......att jag var fet. Fetare än jag är i verkligheten. Betydligt fetare än jag är i verkligheten. Jag hade en enorm fettvalk på magen som jag kunde ta tag i och töja ut så att den hängde och slängde som en skinnpåse, men det var inte bara skinn utan fett. Det var den här fettvalken som - i drömmen - fick mig att bestämma mig för en definitiv ändring när det gäller vad jag stoppar i mig. Den här känslan fanns kvar när jag vaknade och jag bestämde mig för samma sak i vaket tillstånd. Nu räcker det! Nu behövs en bestående ändring!! Så jag börjar på måndag.   

Jag har stryketränat idag.   Eftersom jag har förkylningen kvar i kroppen vare sig jag gillar det eller inte, så gick jag ut lite försiktigare, men efter 2,5 veckas uppehåll, så behöver jag inte skylla på någon förkylning för musklerna förvandlas ju till sparrisar, så fort jag inte håller koll på dem. Det var tungt, men det var skönt och framför allt var det rrrrrrroligt! Nu är jag definitivt tillbaka i trafiken. Ålrajt!  

Pär har köpt en ny leksak: ett enmanstält. Det shoppas en hel del från Naturkompaniet nu för tiden (läs: dyr hobby), men det kanske lugnar ned sig i och med att hösten tuffar på. Han tog med sig det sprillans nya tältet (som han har provat att sätta upp i vardagsrummet för att se om det var hanterbart för en man, så att säga) och diverse campinprylar och kommer att tillbringa natten i något skogsområde vid Sörmlandsleden. Just nu är vädret campingbart, men det har blåst som attan och regnet har öst ned och det har inte varit mer än 10 grader. Blir det alltför obehagligt, så kan han ju åka hem.

Jag har fått ont i benet efter den senaste promenaden. Muskeln under knäet på högersidan av höger underben. Jag vet att det är från MBT-skorna, kanske går jag felaktigt i dem, men oavsett anledningen, så kommer jag att byta till mina vinter-MBT från och med nu. De har den rätta breda sulan och temperaturen sjunker fort nu, så de kommer inte att vara för varma. Vad skönt det ska bli!

Fridens.    

Förkylningen är så gott som väck och jag är åter i trafik, men det är med reducerad hastighet precis som pendeltågen efter ett av SL:s många trafikstopp. En promenad som vanligtvis tar 20 minuter plus 35 minuter tog idag 25 minuter plus 50 minuter och jag var så rackarns trött när jag kom hem! Jag höll till höger medan jag hasade framåt och jag blev omkörd av både snorungar, gråhåriga damer med stavar, gubbar med större magar än vad jag har och småbarnsmammor som använder barnvagnen som en ångvält. Jag åkte åtminstone inte omkull av fartvinden, men det var inte långt ifrån...... Den promenaden var ingen behaglig upplevelse, men jag har fått i mig mycket frisk luft, höstsol på näsan och kroppen har varit i rörelse längre tid än vad det tar att hasa mellan soffan och köket - första steget mot återhämtning!

Jag behövde bara ringa tandläkaren för att stygnen skulle börja ge med sig! När jag borstade tänderna igår, som vanligt überförsiktigt i närheten av det nya mellanrummet, så lossnade en bit och idag lyckades jag dra loss ännu en bit. En liten trådusling med knut sitter kvar som gjorde ont när jag drog i, men det vore 17 om den inte har gett med sig före måndag. Det känns himla onödigt att gå hela vägen till tandläkaren och det före klockan 9 för den lilla snutten.

Det här med varumärken och det märkliga med att det alltid är mina favoriter som försvinner. Det finns inte många varor ur Coops eget sortiment som jag gillar och särskilt inte sedan jag började handla efter principen att jag får det jag betalar för. Jag glömmer inte det tillfället när jag skulle köpa makrill i tomatsås och faktiskt tog mig tid att jämföra innehållsförteckningen för att få reda på varför Coops makrill var så mycket billigare än vilket-märke-det-andra-nu-var. Coop hade valt att minska på själva tomatsåsen dvs. själva smaken genom att dryga ut det med vatten och socker. "Lightbulb!" som den onde dr Gru säger. I somras upptäckte vi att äkta, tjock och fet  béarnaise med chili är supergott till kött. Vid ett tillfälle fanns det ingen annan béarnaise än Coops egen och jag köpte den med den största reservation och den var god. Riktigt god, faktiskt! Det finns undantag från varje regel som bekant. Sedan dess har vi kört på Coop chili-béarnaise tills i tisdags när vi veckohandlade och Coops såser inte längre fanns i kyldisken. Det är ju själva ***! Nu har vi Lohmanders sås i kylen och den smakar i stort sett likadant. Jag fick aldrig möjlighet att jämföra innehållsförteckningen. Jag ska sluta skaffa mig favoriter, jag ska sluta tycka om saker för det verkar vara ett säkert sätt att få dem att försvinna från marknaden!

Fridens.    

Jag har sovit ett 12-timmarspass igen och det var tydligen det som behövdes vad gällde förkylningen för den är så gott som väck. Idag har jag snytit mig 3-4 gånger jämfört med de 34 gånger per dag som det har varit. Igår var värst.

På måndag ska jag tillbaka till tandkirurgen och ta bort stygnen, så vida de inte har lyckats försvinna av sig själva tills dess, men det syns inga som helst tecken på det. Det lossnade en bit på 2 mm, men det var allt. Jag är leds på känslan av sytråd i munnen!

Kajsa är frisk igen. I vänster ben. När jag testade henne tidigare idag, så fanns inga tecken på hälta, men ikväll så haltade hon igen, men på höger ben. Kan marsvin simulera? För att få t.ex uppmärksamhet från lill-matte som bara är med sin dumma kanin. Eller är det så att Metacam är så smaskens att hon fejkar för att få det en gång om dagen?

Nu har Selma träffat alla marsvin. De har varit sorgligt ointresserade och det var bara Mimmi som tog sig ut ur buren för att verkligen lära känna henne. Det gick inget bra. Selma och Mimmi tycker inte om varandra. Ju närmare Selma kommer desto högre piper Mimmi, precis som en metalldetektor. Igår rök de ihop så det lossnade pälstussar.

Fridens.    

Jag är förkyld. Ordentligt förkyld. Tandvärken från i fredax har släppt och likaså killet i halsen. Nu nyser jag och snyter mig och så killar det i näsan, så att jag nyser igen och måste snyta mig vilket gör att det killar igen och så nyser jag osv. Det är en ond cirkel. Jag sover bra tack vare Stilnocten och när jag vaknar känner jag mig frisk, men efter ett par minuter täpper näsan igen och ögonen börjar svida och så får jag snyta mig...... Det är länge sedan jag var förkyld, men inte kan jag säga att jag har saknat det!

Igår hämtade Elin hem sin kanin. En viltgrå manteltecknad dvärgvädur vid namn Selma. Hon är 7 veckor och det finns bara ett ord som passar: bedårande. Pälsen måste helt enkelt vara det lenaste materialet som finns och så hennes baktassar som är så underbart klunsiga och täckta av tjock, snövit päls. Bedårande! Marsvinen har fortfarande 1:a platsen för mig, men det går inte att inte tycka om den här nya familjemedlemmen. När hon sitter hopkrupen, som hon gör på bilden, så är hon inte längre än 15-20 cm och hon väger inte ens 1 kg. Bedårande!   

Jag har läst den senaste boken av Karin Alfredsson, "Pojken i hiss 54" och jag blev besviken för den var inte alls lika bra som de tidigare. Titeln är usel och slutet konstigt. Jag läste lite fakta längst bak och där skriver KA att hon blev engagerad i nå't projekt vilket gjorde att hon inte skrev på i vanlig takt och jag tycker nog att boken ger ett okoncentrat intryck. 

Kajsa har stukat vänster bakben igen som hon gjorde i maj. Dumma Kajsa! Hon stöder inte alls på benet, men det är inte varmt eller svullet som det var förra gången. Vi har kvar Metacam från det tillfället och valde att inte ringa veterinären utan ge henne den föreskrivna dosen i några dagar först.

Halv-fridens.    

Det tog tid att somna och jag har varit vaken sedan 6 och uppe sedan 8. Kroppen har definitivt sovit färdigt! Jag ringde till tandläkaren för att stilla mina fundringar om käken. Om den hårda knölen känns oförändrad i mitten av nästa vecka, så ska jag ringa igen för att kolla upp det hela. Jag kan i alla fall sluta med Corsodylen. Man ska inte skölja med den längre än nödvändigt eftersom den kan slå ut de naturliga bakteriefloran. Den ger en väldigt äcklig eftersmak, som av metall. Det var synd att jag inte passade på att boka tid för en ny undersökning eftersom jag har haft tandvärk i princip hela dagen, men nu i den övre vänstra delen. Det ilar inte utan molar bara. Det kan bero på att jag har tuggat snett bara för att undvika hålet efter den borttagna tanden. Det kan bero på att jag förmodligen håller på att bli förkyld, kill i halsen antyder det. Immunförsvaret är väl på minus nu efter stress och antibiotikakur.....

Vid halv 11 kom jag iväg på en väldigt långsam och tung promenad. Jag har varit ur trafik en endast 1 vecka och är fullständigt nollad vad gäller kondition och styrka!

Min lillasyster ringde och berättade att Syster 3 fick en stroke i söndax och ligger på Södersjukhuset. Det var en lindrig stroke i lill-hjärnan och hon kommer att bli återställd och hon ska visst börja med rehabilitering redan nästa vecka. Hon sluddrar lätt när hon pratar, men mår hyfsat i övrigt. När det kommer till den här sortens situationer, så är jag inte mycket att ha. Mångåriga dåliga relationer med alla syskon där jag är den gemensamma dysfunktionella nämnaren (deras relationer sinsemellan är friska) och mångårig medicinering med biverkningar som t.ex känslomässig avtrubbning gör att jag förhåller mig kallsinnig när jag får den här sortens besked rörande mina syskon. Jag har för länge sedan bestämt mig för att jag inte satsa på de relationerna. Det tar för mycket av mina fisiga krafter. Jag har inte dåligt samvete heller som skulle kunna få mig att vilja bli en bättre människa, ett bättre syskon. Vi har blodsband, men mer gemensamt än så har vi inte. De tillhör inte den sortens människor vars sällskap jag uppskattar och när jag inte är intresserad av dem medan de är friska, så ökar knappast intresset när de blir sjuka. Jag har alltid haft svårt för sjukdom och sjukhus för det fick så mycket uppmärksamhet när jag växte upp. Fysisk sjukdom, vill säga för det övriga talade man inte om.

En skit-dag.

O-fridens.    

Det närmar sig, det där läget när det går att Bryta Den Onda Cirkeln. Jag kände det idag när jag låg i sängen vid 12 och kände att jag hade sovit färdigt. Jag hade ingen större lust att stiga upp, men jag kunde inte sova mer. Kroppen börjar känna sig rastlös vilket oxå är ett tecken på att orken är tillbaka, så i morgon kanske jag lyckas ta mig ut en stund.

Jag städade buren idag. I och med att sötnössen är uppdelade i 2 läger till följd av fortsatta stridigheter, så har det blivit mer arbete för mig för jag brukade bara behöva städa den nedre buren på torsdagarna. Visst, jag gillar inte att det har blivit mer slit med spånet, men det är uppdelningen som känns hemsk. När jag städar nedre buren, där Humlan & Co bor, så hålls Alice och Maja kvar i den övre buren (där de är dygnet runt i princip) för om Maja får springa lös, så sticker Humlan ut i hallen, dit Maja inte vågar sig och sitter och kurar på mattan eller under byrån. Humlan har blivit skrämd för livet, det är bara att konstatera. Det här leder till att när jag städar den övre buren, så stänger jag in Humlan & Co i den nedre, så att Maja inte ska kunna hoppa in. När Alice som är van att kunna komma och gå som hon vill går fram till den stängda buren, sätter framtassarna på kanten och helt enkelt inte förstår varför hon inte kan komma in  - det skär i hjärtat!    Mimmi brukar stå innanför och prata med Alice och kanske tror hon att Alice är en hallucination för när hon sedan får komma ut igen, så finns inte Alice någon stans. Det är inte lika roligt att ha marsvin när jag har konstant dåligt samvete.

Nu är det en vecka sedan tanden togs bort och jag antar att käken läker som den ska. Jag har fortfarande ont varje dag, men det är gränsfall att jag behöver värktabletter. Svullnaden har lagt sig, men det är en hård, lite öm knöl kvar som jag hoppas försvinner med tiden.

Halv-fridens.   

Jag tänker för mycket. Jag skulle må bra av att tänka och analysera mindre. När jag var deprimerad förra hösten, så spelade det ingen roll hur mycket jag tänkte eller analyserade för då fanns det ingen specifik yttre orsak till att jag mådde så dåligt och därför fanns det ingenting att åtgärda för att jag skulle må bättre.  Jag är i analyseringstagen igen eftersom jag är så fruktansvärt trött. Jag sover 11-12 timmar per dygn, men det känns inte tillräckligt. "Du skulle kanske inte vara så trött om du gjorde mer än att bara sitta inomhus hela dagarna" sa Pär till mig igår kväll efter att ha mullat runt i skogen i ett par dagar ungefär som att han hade en fullt legitim anledning att vara trött, han hade ju faktiskt gjort någonting. Jag blängde, men valde att inte svara för visst kan man bli trött av att inte göra någonting, men det är en annan sorts trötthet. Det handlar mer om slöhet. Jag har permanent sjukersättning och det är på grund av en permanent sjukdom, en sjukdom som jag kommer att leva med tills jag dör, en sjukdom som inte bara hindrar mig från att försörja mig som vanligt utan även drar ned min funktion i vardagen. Kort sagt, så orkar inte jag lika mycket som en Fullt Frisk Människa och det gäller att komma ihåg det. Även för mig! Jag har oerhört svårt att acceptera att jag inte orkar lika mycket som jag skulle vilja eller som jag tycker att jag borde, jag kämpar med den acceptansen och det vidhängande dåliga samvetet dagligen. För gudarna ska veta att jag har dåligt samvete för detta!

Nu tänker jag komma till saken och för att undvika ett enda sammanhängande och svårläst stycke, så inleder jag ett nytt. När en Fullt Frisk Människa får veta att hennes tandvärk beror på en spräckt tand och tandläkaren försöker laga den vid 2 tillfällen, men inget blir bättre och det slutar med ett beslut om att tanden ska tas bort, så tar det kanske inte alltför mycket på krafterna även om det är jobbigt för vem som helst att ha ont och ta värktabletter flera gånger om dagen. När samma sak händer en Inte Fullt Frisk Människa, så tar det på krafterna mer än hon skulle önska och att ha denna spräckta tand 3 månader innan den slutligen ska väck är ingen picknick. Lägg sedan till oro för själva ingreppet, en oro som visar sig vara bra mycket större än vad hon har erkänt ens för sig själv och sedan den naturliga stress för kroppen som även den minsta operation innebär - är det egentligen så märkligt om den Inte Fullt Friska Människan blir trött i många dagar efteråt?! Har jag rätt eller har jag rätt?

Stor trötthet drar ofta till sig depression. Depression innebär ofta stor trötthet. En ond cirkel. Onda cirklar bör brytas, men när? Eftersom jag alltid har tänkt mycket och analyserat, så har det lett till att jag känner mig själv väldigt väl. Jag känner igen de olika stegen när jag mår dåligt och jag vet när det är läge att bryta en ond cirkel. Det är sällan läge att bryta den onda cirkeln när omgivningen tycker att jag borde det. Det händer att inte jag heller har tålamod att vänta tills det verkligen är dax, men då slår det alltid tillbaka. Det är inte riktigt rätt läge ännu att bryta just den här onda cirkeln. Det har bara gått 5 dagar. Jag måste tillåta mig själv att sova färdigt. Jag måste tillåta kroppen, närmare bestämt käken att få läka färdigt i lugn och ro. Det har bara gått 5 dagar, inte 5 månader eller 5 år utan 5 dagar. Jag kommer att få tillbaka orken. Jag kommer att orka promenera och styrketräna igen. Jag måste bara ha lite tålamod. Jag är ju redan permanent sjuk och permanent hemma, så då kan jag väl tillåta mig själv att sova, vila och läka i lugn och ro.

O-fridens.    

Jag somnade vid 1, hade mobillarmet på 6 då det var medicindax och frukost för grisarna och sedan sov jag - nästan i ett svep - till 12. Jag vidhåller att om min kropp inte behövde så här mycket sömn, så skulle jag heller inte kunna sova så mycket som jag har gjort de senaste dygnen. De optimistiska promenadplanerna i det fina för-höstvädret sovs inne. Så kan det bli!

Jag får klåda av Kåvepeninet. Enligt FASS kan det vara en biverkning. En väldigt lätt klåda, då och då på olika ställen över hela kroppen. Det känns som när jag har väldigt torr hud och har dröjt för länge med att smörja in mig. Jag har några Citodon kvar, men jag kommer inte att utnyttja dem. En av biverkningarna här är förstoppning. Det är milt uttryckt. Blockering är ett mer passande ord. Det får bli en dubbeldos om jag får så pass ont att något behövs.

Nu har jag sett färdigt "The Tudors" och jag har sorg. Ett tomrum. Vad ska jag se nu som kommer ens i närheten?

Elin och Pär kommer hem ikväll.

Fridens.