Jag fick en kommentar där jag ombads att delta i en omröstning för att personen i fråga skulle kunna vinna blöjor.

Jag har fått kommentarer där jag uppmanas att ställa en fråga på frågestunden som personen i fråga har i sin blog.

Jag har fått kommentarer där det inte står mer än "Vilken fin blog du har! Vad tycker du om min?".

Jag har fått kommentarer av anonyma personer.

Den här sortens kommentarer och liknande publicerar inte jag av princip. Det är klart att även jag vill ha kommentarer, men bara om det gäller det jag har skrivit eller som svarar på en kommentar som jag har lämnat hos någon. Kommentarerna ovan kallar jag för snyltare och jag gillar inte snyltare.   

Fridens.

Jag har skrivit om detta förut i olika sammanhang, men till dig som bloggar: ställ dig frågan VARFÖR du bloggar?

Jag kan bara svara för mig själv och jag bloggar därför att jag älskar att skriva. Bloggen ger mig den fördelen att jag kan få gensvar och reaktioner på mina fundringar jämfört med när jag skrev i en vanlig dagbok. Jag har fått flera nya blogg-vänner som jag inte skulle ha fått annars och det värmer i hjärtat.   

Det är roligt att ha många läsare och under de 3 år som jag har bloggat, så har antalet läsare varierat väldigt mycket utan att jag förstår varför. Ibland har jag länkat till en artikel i DN och därmed sett det direkta sambandet mellan det jag skrivit om och antalet läsare, men jag har inte raggat läsare. Jag har inte försökt att locka läsare. Jag skriver för min egen och mina blogg-vänners skull.

Jag ber absolut inte om ursäkt när jag gnäller mycket i min blog - vissa dagar är gnäll-dagar.

Jag ber aldrig om ursäkt för att ett inlägg är långt - det är de som läser mina långa inlägg som jag vill ha som läsare.

Jag använder mig inte så mycket av foton i bloggen eftersom syftet är den skrivna texten. Om någon tycker att min blog är tråkig och tungläst just för att det är så få bilder, så rekommenderar jag andra, bildrikare bloggar.

Jag ber aldrig om förslag på vad jag ska skriva i syfte att få fler läsare; jag skriver om det som dyker upp i huvudet och om det som känns angeläget för mig och om det intresserar någon annan, så är det roligt.

Jag skriver den sortens blog som jag själv tycker om att läsa. Reflektioner. Reaktioner. Funderingar. Åsikter. Svammel. Djupaste allvar. Humor. Ilska. Gnäll. Det är det mitt liv består av -  det är det jag bloggar om.

"Tag din plats i världen!" som vi började säga efter att ha varit utsatt för den italienska trafiken där ingen bad om ursäkt. På gott och ont.   

Fridens.

Läs det här!

Det är jag som är E.

Ett projekt på väg att födas.

Vad månde det resultera i?

Spännande!

Fridens.

Jag skulle vilja ha en liten skrivare som fungerar som en översättare av mina drömmar. Skrivaren ska vara kopplad till elektroder som fästs på min panna medan jag sover. Det som sedan matas fram ur skrivaren är en svensk översättning av vad mina drömmar egentligen betyder. Kan någon fixa en så'n till mig?

Jag har sällan mardrömmar. Undrar om det är tack vare drömfångaren som hänger bredvid min säng? Vissa perioder drömmer jag vansinnigt mycket; så mycket att jag blir trött av att sova! Jag är inne i en så'n period nu och det är apjobbigt på morgnarna när jag ska försöka ta mig ur sängen, men är så trött att jag bara somnar om hela tiden och så fort jag somnar om, så startar drömmarna. Jag känner mig alldeles yrslig när jag väl tar mig ur sängen. Uäää!

Rent intellektuellt, så vet jag att drömmar ger uttryck för det man grubblar på, det man har varit med om och alla intryck man tar till sig, men det är svårt att få den intellektuella förklaringen att passa ihop med dröm-svamlet.   

Fridens. 

......så tar jag hela handen armen! Jag är inte hyperkänslig för kolhydrater vilket gör att jag går ned i vikt med LKHF-kost trots att jag inte har slutat fullständigt med socker. Jag har kunnat äta både choklad och chips (i behärskade mängder) under helgen, men ändå fått minus-resultat på vågen. Tror ni att jag nöjer mig med den utomordentligt lyxiga viktminskningsvarianten? Nä! "Mycket vill ha mer!" Under förra veckan kände jag ät-sug i stort sett varje kväll och jag har avvikit från LKHF-stigen i stort sett varje kväll eftersom "jag ju inte är så känslig för kolhydrater". Från och med torsdag kväll, så har jag avvikit rejält varje kväll  eftersom "jag ju inte är så känslig för kolhydrater". Jag har faktiskt inte vägt mig den här veckan. Så feg är jag! Vågar inte ta konsekvenserna av det medvetet felaktiga ätandet. Ynkligt! Nu har jag två val, som JAG ser det och de är att genast se till att komma tillbaka upp på LKHF-stigen och hålla mig där på samma sätt som jag har lyckat göra de senaste 4 veckorna ELLER, så kan jag fortsätta vid sidan av LKHF-stigen resten av veckan för att hoppa tillbaka nästa vecka igen och sedan hålla mig där. LKHF-stigen eller diket, det är frågan. Pga förkylning och ovanlig trötthet, så vill jag skämma bort mig med en massa choklad. Pga förkylning och ovanlig trötthet, så är aptiten mindre vilket gör det lättare att INTE avvika. Det får bli som det blir. Jag måste inte välja. Jag avskyr dessutom hela det här tänkandet med att "det borde jag inte äta" och "nu har jag fuskat igen..." och "det här ger mig dåligt samvete". I det stora hela, så är det LKHF som gäller och som får mig ATT MÅ BRA och som ett extra plus bara får mig att gå ned i vikt. Det är så det känns. Nu är jag inne på den andra veckan där jag äter hipp som happ och vad tusan gör det???   

Fridens.

......eller att sticka ut eller att vara käringen mot strömmen eller att avvika eller att vägra vara en i flocken skriver Zophie om. Man kan göra det på många olika sätt. Jag försöker aktivt att sticka ut, att säga ifrån, att stå emot, att vägra, att ifrågasätta. Jag mår bra av det. Jag blir stark av det! Jag lär känna mig själv och jag lär mig att våga stå för vad jag tycker även när åsikten avviker. En sorts endorifin-kick faktiskt. Jag har upptäckt att det här med vad som är avvikande är relativt; så'nt jag tycker är strunt visar sig omgivningen reagera starkt på.

Medan jag arbetade var jag inte med på en enda personalfest eftersom jag inte tycker att det är roligt.

Jag har aldrig druckit alkohol och därmed aldrig varit berusad vilket många upplever som provocerande och ofta vill ha en förklaring till (numera säger jag att jag inte kan dricka alkohol pga alla mediciner vilket är sant).

Vi har valt att ha endast ett barn och det valet har framkallat rent löjliga reaktioner.

Jag valde att inte åka upp till Kiruna när min pappa begravdes (de övriga syskonen var där) eftersom min kontakt med pappa inte var mycket att gapa om.

Jag har valt bort kontakten med mina syskon eftersom mitt mående är viktigare än blodsband.

Min man och jag firar ofta semester på var sitt håll.

Jag följer inte längre med i nyhetsutbudet eftersom det får mig att må dåligt då det alltid fokuseras på det eländiga.

Jag har börjat säga ifrån när jag känner mig illa behandlad som jag gjorde av läkaren i februari.

Jag är övertygad om att LKHF är den enda riktigt sunda kosten och jag försöker föra fram budskapet i en fettskrämd omvärld.

Jag nappar inte på alla erbjudanden bara för att de inte kostar mig något extra (det blev många höjda ögonbryn när jag tackade nej till en reflex-väst en gång då jag köpt för tillräckligt många pengar, men jag hade inte användning för en så'n).

Vi har valt att inte bo i hus och tro mig, det sticker ut!

Jag är övertygad om att det finns intelligent liv på någon annan planet än på jorden.

Jag tycker inte om sommaren; den årstiden är alldeles för full av krav.

Fridens.

Folk är inte kloka!! Snön har knappt försvunnit, solen har knappt börjat värma innan folk börjar planera sin solresa för vintern!!! Vilken idioti! Sluta planera och lev idag! Njut av den svenska våren, vettja!

Fridens.

Jag är fortfarande förkyld.

Jag snyter mig.

Jag snyter mig.

Jag snyter mig.

Jag snyter mig.

Jag snyter mig.

Jag snyter mig.

Jag snyter mig.

Om och om igen.

Var kommer allt äckel ifrån??

Varför produceras så mycket äckel när det omöjligt kan finnas någon efterfrågan på äckel?!

Fridens.