Fluanxolen fungerar. Det är jag säker på. Jag är djupt deprimerad. Det är jag oxå säker på, men tack vare fluxen, så är det en lugn depression; en ångestfri depression och det är jag inte van vid och vet inte riktigt hur jag ska hantera. Det låter knäppt, eller hur? Då och då känner jag av små virvlar av panik i magen och det är väl ångesten som ser till att den inte blir helt bortglömd. På akuttiden pratades det om ECT (electrical chock treatment) och jag funderar fortfarande på det......

O-fridens.    

2 bilder om dagens väder.

och

Fridens. 

2 läkare som knappt kunde svenska varav den enas handslag var som en död fisk och jag är känslig för och uppmärksam på handslag. 1 sköterska som var svensk och som av den anledningen var den jag automatiskt vände mig till.

Varför slösa tid, pengar och energi på akuttider??! Jag ska inte göra det fler gånger! Jag kommer dit och alla konstaterar att jag mår precis så dåligt som telefonsamtalet dagen innan antydde. Att sitta där och i korta drag dra min sjukdomshistoria (igen!), svara på frågan om fritidsintressen (igen!) och om jag har några vänner....... DET ÄR SÅ VANSINNIGT FRUSTRERANDE!!!!!! Jag fick verkligen anstränga mig för att inte skrika rakt ut eller att bara gå därifrån.

Det uppstod flera ögonblick när vi pratade förbi varandra och läkarena frågade mig om så'nt som jag alldeles nyss hade förklarat; sköterskan fick rycka in för att missförstånden inte skulle bli alltför stora.

Jag fick fylla i en depressions-skattning och resultatet blev högt (högt = deprimerad). I övrigt resulterade besöket i att minska dosen Cymbalta för att på så sätt minska insomningssvårigheterna, men det känns inte bra. Läkaren med det döda handslaget ska ringa om en vecka för uppföljning. Isch!

När det kom fram att jag aldrig nappade på den föreslagna medicinen Valdoxan, så frågade de varför jag inte ringde tillbaka och då blev jag leds och dunkade glasögonen i bordet medan tårarna rann och sa att det är inte så djävla lätt att alltid behöva ringa till psyk-avdelningen, att förklara ärendet varje gång, men aldrig få prata med samma person. Därför ringde jag inte. Förbannade idioter.

Nu är det den 6 september som gäller och jag får stå ut tills dess.

O-fridens.    

Vägning: 95,6 kg vilket innebär en minskning med 1,8 kg på en enda vecka! Jag har endast infört en allmän skärpning av kosten samt dragit ned på sockermängden till teet.

Idag fick jag kallelsen, men det blev inte förrän den 6 september vilket är en hel månad framåt! Jag ringde för att få en snabbare tid, men det var kört och det näst bästa alternativet är en akuttid i morgon förmiddag vilken jag accepterade.

O-fridens.    

.........på att få en tid hos psyk-läkaren i Södertälje. Dels ska vi snickra ihop läkarutlåtandet med STORT L dels behöver jag prata med henne eftersom jag mår så fruktansvärt dåligt.

Jag vet inte vem jag kan prata med.

Jag vet inte vart jag ska vända mig.

Nationella hjälplinjen?

Det känns inte som att jag skulle bli hjälpt av att prata anonymt med någon som inte känner mig eller känner till de omständigheter som gör att jag mår som jag mår.

Jag blir inte tröstad av att veta att jag inte är ensam.

Jag blir inte hjälpt av att veta att jag borde ha någon att prata med.

Möjligen skulle jag kunna ventilera Förbjudan Tankar.

Jag känner mig handlingsförlamad.

Allt som jag gör måste jag ta sats för att få gjort och jag måste rå-koncentrera mig hela tiden för att inte tappa tråden.

Det som fungerar just nu är dvd-serier och att sova.

Jag kan läsa om jag verkligen koncentrerar mig.

Jag bär på en orationell (?) rädsla för att Pär ska vilja skiljas för jag vet att jag är körd både ekonomiskt och i övrigt om jag ska leva själv.

Mina dygn består av 11 timmar vaken tid och 13 timmar sovande tid och jag vill ha det så eftersom det är det enda sättet för mig att komma undan meningslösheten och hopplösheten och paniken.

Extra Theralen-droppar idag och många andra dagar.

O-fridens.

Jag upplever numera en maximal meningslöshet blandad med ångest.

Fy, fan.

O-fridens.

För att få tiden att gå. I hopp om viktminskning. För att passa på när solen skiner. För hälsans skull. För att komma upp från allt sittande. För att komma hemifrån om så bara för en timme. En promenad uppfyller alla kriterierna ovan. 60 minuter i ganska bra tempo. Ensam med musiken. Det märks att det semestras för det är väldigt tomt på folk och aktiviteter.

Nu har jag gått bl.a en kort och 2 normallånga promenader med de nyaste MBT-skorna utan att få ont i knäna. När jag var där i affären, så verkade Tony nästan lite sur över att jag var så  ******  envis. Så envis att jag inte begrep att jag förmodligen skulle komma att få ännu mer ont av de smalare, men mjukare sulorna. Jag upplever inte de som svårare att gå med utan enbart skönare och jag får inte ont.  Jag vet att jag valde rätt även om jag för korta stunder blev frestad att ta de smalare sulorna av den enda anledningen att Tony var så himla övertygad om att det inte skulle bli bra. Jag har inte alltid varit envis. Det är något som jag har tränat upp med åren och när magkänslan råder, som den gjorde i MBT-butiken, så blir jag ännu envisare.

Fridens.