Dagens promenad.

Den lyxiga känslan av kontanter som egentligen inte behöver användas.

Jag har klarat av en hel dag utan alltför stora avvikelser från LKHF.

Fridens.

Jag hittar de på min bruna jacka.

På en tröja som jag tog ut från garderoben.

De sitter fast i tygunderläggen på köksbordet.

De sitter kvar i handdukar.

De dyker till och med upp i min bärbara CD.

Pälshår från Tösen.

Det är som att hitta julgransbarr i maj.

Fridens.

Jag läste på DN:s hemsida på avdelningen "Allt om barn" om ett par som medvetet valt att skaffa endast ett barn och reaktionerna de mötts av. Det fanns även en möjlighet att skriva till redaktionen om egna erfarenheter och det gjorde jag för det här ligger mig varmt om hjärtat.

Vi har ett barn. Innan vi fick henne, så var vi inställda på minst 2 barn. "Syskon är ju så bra!" Efter förlossningen blev jag deprimerad och ångestfylld och hatade att vara hemma. Flykt från hemmet och självmordsförsök. Det första året var en mardröm. Det andra året var något bättre. Det tredje året började jag faktiskt tycka om Elin. Vid det laget hade vi bestämt att vi inte ville eller vågade skaffa fler. Det fanns ingenting som sa att det skulle bli lika dj-t igen, men det fanns heller inga som helst garantier på att det INTE skulle upprepas.

Tillbaka på arbetet dröjde det inte länge innan kvinnor med magen full av barn numro 2 frågade mig när Elin skulle få syskon? Då var Elin ungefär 1,5 år och det är ju den idealiska åldern att få syskon i. (1,5-årsåldern är faktiskt superkänslig och det är INTE bra att tvingas konkurrera om mamma och pappa med ett syskon. Faktiskt.) Kvinnor som egentligen inte kände mig, men som visste att jag hade varit barnledig tyckte att jag borde se till att Elin fick en bror eller syster. Till och med en frisör jag hade kände sig tvungen att lufta sina åsikter! Förmätet och okänsligt!! Alla dessa åsiktsmaskiner tog för givet att det inte berodde på missfall, ofrivillig barnlöshet, sjukdom eller annat vilket de för övrigt inte hade med att göra. När jag svarade att det inte skulle bli något syskon, så varierade reaktionerna från förvåning till ren ilska. De var kanske rädda för att jag visste något som de inte visste.

Min okäre bror har aldrig dragit sig för att säga vad han tycker och sista gången jag träffade honom var Elin 7 år och han förklarade att ensambarn blir osociala och ensamma. Själv har han 4 barn varav 2 är tvillingar födda samma år som Elin. Skitsnack! Det sa jag inte då, men jag säger det nu. Skitsnack! Pär har en syster som vi har ganska nära kontakt med och Elin har 2 kusiner där. Jag har FEM syskon och ingen av dem går att vara med utan att jag balanserar på gränsen till vansinnesutbrott efteråt. När jag var liten, så var jag alltid med min lillasyster. Vi stod varann så nära att jag inte märkte hur ensidig kontakten var. Hon skaffade sig andra kompisar - helt naturligt! - medan jag var henne trogen. Jag har FEM syskon, men jag har alltid varit ensam.

Elin har hela tiden dvs från dagisåldern varit social och sällskaplig och aldrig särskilt blyg vilket är raka motsatsen till både Pär och mig. Eftersom hon inte har haft syskon, så har vi uppmuntrat henne att söka sig utåt och det har hon gjort. Hon har alltid haft kompisar till och med under det senaste året då hon missat skolan så mycket, men hon väljer ofta att vara själv. Jag vet inte hur många gånger hon har sagt att hon är väldigt glad över att hon inte har några syskon. Hon är inte bortskämd vilket många hävdar att ensambarn blir. Hennes materiella standard är något högre än hennes syskonberikade kompisars, men det är allt. Under det senaste året som har varit tungt för oss allihop, så har hon lärt sig att uppskatta de små sakerna.  

En av fördelarna med att ha endast ett barn är att när det har varit kämpigt, så har vi haft den möjligheten att en av oss kan dra sig undan för att vila och samla energi utan att få dåligt samvete över att något syskon blir lidande. Till följd av att jag periodvis har mått och mår väldigt dåligt, så har Elin fått en otroligt bra kontakt med sin pappa. Det hade aldrig jag eftersom min pappa aldrig verkade tycka om att ha barn. Varför skaffar man sig då 6 stycken? På senare år har vi sagt att vi satsar på kvalitét i stället för kvantitét. ;-)

"Barnet måste ha syskon, så att det slipper vara ensamt om att ta hand om sina gamla föräldrar." Det argumentet har jag hört. Eftersom det inte finns några som helst garantier i detta livet, så betyder det att även om Elin hade haft syskon, så kanske de skulle ha avskytt varann. Någon kanske flyttar långt här ifrån. De kanske har så många egna problem att det räcker och blir över och därför inte orkar ta hand om sina gamla, skrynkliga päron. Det finns heller inget som säger att Elin inte kommer att ha en alldeles egen familj eller vänner och alla relationer som det medför och DÄR kan hon hitta det stöd hon behöver. Det måste inte vara blodsband för att vara hållbara band.

Avslutningsvis: människor har alltid varit och kommer alltid att vara rädda för de som vågar göra annorlunda t.ex att skaffa ETT enda barn.

Fridens.

Jag kom ur sängen som jag skulle, men jag kom inte iväg till SATS trots den lockande doften av belöning. Jag promenerade i stället i 100 minuter! Min målsättning var att KOMMA UT och det lyckades jag med. Tempot var inte speciellt högt, men jag njöt. Många bra låtar i MP3:n, torr barmark och solsken. :-) MBT-skorna ger BRRRRRA rump-träning!

Det kändes lyxigt att kunna ta ut några hundralappar i bankomaten för att ha kontanter helt enkelt. Gick in på Konsum och köpte bananer, mjölk, juice, Brago-kex och 2 hälsotidningar. Gick sedan till Vårt Konditori och köpte 6 busfärska tomatfrallor och varsin yttepytte gul marsipankyckling (jag har missat att det tydligen är påsk snart :-P).

Snart ska jag göra en kanna te och tomatfralla med smör, ost och paprika till lunch.

Jag ångrar inte att jag inte åkte till SATS eftersom jag promenerade i stället. Det blev bra i alla fall!

Fridens.

När Elin mådde som allra sämst och när vi fick kontakt med BUP i november, så var jag inställd på att hon behövde antidepressiv medicin. Ett par månader gick medan vi träffade vår BUP-dam en gång i veckan. Under samtalens gång framgick det att Elin inte var kliniskt deprimerad, som jag trott, men led av svår ångest. Inget fungerade. Inget blev bättre. Efter jullovet blev det till och med sämre. I början av februari, så fick vi äntligen träffa BUP:s läkare som pratade med Elin och sedan föreslog medicinen Sertralin inte så mycket mot depression som för att dämpa ångesten. Förslaget kändes helt rätt för både Elin och mig (Pär var inte med vid det tillfället). Efter ett par veckor började Elin må bättre. Ångesten dämpades. Orken och glädjen kom tillbaka och hon orkade ÄNTLIGEN gå tillbaka till skolan. Efter 2 månaders medicinering, så går hon i skolan i första hand fram till lunch, men ökar på och satsar nu på att orka med hela måndagar och fredagar. Visst förekommer det bakslag, men de är inte lika betungande och känns tillfälliga till skillnad mot höstens definitiva hopplöshet. Det VAR medicin som Elin behövde. Vad var det jag sa? Tilläggas bör att vi har fått MYCKET stöd av både Elins lärare och rektor.

Fridens.

En av mitt livs jobbigaste veckor.

Jag saknar min hjärtegris......

När  själva Tösen var liten, men öronen var stora.