Det är en svart dag.

Ute är det tvärmörkt och det känns likadant i själen.

Ångesten kommer och går. Koncentrationen är usel. Jag är sällskapssjuk i ordets omvända bemärkelse; jag TÅL inte att vara med någon idag. Det är bara grisarna som känns uthärdliga som sällskap.

I morgon är det måndag och början på en ny vecka. Det känns mer som om ännu en veckas kamp ligger framför mig och att jag inte är utvilad. Jag ska följa med Elin till läkaren i morgon eftermiddag och kanske blir det lite tid över för mig oxå. Vår husläkare är sällsynt mänsklig, så chansen finns.

Det känns som om hela jag är ett enda stort INTE.

Jag vill inte. Jag orkar inte. Jag kan inte. Jag är inte. Jag gör inte.

Jag VILL inte må så här eller äta 7 sorters mediciner varje dag året runt eller önska att jag aldrig blivit född.

Jag ORKAR inte kämpa med både Elin och mig eller hela tiden tänka på att jag väger för mycket eller att jag skulle kunna göra mer för att gå ned i vikt.

Jag KAN inte förstå att Pär fortfarande är kvar hos mig och jag kan heller inte förstå hur jag skulle kunna klara av att leva på egen hand då tankarna på skilsmässa härjar som värst.

Jag ÄR inte frisk eller någon bra samhällsmedborgare.

Jag GÖR inte allt jag kan för att bidra med något till vare sig vår familj eller till ett större sammanhang.

Det lilla ordet på endast fyra bokstäver som får orimliga proportioner och inflytande. Jag orkar inte stå emot utan hoppas & ber att det blir bättre snart för då kan jag knocka det där ordet och trampa det till smulor.

Jag tycker inte om vare sig mig själv eller mitt liv som det är nu. I vår familj är stämningen bra i det stora hela, men de senaste månaderna ligger en lätt irritation alldeles under ytan som  har att göra med att alla tycker att JAG gör alltid allting. Vi har en uppdelning  där var och en har sina uppgifter och det är mycket för att Elin ska bli del av det hela och för att vi ska slippa jag-gör-alltid-allting-gnatet. De senaste månaderna har det ändå varit gnatigt. Jag börjar allt mer propagera för att när man är en familj, så hjälper man varann. PUNKT. Man hjälper inte varann för att senare ha en hållhake på någon annan ("Eftersom jag gjorde det åt dig, så kan väl du göra det åt mig). Man säger inte alltid "Jag kan göra ditt, men då får du göra datt.". Eftersom det, i vårt fall, inte handlar om mer än 3 familjemedlemmar, så tycker jag inte att det borde finnas utrymme för att någon ska kunna åka snålskjuts på någon annans vilja att hjälpa till. Det enklaste, men dummaste är att jag gör allt själv, men resultatet blir bara att uppskattningen uteblir, jag blir trött och stressad och än mer grinig. Jag avskyr martyrskap eftersom min mamma höll på så. Pär arbetar heltid och han och jag är överens om att jag tar en större del av hushållsgörat - det är inget att bråka om. Jag har varit sjukskriven och hemma på heltid i åtta år nu och det är nog lätt att vi glömmer anledningen till det. Jag är ju faktiskt hemma därför att jag är för sjuk för att kunna klara av ett vanligt arbete. Betyder det att jag ska göra motsvarande hushållsarbete i stället? Det tycker inte jag! De senaste åren för jag en kamp mot mitt samvete som sitter inne i mitt huvud med en liten vass hacka och dunkar i takt med "Du - är - ynklig - som - inte - klarar - av - det - som - alla - andra - klarar - av. Du - bidrar - bara - med - en - fjärdedel - av - inkomsterna. Du - klarar - ingenting. Du - ska - vara - glad - över - att - Pär -  inte - har - stuckit - för - länge - sedan!" Snälla, rara Någon - ge mig en avstängningsknapp till hjärnan!!!!!!!!!!!! Jag inbillar mig ibland att det hade varit lättare om jag hade haft en konkret fysisk sjukdom, men när jag läser vad mina bloggvänner i liknande situationer skriver, så är inte det en given lösning.

Fridens.

 

Sanna

9 november 2008 18:16

Risken med när en kvinna går hemma som sjukskriven blir att efter ett tag glöms skälet bort och andra runt om börjar ställa krav eller ta för givet. Då får man stanna tiden och tjata om. Speciellt män har svårt för det här om man inte är mer eller mindre sängliggandes sm sjuk. Du har så rätt i dina tankegångar coh du är inte ensam om att ha det så här. Man får vara glad varje dag man är frisk och kan ta sig igenom en dag utan smärta och andra hälsoproblem. Så man har egentligen mycket att vara tacksam för. Jag lever lite som om detta vore den sista dagen... Krya på dig Ewa. Kram

http://sancha.bloggagratis.se

 

Lena

9 november 2008 19:38

Styrkekramar från mig!!!!!

http://www.nygards.bloggagratis.se

 

Snurrtant

10 november 2008 17:42

Usch å fy, inte roligt när man känner så... Har ibland tänkt som du, att det vore lättare om man haft en konkret fysisk sjukdom, så skulle folk liksom förstå bättre, men i dessa tider så vete faen. Känslan av att inte göra "rätt" för sig i samhället, eller bidra till försörjningen får även mig att tänka i de mest destruktiva banorna. Det är jobbigt. Man börjar ifrågasätta sig själv, och självkänslan får sig en ordentlig törn.
Vi är nog många som känner så som du precis skrivit, och det känns skönt att veta att man inte är ensam iallafall.

Kram på dig :)

http://www.sussiesnurrtant.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu flyttar jag härifrån efter drygt 7 års bloggande. Naturligtvis ska jag fortsätta att blogga, men på en helt egen domän för att verkligen säkerställa äganderätten till mina texter. Jag flyttar hit: http://www.ewasundback.se/. Jag hoppas att ni följ...

"Spiderman" med Toby McGuire och Kirsten Dunst. Det är inte bara tecknade filmer som fungerar när jag vill fly verkligheten. Superhjältar kan rädda mig för 2 timmar i taget. "Spiderman" är 12 år och det är länge sedan jag såg den, men just ikväll var...

Elin störde mig. Pär irriterade mig. Båda gick mig på nerverna på ett sätt som definitivt hade att göra med ångest och sällskapssjuka. När det var 1 timme och 20 minuter kvar innan vi skulle åka till svärisarna för att fira julafton satte jag mig i s...

...tycker om den träningsvärk som jag har idag och när inte ens jag gör det,ja, då är den löjligt grym. Jag har faktiskt tagit värktabletter för att över huvud taget kunna röra mig smärtfritt. I förmiddags var träningsvärken inte alltför hemsk och ja...

Föddes och växte upp i Kiruna. Flyttade därifrån när jag var 22 år. Nästan flydde. De sista åren jag bodde där mådde jag oerhört dåligt och det är den känslan som blev mitt bestående minne av stan. Av en slump hittade jag en Kirunagrupp på FB med mån...