Vägning efter 4 veckor med WL-tabletter: 101,0 kg vilket innebär en minskning med 0,5 kg den senaste veckan och en sammanlagd minskning av 1,2 kg. Det är inte mycket att gapa om med tanke på att det har gått 4 veckor, men det har gått nedåt den 2 senaste veckorna. Jag får tydligen vara nöjd med det lilla, lilla.....

Det var dax för det andra samtalet med LG och jag fick ett bättre intryck än förra gången. Vi pratade en hel del om att jag hade fullt upp förra veckan (första samtalet med LG, tejpning av foten, dårstädning av badrummet, städning av marsvinsburen, ny tejpning på fredagen, vanlig städning och hela söndagen full av tvätt) och att det är bra för mitt mående, men att jag nu är otroligt trött. Mot slutet kom vi in på mina matproblem och det behöver jag prata mycket mer om för jag känner det som att hela min tillvaro kretsar runt mat och det är en irriterande ironi med tanke på hur outsägligt ointresserad jag är av mat och av att äta. "När blev det så här?" frågade jag rakt ut i luften. Den här skiten har smugit sig på mig under ett par års tid och jag måste komma på ett sätt att bli kvitt den. Att släpa omkring på den här övervikten samtidigt som hela mitt inre knyter sig i protest vid snart varje måltid gör att jag stressas sönder! Jag är hungrig större delen av dagen, men jag börjar undra om det verkligen är hunger eller om den bara är inbillad.

Det har varit uppåt 20 plusgrader idag och det känns att pollenhalterna stiger. Vitsippor och tussilago överallt, späd grönska i träden och jag har irriterade ögon. Det är vår!

Pär och jag var på IKEA en snabbis. Vi gick in, plockade ihop det vi skulle ha plus lite till som det ofta blir i den där affären och sedan ut igen. Nya taklampor till köket och hallen, plafonder. Jag hade tänkt mig nya, fräscha lampor i köket i samband med den planerade dårstädningen på onsdag, men det kan jag glömma för dels saknades det plastpryttlar till den ena lampan och dels behövs det nå'n elpryttel som bara finns i fackhandeln och på onsdag åker Pär till Öland. Jag får stå ut med de gamla, sönderbrända lamporna och dessutom bara en eftersom den andra är nedmonterad i väntan på den nya.

Till köket

Till hallen

Efter IKEA veckohandlade vi på Konsum och jag hittade ett bröd med lite kolhydrater från Low Carb Zone. Det var absolut ätligt, nästan gott och jag åt 2 skivor med mycket smör tillsammans med grillad kyckling till middag. Pär tyckte inte att brödet var gott, men det tror jag har att göra med att det är helt osötat, bakat utan vare sig socker eller sirap. Det är säker mumsigt att rosta!

När vi kom hem hade jag duktigt ont i foten. Jag har gått alldeles för mycket idag. "Bara promenera det absolut nödvändigaste!" Jag saknar mina promenader och jag märker att det går ut över bloggen. Den blir lidande därför att min hjärna inte får möjlighet att arbeta fram tankar och fundringar på det sätt som den gör när jag promenerar. Jag hoppas att behandlingen mot hälsporren fungerar, så att jag snart får något att skriva om här. Just idag blev det ett hyfsat långt och innehållsrikt inlägg, men de är alldeles för få nu för tiden. 

En fantastiskt god youghurt med alldeles för mycket kolisar. Den är mild, gräddig och krämig och inte alls lika söt som vanliga fruktyoughurtar. Den påminner mig om mammas tårtfyllning som hon gjorde på vispad grädde och mosade hallon.

.......om jag närmar mig gränsen?

Vet jag det först när jag har passerat den?

Pär fyller år på måndag och idag var Vårat Gäng här inklusive en ny medlem, kusinens pojkvän. Han var väldigt trevlig och åt något rent otroligt! Han är något av en träningsfanatiker, så han kan äta hur mycket han vill av vad han vill. Vi hade det pratigt och trevligt och nu är mitt sociala behov mer än tillfredsställt. Dessvärre blev det helt fel med ätandet och förmodligen tog jag WL-pillerna för tätt och jag hade inte hunnit bli hungrig efter lunchen när det vara dax att äta kalas-middagen, så jag är hungrig nu.

Jag gör ryggövningarna 3 gånger om dagen (ofta blir det bara 2), förmiddag, efter lunch och kväll. Omgången efter lunch gör jag rubb & stubb vilket inkluderar all möjlig stretch. Idag körde jag den långa varianten före lunch och hade tänkt köra den kortare nu på kvällen, men jag orkar helt enkelt inte.

Sedan 2 månader tillbaka, ungefär, har jag utslag/finnar runt munnen som kommer och går, men de försvinner aldrig helt. De syns inte så tydligt på avstånd, men det känns inte fräscht och ibland är de ömma. Jag har vänt ut och in på alla tänkbara anledningar till att de har dykt upp över huvud taget, men jag kommer inte på nå't. Av det jag har hittat på nätet, så kan jag utesluta acne, munherpes och rosescea. Kanske, kanske, kanske en reaktion på den cortison-salva som jag använder periodvis. Stress? Det har varit mycket den senaste tiden med alla livsåtgärder och trista diagnoser. Jag har bokat en tid på vårdcentralen på fredag vilket jag räknar in som åtgärd numro 7 på min lista.

Jag läste hälften av trilogin för många år sedan, dvs. 1,5 bok. Den första delen gick bra, men i "Sagan om de 2 tornen", så gick jag fullständigt vilse i skogen med de levande träden och tog mig aldrig ut igen. Nu lyssnar jag på den första delen och jag tycker att den är som gjord för det formatet, en Riktig Berättelse, en Riktig Saga. Jag har aldrig gillat filmerna och nu när jag får grepp om själva boken igen, så tycker jag ännu sämre om dem. Det är som min svägerska uttrycker det att de har gjort om böckerna till billiga actionfilmer där tyngdpunkten har lagts på helt fel saker. Vissa böcker passar inte att filmatiseras. Svårare än så är det inte.

Om jag ska uttrycka det krasst, så gäller "kan du inte säga något snällt, så håll klaffen" hemma hos oss. Smågnabbet och smågnällandet har gått för långt, så pass långt att vi vantrivs alla 3. Elin tycker att vi ska gå i familjeterapi, men det kan hon se sig i månen efter. Mitt arroganta jag tycker att jag kan tillräckligt mycket om psykologi för att ha kommit på en egen idé: för varje gång jag får lust att gnälla på Pär (för det är oftast Pär när det gäller min irritation), så ska jag även säga något positivt för att väga upp det hela och om jag inte kan komma på något positivt, så får jag fundera på om jag verkligen behöver häva ur mig det gnälliga. "Kommer det inte att bli väldigt tyst då?" undrade Pär när jag kom med förslaget. Om det blir tyst hos oss av den anledningen, så säger väl det allt om hur vi har gnabbat och gnällt på varandra, eller hur? Det är värt ett försök och jag har kommit på mig själv med att bita ihop om en del gnäll just för att jag inte har kunnat uppväga med något positivt.

Margaret Thatcher har dött. Få politiker har satt så'na avtryck i historien, än mindre kvinnliga politiker. Hon var hård, på gränsen till känslokall och jag har ingenting till övers för hennes politik, men hon valdes till premiärminister i en demokrati, så det var majoriteten av britterna som ville ha henne som ledare i flera år. Precis som majoriteten av svenskarna har valt Reinfeldt & Co. Ta det i beaktande för om man är så hatisk mot henne, så borde man vara detsamma mot väljarna. Jag har sett filmen "Järnladyn" där Meryl Streep gör rollen som Margaret Thatcher och faktum är att hon var en människa. Hon var stark och hon var rackarns tuff i den mansdominerade värld som politiken utgör. Hon ledde en demokrati, hon var ingen diktator som mördade folk i mängder eller hindrade åsiktsfriheten. Hon var en människa som dessutom inte var frisk mot slutet och hon förtjänar respekt. Det har förekommit mycket smaklöst i samband med hennes död i samma stil som när Palme dog. Varken hon eller Palme förtjänar att folk firar deras frånfälle. Usch!