För 2 år sedan kom Socialstyrelsen fram till att den effektivaste behandlingen av alla former av depression är kbt och det var ingen som helst tvekan om det för de kunde backa upp sitt beslut med mängder av forskning och undersökningar som tydligt visade på att ingen annan terapiform var lika effektiv. Nu finns det "stora internationella studier" som visar på att skillnaderna mellan kbt och psykodynamisk dito är hårfin. Vad kan jag säga mer än vad var det jag sa?! Jag har aldrig trott på kbt i samband med depressioner och definitivt inte för den formen som jag själv lider av (dystymisk). Nu har ju naturligtvis psykvården anpassat sig till Socialstyrelsens riktlinjer och det har lett till att vårdcentralerna som ju är den vårdinrättning vi rekommenderas att vända oss till i första hand inte längre har möjlighet att erbjuda någon annan terapiform än kb och eftersom den anses vara så vansinnigt effektiv, så är antalet samtal begränsat. Tänk om det var så att man som cancersjuk får veta att Socialstyrelsen har kommit fram till att endast cellgifter är effektivt som behandling, att operationer inte längre rekommenderas och att man dessutom inte får mer än 10 läkarbesök på sig att bli återställd? Varför anser man att det är rimligt eller ens acceptabelt att behandla psykiskt sköra människor på det här sättet?!

PS. "...... vid depressionstillstånd så duger de här metoderna lika. " - vad är det för j-a svenska?? 

Lillan har dött. Hon dog hemma i buren medan hon var sällskapsdam hos Kajsa. Vi var hos svärisarna och hade det väldigt trevligt medan stackars Lillan dog. Hon blev hela 6 år och har inte varit sjuk eller skadad någon gång under dessa år. Vår pantertant med en makalöst len päls under hakan. Jag kommer att sakna henne.

Pär tidigt i morse: Håll ett öga på Kajsa för hon åt dåligt av frukosten.

Jag, halvt sovande: Mmmm....ok.....hejdå......

Elin, ungefär 3,5 timme senare: Mamma, det är nå't fel på Kajsa! och det lät som om Kajsa allraminst led av krampanfall eller något annat hemskt, men det visade sig att hon "bara" hade gjort illa vänster bakben. Hon stödde inte alls på det benet och det var varmt och svullet, så jag ringde veterinären. De var fullbokade hela förmiddagen, men vi skulle kunna komma in på en sk. akuttid då vi tas emot mellan de bokade patienterna. Jag konfererade med Pär som arbetade första dagen efter sin förkylning och han kunde inte komma ifrån, så jag ställde in mig på ännu en vända med SL. I sista minuten bestämde sig Elin för att följa med, så jag fick både sällskap och bärhjälp. När jag kom in i köket för att titta till Kajsa, så var klockan 20 över 9 och 5 i 9 hade vi fixat transportburen, plockat ihop det vi behövde, klätt på oss, ätit lite och var på väg ned till tåget. Jag kan sno mig när jag måste!   

Det tog 75 minuter för oss att komma till Djurkliniken Roslagstull och vi fick vänta i ungefär 40 minuter på att få träffa en veterinär vilket jag inte tycker var så mycket att bråka om. Vi var ju inställda på att vänta och det känns inte lika irriterande som de gånger det dröjer utan att de talar om varför. Den här gången var det inte marsvinsexperten från den 11 april, men AK var oxå duktig och hade bra hand med Kajsa. Ester, som hade följt med som sällskapsdam behövde aldrig lämna buren mer än för att gosa med Elin. Kajsa blev röntgad och bilderna visade att varken ben, senor eller ligament var av, så det var bara en rejäl stukning av vad som, hos oss tvåbeningar, motsvaras av fotleden. Hon fick Metacam som smärtstillande och antiinflammatoriskt. Vi hade för avsikt att hämta ut medicinen på vägen hem, men när vi kom till Scheele-apoteket, så var det 22 nummer före oss och där kan det ta en evig tid, så vi åkte hem. Pär fixade receptet efter arbetet. Kajsa fick första dosen vid halv 16 och efter ett par timmar hade hon piggat på sig avsevärt och har till och med knatat omkring i specialburen som vi satte ihop åt henne då hon inte får fara omkring i vanlig ordning några dagar framöver. Vi delade av den övre buren i 2 mindre och Kajsa kommer att få vara i ena halvan dygnet runt tillsammans med någon av de andra som får turas om.

Vi fick som sagt vänta, men det finns tråkigare ställen än veterinären att vänta på för där fanns ju flera hundar! En väldigt lockig sak som hette Bobbo som hade en matte vars egna hår var när nästan lika lockigt. En liten terrier-aktig och pigg hane som hette Täppas. 2 Chihuahua som inte var stilla en sekund. En dalmatiner-fläckig bjässe som var stor som en mindre häst och hade röda ögon (inte inflammerade) vars matte hade svårt att hålla på plats och som jag inte alls kände mig lockad att hälsa på.     Den enda hunden som jag faktiskt hälsade på, men desto mer hette Moltas och var en helsvart labrador med bruna ögon. Hans matte sa att han var en otrolig kelgris och jag hade inte kliat honom bakom öronen många sekunder innan han låg på rygg vid mina fötter och tiggde om att bli kliad på magen!  Vilken lycka!!    Tänk att få arbeta som veterinär.......

Inget av våra marsvin är försäkrat, men nu när vi har hittat en mottagning som faktiskt har kunnig personal, så känns det mer värt att ta dem till veterinären vilket i sin tur gör att vi funderar på att skaffa försäkring igen. Det måste ju inte vara hos Agria för de har ju inte nödvändigtvis den lägsta premien eller självrisken, men det går ju att ta reda på via nätet. Om det är någon som har ett försäkringsbolag som ni är väldigt nöjda med eller som ni rekommenderar att vi undviker, så är jag taxam för tips!

Fridens.    

För några dagar sedan skrev jag om dagens gymnasieskola och igår läste jag en mycket intressant artikel hos DN.se, "När egot tar examen", som till viss del handlar om just det. Faktum var att när jag såg rubriken, så förstod jag vad det rörde sig om utan att behöva läsa vidare. Jag bad Elin att läsa artikeln eftersom hon tillhör just den egotrippade generation som det skrivs om och hon kände igen mycket. Det fanns vissa kännetecken som hon kunde pricka in hos vissa av sina skolkompisar. Det är en lång artikel och eftersom jag inte är säker på att verkligen få sagt det jag vill ha sagt, så kopierar jag vissa stycken och kommenterar dem i stället.

"Tidigare kunde föräldrarna agera förebilder för barnen, förklara för dem hur de ska vara som vuxna. I dag kan de inte göra det på samma vis, farsan kan inte lära sina barn sociala medier eller datorer. De unga är inbjudna i en serie ovanliga läroprocesser där de själva måste söka hur de ska vara som vuxna, de är tvungna att hitta sig själva innan de kan orientera sig vidare." 

Det har väl alltid varit så att unga själva måste komma underfund med hur de ska vara som vuxna? Av vilken anledning skulle det vara svårare idag än när jag själv gick igenom det? Ja, samhället ser absolut annorlunda ut och ja, all teknik och media och internet för med sig mängder av information som unga måste processa för att sedan bilda sig en egen uppfattning, men jag vidhåller det jag ständigt återkommer till: huvuduppgiften för en förälder är och förblir densamma nämligen att se till att ens barn blir en sund och fungerande medmänniska och det spelar ingen roll om det handlar om 1970-talet eller 2000-talet.

"Moderna och medvetna svenska föräldrar vill ofta hjälpa sina barn på vägen mot självförverkligande. Ett av verktygen är byggandet av en god självkänsla. Frågan är bara hur man egentligen bygger god självkänsla."

För mig är skillnaden mellan självförtroende och självkänsla tydlig även om det är svårt att ha det första utan att även ha det andra. Att ha självförtroende är att våga. Våga anta utmaningar, våga prova, våga fråga. Att ha självkänsla är helt enkelt att våga känna sig själv, att känna var ens personliga gränser går och att våga stå för dem, att kunna stoppa när man känner att man är på väg mot något som går emot ens principer, att förstå och inse att man är lika mycket värd som någon annan. Att bygga upp en god självkänsla hos sitt barn är inte svårt, tycker jag för antingen har man själv vuxit upp med det eller så har man saknat det och det gör att man automatiskt likadant respektive gör precis tvärtom.

"Men hur svårt är det att förstå att man måste plugga för att få bra betyg och, i förlängningen, ett bra jobb? Måste läraren verkligen förklara det, gång på gång?

Det här kände Elin igen sig i, att läraren måste tjata om självklarheter. Läraren får agera förälder i stället för utbildare och det upplever jag som extra magstarkt eftersom gymnasiet, till skillnad från grundskolan är frivillig.

" Många pluggar utan något större intresse för studierna. Det finns också en viss infantilisering, många unga individer är vana att bli omhändertagna. Vi talar ibland om att man förväntas vara en ”curlinglärare”, vi måste börja med att säga självklara saker till studenterna, som att de själva ska sköta sina studier, att man inte får godkänt på tentor om man fuskar; rådgivning och hjälpfunktioner måste hela tiden tydligt lyftas fram. I stället för att själva ta ansvar för sitt liv och se till att skaffa sig de nödvändiga kunskaperna fokuserar många av studenterna på sina rättigheter de ser sällan sina skyldigheter.  Alvesson menar att vi lever i ett hedonistiskt samhälle där fokus ligger på att allt ska vara kul. – L’Oréals ”Because I’m worth it” kan ses som en slogan för vår tid. Man är värd höga betyg och ska få komma in på åtråvärda utbildningar utan att behöva anstränga sig särskilt mycket."

Inga övriga kommentarer än "Exakt!".

"Först i gymnasieåldern kan man kanske räkna med att barnen fått en djupare förmåga att uppfatta hur andra mår, och vad de förväntar sig av en, och vem man är i deras ögon. Då kan man utveckla fördjupade och förtroliga vänskapsrelationer även om man inte är riktigt färdigutvecklad som separat och vuxen individ."

För ganska precis 4 år sedan skrev jag om att empati sitter i hjärnan. Förmågan till empati är medfödd och kan tränas, men under tonårstiden, så tar den här förmågan en lång paus och om den sedan inte börjar tränas igen, så är man, som människa, illa ute. I 20-årsåldern (gymnasieexamensåldern) är empatin fullt utvecklad, men om man inte har fått någon träning innan dess, så misstänker jag att man blir just egocentrisk, på gränsen till sjukligt narcissistisk. Här har, återigen, föräldrarna en stor uppgift.

Fridens.    

"Oh, my god!" är ett uttryck som jag har kommit på mig själv med att använda flitigt trots att jag ivrar så för att bevara svenskan, men det är så himla användbart och igår kväll fick jag verkligen användning av det. Mina ögon hade varit fulla av krossat glas från tidig eftermiddag och de lyste lika röda som stoppljuset.

"Du äter väl allergimedicin?" frågade Pär.

"Ja visst" svarade jag.

"Det finns ju ögondroppar oxå, eller hur?"

........

"Oh......my.......god....... Ögondroppar!!!"

Det här är inte mitt första år med allergi och jag har alltid gjort av med flera flaskor Livostin ögondroppar och just i år har jag gått omkring med mina irriterade ögon och undrat varför allt är så mycket besvärligare i år utan att komma ihåg dropparna. Oh, my god. Det första jag gjorde idag var att ta mig ned till Konsum (med solbrillor och keps som skydd mot det bokstavligen smärtsamma solljuset) och köpa 2 flaskor droppar à 85 kr. Man kan ta en droppe per öga upp till 4 gånger per dag och jag har tagit 2 omgångar och en viss lindring har infunnit sig. Det stod att läsa på DN.se står att läsa att det är den intensivaste pollensäsongen på 6 år, så att jag är ovanligt plågad har inte bara med mitt pinsamt dåliga minne att göra.

Halv-fridens.     

Hemma hos mig rullar allt på, det händer inget särskilt. Pär och Elin är dårförkylda och det snoras och hostas till både höger och vänster, så att det blir rena surroundeffekten. Jag parerar och håller mig undan, så gott jag kan för jag vill inte bli smittad - det räcker med allergin som är plågsam just nu: jag blir så trött och sover middag vissa dagar, näsan rinner och ögonen är så irriterade att det ibland känns som det finns krossat glas under ögonlocken. Jag har numera en sak gemensamt med Kajsa nämligen röda ögon.

Jag har äntligen lyckats läsa färdigt den sista boken i trilogin om "Hungerspelen"! Den första boken var väldigt bra, den andra var hyfsad och den tredje var trist, men inte tillräckligt trist för att jag skulle ge upp innan jag fick veta hur det hela skulle sluta för den var, åtminstone, inte förutsägbar. Det tog nog närmare 2 veckor för mig att läsa den. Kanske är jag på väg ur min intensiva läsperiod, men jag tror mer på att det var bokens fel för jag kände mig helt enkelt inte lockad att sitta och läsa, men nu kan jag äntligen välja ut en ny!    

Jag mår dåligt. Jag vantrivs. Jag är missnöjd. Det här gör att jag är lättirriterad och grinig. Det här ger mig ångest, ibland på Oxascandnivå. Jag vet att om jag vill slippa ur den här nedågående spiralen, så måste jag se över vad jag äter och jag måste komma ut på promenader. Precis idag, så är det mina ljuskänsliga allergiröda ögon som hindrar mig från att gå ut, men i övrigt, så har jag svårt att hitta motivationen. Jag vill må bra! Jag vill gå ned i vikt! Jag vill hitta min drivkraft igen! Dr Phil säger att allt negativt beteendemönster som man inte lyckas bryta t.ex att äta fel eller bara sitta i soffan får man ut något av och så länge man får ut något av det, så lär man inte kunna ändra på något och det tror jag på. Vad får jag ut av att slarva med den kost som jag vet att jag mår bra av? Vad får jag ut av att inte ta de promenader som jag vet att jag mår bra av? Jag vet inte. Än.

O-fridens.   

Det började i höstas när jag hade ångest titt som tätt. Jag vankade omkring i lägenheten. Fysisk aktivitet fungerar ofta mot ångest. Jag vankade fram och tillbaka mellan rummen, oftast mellan köksfönstret och balkongdörren. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Jag vankar fortfarande, men inte lika ofta för att jag har ångest som för att jag får mindre ont i nedre ryggen om jag rör mig än om jag står stilla.Jag vankar medan jag borstar tänderna och när jag lyssnar på en bok, medan jag väntar på att teet ska dra färdigt eller när jag känner att jag har suttit för mycket. Kanske inbillar jag mig, men det känns som att vankandet har bättre effekt än de ryggövningar jag brukade göra.

Fridens.    

Köksfönstret är öppet och även balkongdörren står på glänt. Ungefär 20 plusgrader och när jag var ut och hämtade in posten, så kändes en förändring i luften: det var äntligen milt i skuggan i stället för kallt. Trädens knoppar slår ut och i dungen utanför blir blåsipporna och vitsipporna allt fler. Föreningen har dragit igång en mindre gallring här på "vår" baksida. Innan de 10 bostadsrättshusen byggdes för 12 år sedan, så var här tät skog med klippor här och där. Den täta skogen ledde till många väldigt taniga träd och det är bland annat dem som nu gallras bort för att förhoppningsvis få lite mer av ängsväxtlighet. Vi har några rejäla hasselsnår oxå, men de får inte röras för de är fina och lockar till sig ekorrarna. På innergården, som omges av en bred asfalterad gångväg, så finns flera stora stenblock kvar och tillsammans med gran och björk känns innergården inte tillrättalagd. Även här har träden gallrats ur, men mest på naturlig väg då de första årens rejäla höststormar fällde de träd som var meningen att fällas. Det är oftast tillräckligt tyst, som nu för att jag ska kunna höra fåglarna och hittills har vi haft tur med grannarna. Varför skulle jag vilja flytta härifrån apropå inget särskilt?

Om 6 veckor går Elin ut gymnasiet vilket hon ser fram emot. Hon har valt att ha ett något större fika för släkten och det har beställts en tårta i form av en studentmössa från Kaffestugan (så klart!).  Jag minns hur det var när jag själv gick ut gymnasiet för 25 år sedan och jag är glad och lättad över att Elin inte verkar känna samma skräck som jag gjorde över att räknas som vuxen. Jag minns oxå hur själva studierna var upplagda och naturligtvis kan jag inte låta bli att jämföra med hur dagens gymnasium fungerar. Elin har hela tiden haft sitt special-schema som, i praktiken, har inneburit att hon har pluggat på distans på halvtid, men tack vare sin självdisciplin, så har hon klarat det och under det sista året, så har hon gjort en rejäl betygsmässig upphämtning. Numera kan man ha "rester", sånt man inte har gjort t.ex prov eller projekt. Elin har ytterst få rester medan många av hennes kompisar, som pluggar heltid ligger efter med hästlängder. Hur kan man tillåta det? Visserligen leder det till att de inte går ut med färdiga betyg och att det är upp till var och en att fixa det, men varför är det så slappt? Ett prov har ett utsatt datum och till det pluggar man och gör vad som behövs för att klara det och så var det även för mig, men skillnaden idag är att om någon "inte orkat plugga", så kan man få göra provet vid ett annat tillfälle och det går att skjuta upp både 2 och 3 gånger och det är väl det som gör att många till slut har "rester". Inte 17 kunde vi skjuta upp ett prov på grund av ren slöhet eller var min respekt alldeles för stor, var jag för naiv för att våga försöka? När jag fick sk. instuderingsfrågor, så gjorde jag rubbet och jag gjorde mitt bästa och fick sedan betyg efter det. När de gör samma sak idag, så finns det en betygsgräns för ett visst antal av frågorna vilket leder till att du kan välja om du nöjer dig med att bli enbart godkänd (G) eller om du vill lägga ner mer arbete och bli mycket väl godkänd (MVG). Skolan har ett visst ansvar (jag väljer att skriva "ett visst ansvar" eftersom jag anser att föräldrarna har huvudansvaret) att förbereda en för vuxenlivet och möjligheten att välja betyg leder, på sätt och vis till att man får ta ansvar för det arbete man lägger ned, men på vilken arbetsplats har man möjlighet att välja bedömning? "Jag nöjer mig med att göra bara de här uppgifterna för jag har inga planer på att behålla det här arbetet/bli befordrad/få högre lön? Det har i och för sig kommit fram i undersökningar att dagens unga vuxna inte har riktigt samma höga arbetsmoral som vi gamlingar..... När jag gick i skolan, så hade vi idrott minst 2 gånger i veckan och då handlade det om fysisk aktivitet. Numera har de idrott endast 1 gång i veckan och då handlar det absolut inte om fysisk aktivitet utan om projektarbeten. Kroppen är gjord för fysisk aktivitet och det finns ju hur många undersökningar som helst som bevisar fördelarna: får du igång blodcirkulationen, så får hjärnan syre, du kan koncentrera dig bättre, du sover bättre, du orkar mer helt enkelt. Det är inte så himla förvånande att svenska elever presterar dåligt även om bristen på schemalagd fysisk aktivitet inte är den enda orsaken. Jag funderar mycket på det här och jag har sugit på det här inlägget länge, men det vete 17 om jag fick sagt det jag vill ändå!

Fridens.