Av någon fullständigt oförklarlig anledning har Internet Explorer slutat fungera i min bärbara. "Programmet har slutat fungera. Programmet stängs. Ni meddelas när vi hittat en lösning på problemet." Windows Vistas utförliga felmeddelande. Programmet i fråga dog i förmiddags och jag har fortfarande inte fått något meddelande om en evetuell lösning på problemet. Pär kallades in. Han tycker inte om Vista och det slutade med att han skrek höjde rösten av frustration över att han inte kunde hitta ett sätt att SJÄLV lösa problemet.Det hjälpte inte att installera uppdateringar. Vad göra? Jo, jag installerade den eldiga räven i stället - Firefox i stället för Internet Explorer. Nu handlar det om att ställa om sig och att vänja sig vid en ny sökmotor. Suck. Min hjärna känns mosig av sorg och saknad och jag har en ihärdig huvudvärk, så jag får väl se hur det går.....

Fridens.

Tösen var, tillsammans med Tinke vårt allra första marsvin.

När hon var liten, så var hennes öron elefantstora, men de växte hon ikapp.

När hon och Tinke var ute på golvet, så var det alltid Tinke som hade täten. Tösen följde efter som en liten släpvagn.

Medan frukostgrönsakerna hackades brukade hon skaka galler genom att hugga tag i en bit av gallret i burdörren och rycka. Tyst, men otåligt. De övriga grisarna var mer högljudda.

Hon var den enda grisen som var helt lugn medan Pär klippte klorna.

Hon älskade att bada och sedan bli inlindad i en handduk.

Hon bet mig en enda gång. I näsan.

Jag brukade ha henne uppe på vänster axel där hon tryckte sig mot min hals. Hon var ett gos-proffs.

Hon var det enda marsvinet som jag kunde ha på bordet utan hela tiden hålla fast henne.

När jag släppte ut grisarna, så brukade jag spara henne till sist för att få tillfälle att snusa lite extra.

Hon fick vara fostermamma till Ester, Ellen och Humlan; trygg och tålmodig.

Jag vet att Tösen hade det väldigt bra hos oss och hon skulle ha fyllt hela 5 år i juni.

Jag visste att det skulle bli riktigt tufft den dagen hon lämnade oss. Tuffare än med något annat marsvin.

Det blev det.

Man behöver inte vara stor för att lämna avtryck.

Jag klarade av att fatta det svåraste beslutet.

Jag klarade av att vara med Tösen till slutet.

Det är över.

Fridens.

Jag var med henne hela dagen.

Jag höll henne i famnen på vägen dit.

Jag var hos henne när hon fick sprutan.

Jag var kvar tills hon somnade in.

Jag saknar henne.

Min hjärtegris Tösen.

Klockan kvart i tre.

.......så får jag SÄLLAN som jag vill.

Det snöar.

Det fastnar.

Blä.

Ett citat av Arthur Schopenhauer:

Vi tänker sällan på vad vi har, men alltid på vad vi saknar.

Därför skriver jag upp 3 saker som jag är tacksam för.

Tack för alla stöttande och värmande kommentarer i samband med beslutet om att låta min hjärtegris Tösen somna in. De värmer mycket!