Jag läste på DN:s hemsida på avdelningen "Allt om barn" om ett par som medvetet valt att skaffa endast ett barn och reaktionerna de mötts av. Det fanns även en möjlighet att skriva till redaktionen om egna erfarenheter och det gjorde jag för det här ligger mig varmt om hjärtat.

Vi har ett barn. Innan vi fick henne, så var vi inställda på minst 2 barn. "Syskon är ju så bra!" Efter förlossningen blev jag deprimerad och ångestfylld och hatade att vara hemma. Flykt från hemmet och självmordsförsök. Det första året var en mardröm. Det andra året var något bättre. Det tredje året började jag faktiskt tycka om Elin. Vid det laget hade vi bestämt att vi inte ville eller vågade skaffa fler. Det fanns ingenting som sa att det skulle bli lika dj-t igen, men det fanns heller inga som helst garantier på att det INTE skulle upprepas.

Tillbaka på arbetet dröjde det inte länge innan kvinnor med magen full av barn numro 2 frågade mig när Elin skulle få syskon? Då var Elin ungefär 1,5 år och det är ju den idealiska åldern att få syskon i. (1,5-årsåldern är faktiskt superkänslig och det är INTE bra att tvingas konkurrera om mamma och pappa med ett syskon. Faktiskt.) Kvinnor som egentligen inte kände mig, men som visste att jag hade varit barnledig tyckte att jag borde se till att Elin fick en bror eller syster. Till och med en frisör jag hade kände sig tvungen att lufta sina åsikter! Förmätet och okänsligt!! Alla dessa åsiktsmaskiner tog för givet att det inte berodde på missfall, ofrivillig barnlöshet, sjukdom eller annat vilket de för övrigt inte hade med att göra. När jag svarade att det inte skulle bli något syskon, så varierade reaktionerna från förvåning till ren ilska. De var kanske rädda för att jag visste något som de inte visste.

Min okäre bror har aldrig dragit sig för att säga vad han tycker och sista gången jag träffade honom var Elin 7 år och han förklarade att ensambarn blir osociala och ensamma. Själv har han 4 barn varav 2 är tvillingar födda samma år som Elin. Skitsnack! Det sa jag inte då, men jag säger det nu. Skitsnack! Pär har en syster som vi har ganska nära kontakt med och Elin har 2 kusiner där. Jag har FEM syskon och ingen av dem går att vara med utan att jag balanserar på gränsen till vansinnesutbrott efteråt. När jag var liten, så var jag alltid med min lillasyster. Vi stod varann så nära att jag inte märkte hur ensidig kontakten var. Hon skaffade sig andra kompisar - helt naturligt! - medan jag var henne trogen. Jag har FEM syskon, men jag har alltid varit ensam.

Elin har hela tiden dvs från dagisåldern varit social och sällskaplig och aldrig särskilt blyg vilket är raka motsatsen till både Pär och mig. Eftersom hon inte har haft syskon, så har vi uppmuntrat henne att söka sig utåt och det har hon gjort. Hon har alltid haft kompisar till och med under det senaste året då hon missat skolan så mycket, men hon väljer ofta att vara själv. Jag vet inte hur många gånger hon har sagt att hon är väldigt glad över att hon inte har några syskon. Hon är inte bortskämd vilket många hävdar att ensambarn blir. Hennes materiella standard är något högre än hennes syskonberikade kompisars, men det är allt. Under det senaste året som har varit tungt för oss allihop, så har hon lärt sig att uppskatta de små sakerna.  

En av fördelarna med att ha endast ett barn är att när det har varit kämpigt, så har vi haft den möjligheten att en av oss kan dra sig undan för att vila och samla energi utan att få dåligt samvete över att något syskon blir lidande. Till följd av att jag periodvis har mått och mår väldigt dåligt, så har Elin fått en otroligt bra kontakt med sin pappa. Det hade aldrig jag eftersom min pappa aldrig verkade tycka om att ha barn. Varför skaffar man sig då 6 stycken? På senare år har vi sagt att vi satsar på kvalitét i stället för kvantitét. ;-)

"Barnet måste ha syskon, så att det slipper vara ensamt om att ta hand om sina gamla föräldrar." Det argumentet har jag hört. Eftersom det inte finns några som helst garantier i detta livet, så betyder det att även om Elin hade haft syskon, så kanske de skulle ha avskytt varann. Någon kanske flyttar långt här ifrån. De kanske har så många egna problem att det räcker och blir över och därför inte orkar ta hand om sina gamla, skrynkliga päron. Det finns heller inget som säger att Elin inte kommer att ha en alldeles egen familj eller vänner och alla relationer som det medför och DÄR kan hon hitta det stöd hon behöver. Det måste inte vara blodsband för att vara hållbara band.

Avslutningsvis: människor har alltid varit och kommer alltid att vara rädda för de som vågar göra annorlunda t.ex att skaffa ETT enda barn.

Fridens.

 

T tar en snabbtitt :-)

30 mars 2009 16:38

Intressant att ta del av Ewa.
Många "skaffar" pseudotvillingar, det skall tjatas om syskon så fort barnet är fött eller iaf närmar sig året.
Vad jag spontant tänker på är alla som inte vill, k-a-n få eller kan få "mer än" ett barn. Svårt det där. Vi är alla olika och har olika förutsättningar, eller hur?
Kram på dig, nu skall jag till affären.

 

Tant Grön

30 mars 2009 17:37

Vet du vad det kallas det ni har gjort, dvs skaffat barn utifrån era förutsättningar? Det kallas för att ta ansvar samt att vara kloka och förståndig vuxna människor!!

Helt sant, säjer en grön tant!! :o)

http://agronomefilosofa.bloggagratis.se

 

sara

30 mars 2009 18:39

bra där Ewa! :)

http://sari.bloggagratis.se

 

Gröngöling

30 mars 2009 20:57

Folk har så mycket åsikter om vad andra gör. Tycker du har fått höra en del intoleranta kommentarer på din arbetsplats och från syskon. Riktigt hjärtlösa faktiskt. Jag blir arg på sånt!
Man ska följa sin övertygelse.
Kram

http://grongoling.bloggagratis.se

 

Nannis

30 mars 2009 23:32

Tänk att folk alltid ska tycka i saker de inte har med att göra, och faktiskt inte vet bakgrunden till. Man måste få göra sina val utefter sig själv! Ni gjorde ett klokt val, utifrån er situation.

Själv råkar jag ALLTID ut för frågan "varför har du inte skaffat barn?!" 36 år och barnlös? Då måste man vara barnhatare har jag fått lära mig.. eh? nej, faktiskt inte - tvärtom - jag älskar barn! Men av olika anledningar har det inte blivit, och en stor bidragande orsak har varit min nackskada - vissa dagar har man fullt upp med att ens klara sig själv! Men sånt förstår inte "folk".. Så ja, jag kan förstå hur du menar - fast jag inte har det där första barnet heller :)

http://nannis.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu flyttar jag härifrån efter drygt 7 års bloggande. Naturligtvis ska jag fortsätta att blogga, men på en helt egen domän för att verkligen säkerställa äganderätten till mina texter. Jag flyttar hit: http://www.ewasundback.se/. Jag hoppas att ni följ...

"Spiderman" med Toby McGuire och Kirsten Dunst. Det är inte bara tecknade filmer som fungerar när jag vill fly verkligheten. Superhjältar kan rädda mig för 2 timmar i taget. "Spiderman" är 12 år och det är länge sedan jag såg den, men just ikväll var...

Elin störde mig. Pär irriterade mig. Båda gick mig på nerverna på ett sätt som definitivt hade att göra med ångest och sällskapssjuka. När det var 1 timme och 20 minuter kvar innan vi skulle åka till svärisarna för att fira julafton satte jag mig i s...

...tycker om den träningsvärk som jag har idag och när inte ens jag gör det,ja, då är den löjligt grym. Jag har faktiskt tagit värktabletter för att över huvud taget kunna röra mig smärtfritt. I förmiddags var träningsvärken inte alltför hemsk och ja...

Föddes och växte upp i Kiruna. Flyttade därifrån när jag var 22 år. Nästan flydde. De sista åren jag bodde där mådde jag oerhört dåligt och det är den känslan som blev mitt bestående minne av stan. Av en slump hittade jag en Kirunagrupp på FB med mån...