande luft. Jag hade inte drukit tillräckligt heller. Hur kan jag bli så in i h-vete slutkörd av den här sortens aktivitet??? Jag är så besviken och jag känner att det ska mycket till för att jag ska lämna hemmets trygga och vilsamman vrå igen. Jag känner mig så misslyckad. Jag grät för första gången på.....jag vet inte när. När jag tog kvällsdosen med Lyrica, så lade jag till 2 Ipren och 1 Oxascand, sedan snabbduschade jag och efter det lade jag mig raklång i soffan. 

Stötvågsbehandling känns, den känns ordentligt och det är meningen att det vara på gränsen till smärtsamt. Det var skönt. Först strök hon på gel och använde sedan stötvågsmollijoxen över hela fotsulan, fram och tillbaka i små cirklar i ca 5 minuter. Det gjorde riktigt ont när hon kom åt vissa delar, en skärande smärta, men hela tiden uthärdlig. Sjukgymnasten J, sa att jag kan få ont det närmaste dygnet, men jag känner inget sånt, snarare tvärtom. Diklofenaken kan påverka, om än i liiiiiten usträckning, den läkningsprocess som stötvågen drar igång, så jag slutar med den nu, men nacken är ändå så pass mycket bättre att jag klarar mig. Till skillnad från sjukgymnast EB, så tycker inte J att man ska undvika promenader pga hälsporre för det är bättre att vara i rörelse, att få igång blodcirkulationen och hjälpa läkningen. Det beskedet tyckte jag bättre om och när jag tänker efter, så är det mer logiskt.

Värken i nacken är rent muskulär och kommer att gå över. J sa att jag skulle behöva få en ordentlig genomgång i stil med massage, men det framgick inte om jag skulle få det hos henne. Hon klämde, kände och drog och det kändes bara bra efteråt, varmt och uppmjukat. Massagebra? Jag har fått en övning för nacken oxå för jag har en tendens att låta huvudet falla framåt/skjuta huvudet framåt vilket gör att musklerna i nacken blir ansträngda och då kan en så liten grej som att vända sig i sängen göra att allt låser sig. Musklerna måste stärkas.

Hötorgets t-baneuppgång är ett av mina hatobjekt. Idag gick jag av där enligt anvisningen från Fysioterapiteamet. "Uppgång Olof Palmes gata". Baggis, tänkte jag, för jag vet att den uppgången ligger i mitten av perrongen. När jag kommer uppför rulltrappan visar det sig att det finns 4 olika utgångar att välja på som alla ligger i anslutning till O P:s gata och jag valde fel. Jag väljer alltid fel. Jag lyckas aldrig få koll på vilken utgång som leder vart. Aldrig! Eller förresten, jag har valt rätt 1 gång. En enda gång. Nu har jag grunnat mig vindögd på vilken av de övriga 3 som är den rätta utgången och jag tror att jag har överlistat dem. På fredag får jag se. På fredag ska jag välja rätt. Spännande fortsättning följer!

När man arbetar med människor, när man har patienter som är människor eller djur, så är det inte alltid lätt att hålla tiderna, det fungerar inte alltid med schemaläggning. Jag inser det och jag intalar mig det. Idag var J 20 minuter sen och hon bad om ursäkt vilket jag uppskattade. Ändå kan jag inte låta bli att undra varför jag vid 9 tillfällen av 10 inte får komma in på utsatt tid? Är jag någon sorts magnet för försenade läkare och sjukgymnaster och tandläkare och gudvetvad?

Efter stötvågsbehandlingen gick jag till tebutiken och köpte 6 hg Russian Earl Grey. Sedan köpte jag 2 påsar med Viva Lakrits ädelstenar.

Pär kom hem idag, så nu behöver jag inte stiga upp i ottan för att utfodra tjoande marsvin.

Vi såg en riktigt bra film nu ikväll, "The beaver", en rolig film, men jag satte skrattet i halsen. Om han hade lidit av cancer under 2 år i stället för depression, hade hans fru förlorat tålamodet på samma sätt och slängt ut honom?

Diklofenak is da shit! Jag kan röra på huvudet igen - skruvstädet har släppt. Jag har inte full rörlighet än och jag har huvudvärk varje dag, hela dagen, men det verkar ändå gå åt rätt håll.

Jag har promenerat idag, en riktig promenad som inte var i syfte att förflytta mig från a till b utan bara med målet att så småningom komma hem igen. Det gick bra och det var skönt och det var varmt (då, vid 11, var det 24 grader, nu är det 26). Dessutom kände jag att orken nog är på väg tillbaka för jag blev inte helt färdig och med känslan av att balansera på gravens rand, så det går åt rätt håll där med.

Risifrutti-dillet avtar och har ersatts av Cornetto-dille, men det ska vara Cornett original, ingen annan, inte jordgubb och absolut inte någon skum popcorn-variant.

Jag har haft flera bilder på Flaten i snöskrud och tänkte att jag vill visa Flaten i sommarskrud med lummiga träd och näckrosblad. Titta!

Nacken är helt paj, den blir värre för varje dag. När jag försöker vrida huvudet, så gör det inte bara ont, det tar helt enkelt stopp, jag kan inte titta åt höger eller vänster utan att vrida hela kroppen. En känsla av desperation smyger sig på mig. Idag har jag tagit 2 Ipren utan någon som helst effekt, det kunde lika gärna har varit sockerpiller. Algesal-salvan är blaha. En mjuk halsduk runt halsen för värmens skull i flera timmar gör varken till eller ifrån. I medicinskåpet hittade jag några kartor med Diklofenak som Pär fick utskrivet när han hade problem med handen i höstas och nu provar jag dem, jag ska ta en andra tablett senare ikväll. Jag gick in på Vårdguiden för att beställa tid hos en läkare och jag var inställd på att ta en tidig morgontid med vilken läkare som helst bara jag får hjälp genast, men nu har de gjort om bokningssystemet igen! Nu finns det inte längre de där 20-minutersbesöken som jag skulle ha behövt den här gången utan endast möjlighet att boka tid som kan ligga flera veckor framåt i tiden. Jag blir galen på det där!!! Nu är det bara 2 dagar kvar tills jag ska träffa sjukgymnasten, så jag får härda ut. Nu får jag påminna mig själv om att det är pga hälsporren jag ska dit och inte pga nacken.

Jag har styrketränat idag även om jag tvekade in i det längsta. Det gick faktiskt bra och det gjorde inte ont. Jag hoppade över sit-upsen (oj, vad jag sörjer! Not!) och nack-stretchingen för nackens skull. Det kändes som om det är dags att öka på antalet repitioner.

"Orlando" av Virginia Wolf. Det kan vara bra att ha dåligt minne för när jag gick igenom de ljudböcker som står i hyllan på övervåningen, så blev jag väldigt förvånad över att hitta "Orlando" där. Jag har inget som helst minne av att jag hade den, än mindre av att jag har lyssnat på den och det kan väl ha sin förklaring för jag tycker att den är knepig. Handlingen är intressant och ibland var den till och med rolig, men till 60% består den av inre monologer och ändlösa beskrivningar och det har jag så svårt för! Hur man lyckades göra en 90 minuter lång film av boken är mig en gåta. Är jag ointelligent eller rätt och slätt dum i huv'et som inte har förmåga att uppskatta eller ta till mig många av de böcker som anses vara klassiker???

En bok som jag faktiskt begriper mig på och som jag har lyssnat på 3-4 gånger vid det här laget är "Det femte barnet" av Doris Lessing. De första gångerna jag lyssnade hörde jag en berättelse om att det inte alltid är så underbart att vara gravid eller att lyckan av ett nytt barn kan utebli. Sedan hörde jag de fördomar som fanns (finns?) inför barn som inte är som andra, att man dolde barn med downs syndrom under filtar för att inte omgivningen skulle bli upprörd. Den senaste gången jag lyssnade (för några dagar sedan) kunde jag inte begripa hur ansvarslös man kan vara när man köper ett enormt hus och skaffar det ena barnet efter det andra med endast en inkomst, som dessutom är allt annat än hög, i syfte att uppfylla sin dröm om en stor familj. Det finns något nytt att upptäcka varje gång.

Samtal med LG idag och det gav inget. De 2 senaste samtalen har fått mig att fundera på om jag ska fortsätta, om det beror på att jag mår bättre som samtalen inte ger så mycket. Nu blir det ett sommaruppehåll på 4 veckor, så jag har lite tid att bestämma mig.

Jag hade plåster på 2 ställen för att förhindra skavsår, men fick en blåsa på ett tredje ställe och sedan skulle det ju vara smartare om jag lät bli att sätta på ett plåster, så att det klistrade fast i såret.

En paket- och handlingspromenad på sammanlagt 55 minuter. Nu när gubben är bortrest, så väljer jag att handla lite och ofta vilket kanske inte är det mest ekonomiska eftersom det näääääästan alltid slinker med något som inte finns med på handlingslistan.   

Nacken känns fortfarande inte helt bra och nu börjar jag fundera på om det verkligen bara handlar om någon form av sträckning eller om en nerv kommit i kläm för jag har huvudvärk varenda dag och det är inte spänningsvärk eftersom Ipren fungerar. Jag smörjer med Algesal oxå med varierande resultat. Sjukgymnasten igen? Eller kan jag snika mig till att fråga stötvågsmänniskan på fredag?

Jag gjorde ett nytt försök med apoteket idag och den här gången fungerade deras datorer. Det blev alltså en promenad idag med, men jag fick ont i bägge hälarna. Det är lätt att sitta i soffan och tänka att jag struntar i den där förgrymmade hälsporren, jag tänker promenera ändå, men promenadens alla fördelar bleknar när det gör ont för varje steg jag tar. Imorgon ska jag inte ta fler steg än nödvändigt och nästa fredag är det äntligen dax för stötvågsbehandlingen.

En förpackning med Stilnoct räcker i en månad och ungefär en gång varje månad är det som om jag inte har tagit någon sömntablett utan bara ett sockerpiller - sömnen infinner sig inte. Så var det inatt. Jag tog tabletten ovanligt tidigt, vid 22, i hopp om att komma i säng runt midnatt, men effekten uteblev och jag lade mig halv 1, men jag somnade inte förrän vid 2-tiden. Toalettbesök vid 4 och sedan uppstigning vid halv 10. Jag är trött idag, men har lyckats hålla mig från att lura i soffan.

Elin träffar sina svärföräldrar för första gången idag. Hon och Robin har varit tillsammans i ett par månader och idag ska de alltså äta middag tillsammans med hans föräldrar och hans bror. Robin föreslog det här i förrgår och idag händer det. Ni som inte har läst min blog tidigare undrar kanske varför detta är en sån happening, men ni som känner till allt vad vi gick igenom under de år som Elin var tillsammans med den muslimske Skitstöveln förstår varför jag skriver om det här. Man skulle kunna tro att det här gäller endast Elin, men jag blir oxå påverkad. Jag blir positivt påverkad över att se henne må så bra och inte bara för att hon är kär som en klockarkatt utan därför att hon blir behandlad som en likvärdig människa, jag blir positivt påverkad av att se att hon känner sig trygg och avslappnad i förhållande till Robin. De kan prata om så'nt de vill göra tillsammans, de kan planera och sedan blir det faktiskt så - det är otroligt befriande! Inga föräldrar med föråldrade åsikter och regler som lägger sig i. Inga syskon som ska tas hänsyn till. Inget smygande, inga lögner. Nu har Elin äntligen släppt taget om Sktistöveln, nu kan hon andas, nu har hon distans och nu har hon möjlighet att se hur dödsdömt det förhållandet var. Halleluja!

Vi såg en dålig film härom kvällen, "Jag saknar dig". Den var 2 timmar och de första 40 minuterna var bra, men efter att den ena systern dött, så kraschlandade filmen och Elin och jag satt som ett par frågetecken. Jag har inte läst att någon har tyckt att den är dålig, idel hyllningar och rosor, men nu finns det 2 personer som inte tycker att den är något att hänga i julgranen. Den bygger på en August-prisad ungdomsbok och jag anar att den är betydligt bättre. Vilka usla skådespelarinsatser! Tomt, platt och känslolöst. Det fanns scener som jag inte begrep varför de var med och långa sekvenser med innehållslöst idiotstirrande. Kanske hade filmen blivit något bättre om de bytt skådespelare, så att hon som spelade systern som dog fått spela systern som blev kvar. Kanske. Vicket nedköp! En cool grej är att en av rollerna spelas av en av Elins gamla klasskompisar från grundskolan.

Något som inte är ett nedköp är "I vår herres hage". Jag åker till Yorkshire varje dag för att umgås med Farnon, Herriot och alla djur. Dessvärre har jag bara en säsong kvar, men jag kommer att se den igen!

Styrketräning idag med så ändringar och justeringar. Jag blev genomsvettig, verkligen helt sjöblöt! Det var skönt att duscha efteråt.

Jämfört med gårdagen, så föll temepraturen med hela 12 grader. Det har blåst och ösregnat större delen av dagen, men det har varit skönt, tycker jag. För mycket sol är jobbigt.