Tösen blir egentligen inte bättre. Pratade med veterinären som rekommenderade tålamod. Visst, men hur gör jag med den mentala stress som ett sjukt djur innebär? Allt från i somras rasar över mig; stödmatning av Maggan och Mysan, "Hon mår bättre!", "Det är kört...", "Hon mår bättre igen!", hon är död. Jag är arg på Tösen och tycker att hon borde rycka upp sig och börja äta själv eftersom det verkar som att hon är lat och att det är bekvämare när vi kör ned CC i munnen på henne. Jag får lust att gråta när jag föreställer mig att hon inte klarar det eller - ännu värre - vi måste avliva henne. Varje gång ett marsvin är sjukt, så undrar jag om det är värt det? Den känslomässiga stress och oro som är så koncentrerad och intensiv är fullständigt utmattande! Jag vill inte ha djur mer! Jag ORKAR inte det!! Jag har inte längre lust att köpa hund heller.