Ordentligt ont i foten hindrade mig åter igen från att promenera, så jag styrektränade vilket inte heller är så lysande eftersom jag står mycket, men jag står åtminstone på min mjuka träningsmatta. Den här gången lyckades jag fläta in ryggövningarna oxå och fick med nästan alla. Det är skönt och ganska kuligt, synd bara att armbågarna inte är lika förtjusta......

Mimmi har en ganska hård knöl på magen som Pär upptäckte igår. Jag fick ångest direkt för jag avskyr när de är sjuka och jag verkligen, verkligen avskyr att åka till veterinären, men jag ställde in mig på att ringa tidigt idag och sedan ta Mimmi i transportburen på pendeltåg och t-bana och promenad. Det är bara att bita ihop. När jag var upp på toaletten i samband med att jag skulle ha stigit upp, så gjorde det j-t ont i hälen och jag kände av bägge armbågarna och som grädde på moset ångest. Lavli, jast lavli. Nej! Fan, heller, jag pallar inte!! Jag ringde aldrig veterinären och Mimmi slapp stressas. Jag sov i några timmar till. Varför är det alltid jag som ska ringa, förresten? Visst, jag har tid att ringa och jag har möjlighet att ta mig dit med kort varsel, men det är ingen picknick även när min hälsa inte motarbetar mig. Nu har jag dåligt samvete oxå.

En dålig fot-dag.

En dålig hungerdag.

En spänningshuvudvärkdag.

Min dårdoktor, EK ringde igår morse, som avtalat och jag kunde meddela att ökningen av Sertralindosen verkar fungera. Livsledan är borta och de Tunga Tankarna dyker inte längre upp dagligen. Vi avvaktar med den nya stämningshöjande medicinen och jag kommer att få en tid hos henne i september igen. De långa uppehållen mellan besöken ger mig inte längre samma känsla av panikeftersom jag har möjlighet att prata av mig hos LG.

Jag är inne på sluttampen av en riktigt bra bok, "Innan floden tar oss". Författaren, Helena Thorfinn har själv bott 3 år i just Dhaka vilket ger handlingen ökad trovärdighet. Jag gillar när det är 2 parallella handlingar som senare vävs samman. Kontrasten mellan ambassadfolkets och de inföddas liv är så stor att jag hisnar. Den är nästan större än konstrasten mellan svart och vitt. Jag kan inte låta bli att undra om de inte skulle klara sig bättre utan vårt bistånd? Den korruption som råder i Bangladesh och som tydligen är den allra värsta i hela världen kombinerad med västvärldens dubbelmoral gör att jag får en känsla av att ytterst lite av vår hjälp når fram till de som verkligen behöver. Det är, i och för sig, väldigt lätt att sitta här i mitt Paradis och vara moraliskt rättrådig, men jag skulle aldrig kunna åka dit utan att ha ett konstant dåligt samvete med i bagaget. Jag minns fortfarande hur illa berörd jag blev av de relativt få tiggarbarn som Pär och jag kom i kontakt med när vi var på Madeira för drygt  20 år sedan. Den här boken kommer jag definitivt att läsa mer än en gång!  

Pär och jag handlade på Coop idag och på vägen hem svängde vi in till vårt centrum för att skriva på en lista i ett försök att få till stånd en folkomröstning om de hemska planer som finns för vårt centrum. Det är en stor inflyttning till Rönninge och den har nog pågått så länge vi har bott här vilket är 14 år och jag tycker att man ska fråga sig varför man flyttar hit? En av anledningarna är att det inte finns tillstymmelse till förortskänsla här utan mer en känsla av att komma till en småstad, ut på landet, men ändå bara en halv timme från Stockholm. Om man har ett behov av affärer och kaféer, så finns Salems centrum på gångavstånd och det större centrumet i Tumba bara en station bort. Planerna för ett nytt centrum i Rönninge har funnits länge och härom året lyckades vi protestera bort ett 10-vånings hus och nu ska vi försöka sätta stopp för resten av vansinnet.

Den här bilden har jag kopierat från Rönningepartiets sida. Bilden ovan är ses från "mitt" håll där de vita byggnaderna är de som finns idag och de blå byggnaderna är de som planeras. Längst ned i bild syns järnvägen, brunfärgad.

De blå byggnaderna längst till vänster är bostäder och där försvinner en liten, lummig dunge och en av 2 parkeringar. Den blå, låga, långa byggnaden är ett parkeringshus som ska ersätta de parkeringsytor som försvinner. "P-däck är väldigt svåra att göra attraktiva och fina. Tyvärr, brukar bara klottrare finna de åtråvärda. P-däck riskerar att bli tillhåll på kvällar och nätter."

Det blå huset direkt till höger om p-däcket kommer att ha bostäder i de övre planen och affärer/kaféer i bottenplanet. Frågan är hur det blir att ha sin bostad endast 25 meter från järnvägens mitt när det innebär att fönster och dörrar inte kommer att vara öppningsbara. Tänk att ha ett fönster i söderläge som inte går att öppna. Vår bouleplan försvinner om huset byggs.

De blå byggnaderna längst till höger är oxå bostäder, men vem kommer att ha råd? "Ungdomar behöver ettor till rimliga priser. ----- Dyra hyreslägenheter i attraktiva lägen som inom kort tid kan säljas ut som bostadsrätter blir på sikt bara en dålig affär för kommunen."

Jag inser att en folkomröstning endast är rådande, men det är värt ett försök tycker jag.

Jag hade tänkt att promenera idag eftersom det verkar vankas regn de närmaste dagarna, men jag orkade inte upp och jag hade ont av hälsporren. Jag sov till kvart i 11, men bara låg i ytterligare 45 minuter. Trött, trött, trött och motivation att stiga upp var noll och intet. Det var lunchutfodringen av 5 marsvin och 1 kanin som fick upp mig och det var taxamt - glada skutt och trynen mot burgallret.

Det blev styrketräning och de skulle ha blivit inklusive ryggträning om jag inte hade tappat koncentrationen och glömt bort den. Pinsamt. Det har inte blivit som planerat med nystart numro femtielva när det gäller träningen. 1 promenad och 2 styrketräningspass på 2 veckor - inte nöjd. Efter fredagens shoppingtur, så hade både kropp & själ fått så mycket stryk att jag inte har orkat nå'nting.

......stod jag på balkongen i solen och åt min youghurt medan jag tittade på en ekorre som for fram och tillbaka inne på gården. Det var en tanig liten rackare med en väldigt spretig svans. De är ju gudasöta, de små liven!!

Klockan 11 hade jag tid hos LG. Det blev ett tungt samtal och jag var trött och seg i huv'et. Dessutom blev vi avbrutna vid 2 tillfällen då det rådde ett mindre kaos pga att journalsystemet hade kraschat. Det gjorde inte mig så mycket för jag hade svårt att formulera mig och satt tyst oftare än jag har gjort tidigare. (Jag minns ett annat terapibesök för så där 25 år sedan när jag satt helt tyst i 45 minuter och psykologen sa ingenting hon heller, men innan jag gick sa hon att hon att hon hade kunnat utläsa en hel del i mitt ansikte och kroppsspråket.)

Både igår och idag hade jag hälkuddarna i ett par gympaskor som jag har haft på SATS och det fungerar.

Vad är det som gör att britterna är så mycket skickligare på att skildra och visa vanliga människor i filmer och serier än vad amerikanerna är och det utan att det blir deprimerande? Britterna kan oxå visa det glassiga, men det är inte lika givet, tycker jag. Jag har sett en mycket bra, alltför kort brittisk serie av samma snubbe som gjorde "Kalla fötter", som heter "Maggies nya liv".  Värme, humor och mänsklighet och det är så vansinnigt skönt att se en kvinna som har rynkor och övervikt och som inte tjatar om kalorier och svettiga spinninpass och som har självförtroende och är smart, men det jag reagerar starkast på och som är ett tydligt tecken på hur jag själv tänker om övervikt, är att män är attraherade av henne. Jag behöver mer så'nt.

Från det ena till det andra. Vill ni se vääääldigt fina bilder från Öland på både kossor, sälar och vindkraftver, så titta här.

......om jag faktiskt tycker att dagens träningsvärk är så himla trevlig. Det beror kanske på att den toppas av huvvevärk och onda armbågar. Jag är trött oxå efter en obegripligt dålig natt när jag somnade före midnatt, men sedan vaknade vid 3, vid 5 (toalettbesök och ett irriterande billarm som tammetusan inte lade av!), vid 7, vid 8 och när jag vaknade igen vid 9, så insåg jag att det var färdigsovet.

Det är 22 plusgrader, galet blå himmel, gräset lyser smaragdgrönt, träden är lummiga och syrénen doftar - nationaldagen är som hämtad ur en reklambroschyr för svensk försommar. Det är praktfullt! Jag var till Konsum och lastade skinnryggan full med youghurt, mjölk, ost och annat tungt samt en kasse med lättare varor som te, mikrorätter och Japp (som är min senaste fixering). Jag kör reltativt kost-fritt nu vilket gör att det plötsligt finns massor av mat (läs: färdigrätter) att välja på nu när kocken mullar runt på alvaret och jag, i vanlig ordning, inte vill laga mat.

Nu har jag tagit den ökade Sertralin-dosen i en dryg vecka och jag tror - under över alla under - att den har effekt! Jag mår äntligen, äntligen bättre. Jag har fått ett rep nedkastat för att dra mig upp ur den kvicksandslika dyn som jag har befunnit mig i. Det går lite i taget och jag har ännu inte fast mark under fötterna, men plötsligt finns det hopp. Det är väl inte omöjligt att det är en kombination av medicin och samtalskontakt som ju är den mest effektiva kombinationen för att ta sig ur en depression.

Min skogsmulle/Ölandstok/naturfotograf till man har åkt till Öland igen. Han tänker tälta på alvaret innan han drar vidare till föräldrarna uppe i Byxelkrok och kommer hem på söndag.

Jag har styrketränat, tametusan! Det blev en kombo av styrka och ryggövningar (långa programmet) som jag flätade ihop och det satte koncentrationen på prov vill jag lova. Det var tungt, men ganska skönt och jag känner mig mörbultad, så här efteråt. Jag har inte lyckats tillföra något nytt musikblod i mobilen, men eftersom det är flera veckor sedan jag lyssnade på låtarna, så kändes de inte lika uttjatade längre.

När jag kom ned till pendeltåget för att åka till LG, så meddelades det om stopp i trafiken pga en olycka. Tåget ersattes med bussar mellan Stuvsta och Flemingsberg och just det blev inte jag påverkad av, men mitt tåg var 15 minuter försenat. Jag satt på en bänk och lyssnade på min bok och kände mig relativt lugn, men jag såg inte fram emot att ruscha från Södertälje central till mottagningen (det är en, på gränsen till, överdjävlig backe och en andra mindre backe på vägen dit), kanske komma försent och inte få möjlighet att utnyttja hela samtalstiden. Jag bestämde mig för att gå hem igen, att lämna återbud trots det minimala varslet och jag var nästan framme vid stationshuset när tåget kom. Det kändes inte självklart att kliva på, men jag gjorde det. Väl framme i Södertälje tittade jag inte på någon klocka utan började bara gå. Fort. Som ett skållat troll. Snabbt som vinden. I normala fall tar det mig 20 minuter, men idag ruschade jag (utom i den överdjävliga backen) och klarade det på 15 minuter. När jag var nästan framme, så klämtade en kyrkklocka vilket jag tolkade som att klockan var 11 och precis på slaget klev jag in i entrén. LG var några minuter sen, så jag fick möjlighet att hämta andan, men jag var överraskad av att jag inte var varken svimfärdig eller genomsvettig och av att jag återhämtade mig fort - jag satt inte och flåsade mig genom samtalet.    

Orsaken till tågstrulet visade sig vara ett självmord. Någon hade kastat sig framför tåget och dödats. Elin hamnade mitt i smeten på väg hem från R och i Huddinge, där det tydligen hade hänt, så såg hon en bår med en liksäck på och säcken var inte tom. Jag kan förstå att man mår så satans dåligt att man försöker ta sitt liv, men att välja ett så våldsamt och offentligt sätt......

LG frågade om jag hade något särskilt som jag hade tänkt på sedan förra gången och jag svarade att det hade jag, jag har tänkt mycket på Elins examen och all dramatik som vi upplevde under den tiden hon var tillsammans med Skitstöveln. Det kändes bra att få prata om det här med någon som inte är det minsta inblandad och som inte har träffat någon av aktörerna. Jag frågade hur jag skulle göra för att bli av med ilskan som hänger kvar, men efteråt, hemma, så känner jag att den har avtagit. Jag fick prata av mig och framför allt fick jag ilskan bekräftad av LG, ilskan är i allra högsta grad berättigad och så länge den inte hindrar mig i mitt liv eller på något sätt tar över, så är det ingenting jag egentligen behöver göra. Det innebär dock inte att Skitstöveln går tillräckligt säker för att slippa stryk om jag någon gång möter honom.    

Jag fick en läxa som jag egentligen fick redan förr gången, men som jag helt glömde bort när ilskan tog nacksving på mig. Vad kan jag göra för mig själv som visar att jag är värd något precis som jag är? När jag läser meningen, så känns den inte rätt. Hur tusan var det han uttryckte det och hur ska jag kunna göra läxan om jag inte kommer ihåg formuleringen av problemet?! Hur som helst, så var svaret inte givet när vi pratade om det och jag tvivlar på att jag hittar en lösning på en vecka, men en del av problemet har med min Okäre Bror att göra som allt för ofta talade om för mig att jag inte läste rätt böcker och att jag, som den normalt ytliga tonåring jag var, inte var tillräckligt intresserad av Viktiga Saker. Han bodde inte hemma eftersom han var 14 år äldre utan lyckades förmedla detta under sina spridda besök och det bet sig fast värre än en fästing för en fästing kan man plocka bort. Det är en förklaring till att mina taggar åker ut, så fort någon försöker tala om vad jag t.ex bör eller inte bör äta och det var samma taggar som blev större när det framgick hur mycket Skitstöveln försökte styra Elin.    

Jag sov på soffan inatt och vaknade med ont i höften. Jag sov där i knappt 5 timmar, i en och samma ställning och förmodligen tungt, kanske på skarven mellan 2 dynor. Värken har suttit i hela dagen vilket jag tycker är en aningen överdrivet och så har det varit en dålig allergidag trots det braiga vädret (mulet och bara 12 grader) och jag har haft huvudvärk och efter lunch blev jag sååååååååååååååå trött. Jag lade mig i sängen för höftens skull och sov i 2 timmar. Ljuvligt!

Jag har promenerat idag - haha! 70 minuter i lagom tempo med Håkan Nesser i öronen och näsan i syrénbuskar. Det var 22 grader vid 10-tiden när jag gav mig av, så jag hade vattenflaskan med mig som jag bar i handen. Inte bra. Armbågarna protesterade högljutt och jag bytte hand ideligen trots att flaskan blev lättare allt eftersom jag klunkade i mig av vattnet. Något annat som inte heller var så lyckat var hälkuddarna. De är av silikon med en extra mjukt mittparti som gör att man inte trycker på själva hälsporren, men mjukt silikon i redan mjuka MBT-skor funkar inte. Tårta på tårta med resultatet att det kändes allt annat än mjukt under hälen, snarare hårt. Jag hade faktiskt ganska ont när jag kom hem..... Men det var ljuvligt att komma iväg! Jag ska prova hälkuddarna i mina vanliga gympaskor i stället och köra med MBT som de är.

Jag har fått tid för stötvågsbehandling den 19 juli.

Idag drar jag igång ryggövningarna igen, men jag kommer inte att braka på med 3 omgångar varje dag utan bara 1 och beroende på om jag har kört annan träning, så blir det endast ryggtöjning (t.ex. ikväll), annars det längre programmet.