När svärisarna firade sina födelsedagar förra månaden, så fick de "Planet earth/Life" i present från oss allihop (blue ray-utgåvan). Det är en serie som de har sett och tyckt väldigt mycket om. Vi har oxå köpt den (DVD-utgåvan) och vi har sett 4 timslånga avsnitt hittills. Jag vet inte om jag vill se mer. Jag vet inte om jag tycker om den. Filmtekniken är "banbrytande" och fotot och scenerierna är rent av fantastiska. De sekvenser där djur finns med är naturligtvis mina favoriter, men det är även de sekvenserna som gör att jag inte vill se mer. Jag pallar inte att se de villkor som gäller i djurens värld, i deras naturliga miljöer. Det är samma sak varje gång ett djur visas: efter någon minut, så kommer en fiende in i bilden och det blir en actionartad jakt som, oftast, slutar med nedlagt byte. De ger sig alltid på ungar och svaga djur och det är alldeles för ofta som 3 eller fler djur arbetar tillsammans för att ringa in och lägga ned en enda stackare. Jag klarar inte av det! Jag är antagligen för känslig, överkänslig, löjligt känslig, men jag mådde fysiskt illa när de filmade en krokodil som tog en intet ont anande gnu när den drack vatten. De plågade ljuden som gnuen gav i från sig och sedan tanken på den dödsångest som den måste ha känt! Man fick se den scenen i repris, i slow-motion (så är det varenda gång) och jag undrar varför det skulle vara nödvändigt?! "När en krokodil biter tag, så släpper den inte. Det tog krokodilen en hel timme att dränka den fullvuxna gnuen." Mer än jag behöver veta!!

O-fridens.    

Helvetes jävlar vilken tandvärk jag har!!!! Ipren hjälper inte ett dugg. Jag ska tillbaka till tandläkaren, men inte min egen, i morgon förmiddag. Jag tänker insistera på att tanden dras ut.

O-fridens.    

Det hugger till i tanden.

Eller så ilar det.

Då och då.

Varje gång jag kommer på att det inte handlar om hål, så blir jag lättad.

Sen kommer jag ju ihåg att den är spräckt.

Äsch!

O-fridens.

För att orka med andra människor, så måste man i första hand orka med sig själv.

Jag trivs inte med mig själv.

Jag har svårt att tycka om mig själv.

Jag har därmed svårt att orka med andra människor och det inkluderar min familj.

Jag vill vara ensam.

Jag vill vara ifred.

På lördag kommer min syster med sambo hit och jag fasar för det.

Inte bara gruvar.

Jag fasar.

Vi har inte träffats på några år.

Vi har inget att prata om.

Det är Pär som vill att kontakten upprätthålls.

Det är Pär som insisterar på att de ska komma.

Det suger.

Att försöka hålla mig till LCHF är svår.

Jag känner mig oinspirerad.

Mat är så vansinnigt tråkigt!!!!

Inte ens mitt samvete mår bättre den här gången.

Promenaderna har känts bra, men efteråt har jag fått en helt sjuk huvudvärk som varken vätska eller Ipren rår på. På eftermiddagarna har jag blivit så trött att jag har slumrat i soffan någon timme.

Värmen hetsar pollenhalterna vilket leder till att ögonen blir irriterade och jag har ökat på både allergimedicinen och ögondropparna.

Det suger.

Det är möjligt att jag är på väg ned igen.

Jag vaknar ofta med ångest.

Även kvällarna känns tunga.

Precis som det var för ett halvår sedan.

Jag funderar på att försöka komma i kontakt med läkare DS.

Justering av medicinen?

Det suger.

Jag känner mig oerhört negativ.

Trött.

Leds.

Folkilsken.

Min negativitet ger mig dåligt samvete gentemot min familj.

Jag vill ingenting.

Ingen lust.

Ingen glädje.

Tröghet.

Inte långt till själslig förlamning.

Det suger.

Livet suger, big tajm.

O-fridens.    

Olusten är större än både lust och motivation tillsammans. Olusten som kommer av att jag vet att jag äter fel. Olusten som kommer av att jag känner hur jag ökar i vikt, jäser som en deg. Olusten som kommer av för mycket stillasittande. Det är den här olusten som fick mig att stiga upp före 10 idag och det är den här olusten som drev mig ut på en ganska tung 75 minuters promenad. Det kändes rackarns bra efteråt, men jag fick en helt galen huvudvärk. Det var väl både kropp och psyke som hamnat i chocktillstånd. "Människan är utomhus och hon rör på sig!" och "Herreminje - hon är mer än 3 meter från soffan!!" Larmet går, larmet går!! Jag har bestämt att idag, måndagen den 21 maj 2012 är dagen för ännu en nystart.   

Försommarvärme utan den riktiga värmen i luften. Än. Det var dryga 20 grader när jag var ute och jag visade mina albylvita armar för omvärlden. Jag har sniffat på de första syrenerna oxå. Mmmmm!

Fridens.     

Tidigt på torsdag morgon tog Pär bilen till Tumba för att hämta upp syster med systerson och sedan åkte de vidare till Nynäshamn där de tog båten över till Gotska Sandön precis som de gjorde den här tiden förra året. Vi har sms-kontakt och de har det bra även om det verkar vara blåsigt. De kommer hem sent på söndag kväll.

Kajsa är helt återställd. Hon blev återbördad till flocken i förrgår och rör sig obehindrat vilket är en lättnad. Det märktes att hon tyckte om att slippa ut ur fångenskapen även om den hade fört med sig extra tilldelning av paprika och gurka, men fyrbenta kompisar väger, trots allt, tyngre.

Det här med mediciner på recept. Numera går det aldrig att beställa en medicin utan att det dyker upp ett billigare alternativ (som jag oftast väljer eftersom jag vill utnyttja mitt frikort). Nu senast behövde jag Stilnoct. Medicinen innehåller det verksamma, knappt uttalbara ämnet Zolpidemtartrat (försök säga det 3 gånger i snabb följd!) och den här gången dök Zolpidem ratiopharm upp som ett billigare alternativ, så det var den jag beställde. De flesta läkare jag har pratat med om medciner i allmänhet, allt från värktabletter till antidepressiva och varenda pharmaceupt hävdar att det alltid handlar om samma substanser vilket innebär att jag inte ska uppleva någon skillnad mellan olika fabrikat. Där håller jag inte med! Alla människor är olika och vissa av oss t.ex lilla jag är mer känsliga. Jag minns när jag var tvungen att välja Sertralin i stället för Zoloft eftersom prisskillnaden var drygt 1000 pix och det ledde till att jag åkte i expressfart ned för depressionens rutschkana. Igår kväll tog jag den första tabletten av Zolpidem och ta mig tusan om inte jag reagerade kraftigare på den än på Stilnoct! Det kändes som om jag blev klubbad och idag har jag en lätt, men obehaglig yrsel. Sedan systemet med billigare alternativ på medicin infördes, så känner jag mig som ett j-a försöksdjur!

Elin och jag är stora anhängare av tv-serier på DVD och i dagarna såg vi de sista avsnitten av "Lost". Den hade svensk premiär 2005 och var ruskigt omskriven från start. Jag minns att jag såg lite av premiäravsnittet, men redan på den tiden hade jag ingen större lust att binda upp mig vid en tv-serie och den verkade inte överdrivet intressant. Däremot har jag ofta funderat på den i min oupphörliga jakt på sevärda serier, men jag har tvekat. Nu har den några år på nacken vilket innebär en viss prissänkning, så Elin och jag enades om att ge den en chans. Det finns 6 säsonger. De 2 första säsongerna var väldigt bra! Jag menar tänk dig att krascha på en tropisk ö som är så liten att den inte finns utmärkt på kartan och att planet, innan kraschen, avvek från kursen vilket leder till att ingen vet var de ska leta.   Den tredje säsongen var hyfsad, men handlingen började bli rörig. Den fjärde säsongen var direkt dålig, på gränsen till fånig och det var väldigt svårt att hänga med. I den femte säsongen kom serien på fötter igen och den avslutande säsongen var hyfsad, men det omskrivna, häpnadsväckande slutet (det skrevs spaltmeter när det sista avsnittet skulle ha USA-premiär) fick bara ett "Jaha, ja" från mig. Den här serien kraschade i tredje säsongen på samma sätt som planet gör i det allra första avsnittet. Att inte se serien till slut var, tyvärr, inget alternativ. Så'n är jag. Och även Elin.

En serie som däremot håller samma höga kvalitét som i starten är "Downton Abbey". Vilken pärla! Det finns bara 2 säsonger och ett långfilmslångt avsnitt, men jag hoppas verkligen att det kommer en fortsättning. Igår började jag se om en annan brittisk pärla till serie, "Cranford". Vilka makalösa skådespelare det landet har! Vilket underbart språk och tempo för att inte tala om kostymerna och miljöerna..... När man behöver rensa sina sinnen från dagens skräp, så ska man se en så'n serie - en själens nödvändighet!

På tal om underbart språk, så har jag återupptäckt Håkan Nesser. Jag har flera av hans verk som ljudböcker med honom själv som uppläsare. Förut tyckte jag att det var egotrippat att som författare läsa in sin egen bok, men det har sina fördelar då han har tillbringat lång tid med att snickra på den, så känner han den och därmed vet han hur den ska läsas upp. Håkan Nesser har en väldigt behaglig röst att lyssna till och är en, av ett fåtal uppläsare som jag orkar lyssna till. Jag har precis lyssnat klart på "Berättelse om herr Roos" som är en höjdare.

Fridens.    

Kajsa är nu helt återställd i vänster ben, men är fortfarande lite halt på höger ben. När vi kom hem i lördags kväll och hittade Lillan död, så var Kajsa rejält uppskrämd vilket får mig att misstänka att Lillan inte dog stilla och fridfullt utan att det hela fick Kajsa att rusa runt och på så sätt stuka höger tass. Suck. Det är tomt utan Lillan - bara 5 små grisar kvar nu. Under en period av knappt 6 månader, så har vi mist 3 grisar och det känns både tungt och tomt. Jag pratade med veterinär AK igår och vi enades om att jag kunde förlänga Kajsas Metacam-kur med ytterligare 5 dagar. Hon är fortfarande instängd i övre buren och sällskapsdamerna har växlat. Det fungerar bäst med Ester eller Mimmi medan Alice var himla elak och hoppade på Kajsa så fort hon landat i buren. Humlan är, tyvärr, inget alternativ då hon är alldeles för.........energisk. Sjukburen är numera förlängd till sin helhet, så i alla fall den utvalda sällskapsdamen kan knata omkring. Kajsa tar sig fram till höbunten och matskålen, men stödjer ogärna på benet. Jag tror ändå att hon ska få vara ute på golvet i morgon medan jag städar burarna, så vi får en ordentlig möjlighet att se hur hon rör sig.

Det bidde en promenad idag före lunch. Jag gick till Salem för att hämta beställda mediciner och mötte upp med Elin som hade varit hos tandläkaren. Vi gick en längre väg hem under våldsamma protester från Elin, men jag övertygade henne om att hon, precis som jag, har suttit i soffan alldeles för mycket den senaste tiden. Det är skönt att vara ute och röra på sig och nu känns det som att jag kan komma igång igen trots att motivation och lust lyser bländande starkt med sin frånvaro.

Fridens.    

*Både Elin och Pär har varit dårförkylda.

*Veterinärbesök på torsdagen.

*Flera timmars städning på fredagen.

*Svärisarnas dubbel-kalas på lördagen.

*Lillan som lämnade oss på lördagen.

*Kajsa har gjort illa höger bakben lagom till att hon har blivit frisk i det vänstra.

*Temperaturen har svängt mellan som lägst 8 plusgrader och som mest 20 vilket har gjort att pollenhalterna har svängt något vansinnigt.

För mig har det varit en tuff vecka och idag har jag inte mått bra. Mina ögon verkar tro att jag tillbringade gårdagen utomhus och har varit extra irriterade, huvudvärk hela dagen och så trött att jag lurade i soffan i eftermiddax. Blä!

Halv-fridens.