.....att Socialstyrelsen förra året beslutade att depressioner ska behandlas med KBT? Det är den terapi som har visat sig effektivast. Kruxet är att de flesta vårdcentraler inte har någon terapeut eller ens kontrakt med en terapeut och att om det finns tillgång till en terapeut, så är det inte säkert att h*n är ordentligt utbildad för att kunna behandla med KBT. Vad blir resultatet när en psykiskt skör människa hamnar i händerna på en terapeut som kanske inte kan tillräckligt om denna terapiform? Det här läste jag om i tidningen "Modern psykologi".

O-fridens.

Familjemöte hos BUP med både Elins psykolog och Överläkaren. Idag var det jag som stod i fokus. På gott och ont. Det onda bestod i att det är pga mina självmordstankar och Elins oro för mig som jag var i fokus. Det goda bestod i att jag fick höra tröstande ord från Överläkaren.

Vi pratade mycket om just den skillnaden som jag upplever den här gången: jag har faktiskt inget hopp om att jag kommer att må bättre. Jag har ingen ork eller lust att kämpa mig upp den här gången. Det förlamande. Det är oerhört tärande på både mig och resten av familjen. Han tyckte att det var bra gjort av mig att följa med idag trots att jag mår som jag mår. Jag uppskattar att höra så'nt i stället för att formulera det som att ".... man ibland måste göra så'nt som är jobbigt.".

De mest tröstande orden jag har fått på länge och som just Överläkaren yttrade var när jag berättade om den Förberedelse-kursen som känner tvingad att gå. Hur jobbigt och irriterande det är att höra M säga att jag inte ska låta Depressionens Röst ta överhanden och hur jag bör/kan ändra mitt sätt att tänka. Han anser att det kan vara direkt skadligt för mig att utsättas för den här sortens "behandling" när jag är så illa däran som jag är i dagsläget. I och med att han uttryckte det så, så fick jag bekräftelse på den fel-känslan som gnager mig även om jag kanske inte skulle formulera det fullt så drastiskt. Tack!

Den övriga trösten som Överläkaren kunde bistå med är i form av en remiss till Södertälje psyk för att skynda på den kallelse som jag väntar på sedan förra onsdagen. Han sa att det ofta har en påskyndande effekt på vuxen-psykologer när man hänvisar till att det är för min dotters skull som jag måste få hjälp snarast. När jag väl får tid, så kommer jag och den läkaren att diskutera el-behandling (även känt som el-chocker) för att "knuffa upp mig" ur den allra djupaste gropen, så att jag sedan kan ta mig upp på egen hand. El-behandling har varit på tapeten vid tidigare tillfällen, men det är många år sedan. Är det pga Elins oro och månande om hennes hälsa som han föreslog det för annars tycker jag att även den läkare jag träffade förra veckan kunde ha tagit upp det?

M ringde och jag kommer att ha mitt enskilda samtal med henne på måndag morgon innan de övriga deltagarna kommer. Hon trodde att jag hade något som jag var angelägen att prata med henne om, men jag sa att det har att göra med om jag ska fortsätta kursen eller ej; att jag inte tror på vare sig KB eller mindfulness. Det är så himla skönt att våga säga som det är! Hon, i sin tur, uppskattar den sortens ärlighet för då vet hon vad det är jag behöver. Nu har även det som Överläkaren på BUP blivit ett argument som jag kommer att framföra. Jag kommer även att maila min handläggare hos både Af och FK om detta. 

Elin hade ett möte med sin psykolog innan familjemötet och medan jag väntade, så läste jag en väldigt intressant tidning, "Modern psykologi". Numret var nästan 1 år gammalt, men det har egentligen ingen betydelse. Det fanns massor att läsa! Jag ska fixa en prenumeration genast!

O-fridens.

Idag är jag trött, riktigt trött.

Jag är förkyld!?!

Jag har förnekat det så länge jag har kunnat, men det går inte längre - jag är förkyld.

Eftersom jag är deprimerad, rejält sänkt, så fixar väl inte ens LKHF att hålla stånd mot förkylningsvirusarna.

Det blåser och är -5.

Vi har familjemöte hos BUP i eftermiddag och jag följer med trots att jag varken har ork eller lust eftersom vi nog kommer att prata om hur vi, som familj, ska hantera det faktum att jag har självmordstankar.

Jag har fruktansvärt dåligt samvete för att ha satt min familj i denna sits och det känns som om jag ska åka dit för att få skäll......

O-fridens.

Nu har jag gjort 2 av 3 läxor. Jag har läst artikeln som var hyfsat intressant och jag gjort en sk. skattning med 90(!) frågor om allt från hur sömnen är till om jag upplever det som att någon annan styr mina tankar (läskigt). M kommer att kunna utläsa resultatet som att jag är deprimerad, men inte lider av utmattnings-syndrom. Jag har gjort den här sortens test förut även om vissa av de här frågorna var nya för mig.

Jag satte mig tillrätta i soffan och lyssnade på avslappnings-CD:n. Det var lite svårt med koncentrationen eftersom jag hade svårt att ta det på allvar och för att jag inte tycker att det känns rätt för mig. Jag andades in och ut och in och ut och registrerade förnimmelserna i fötterna, benen, bäckenet, ryggen och där tog batterierna slut. Det är så typiskt att jag bara skrattade åt eländet. En suck och så fick jag ta den el-sladd som hör till CD-spelaren. Den kom i alla fall ihåg var övningen slutade, så jag satte mig, än en gång, till rätta, tog några djupa andetag och fortsatte att lyssna. Syftet med scanningen är inte att bli avslappnad, men det blev jag. Jag upplevde värme och avslappning. Syftet är att jag ska känna min kropp som den är här och nu och att lära mig acceptera den som den är utan att vilja ändra på något. När jag var inne i mitt vänstra knä och registrerade förnimmelser och såg hela konstruktionen framför mig, så slogs jag av tanken: "Varför skulle jag vilja ändra något när det gäller mitt vänstra knä?!". Jag har för avsikt att köra övningen varje dag denna vecka i alla fall.

Pär tycker att jag är för negativ i min inställning till kursen. Det tycker inte jag. Jag tycker att jag är kritisk och det är en helt annan sak. Jag går ju på kursen och jag har inte gett upp än vilket gör mig kristiskt inställd och inte negativ. Jag tycker inte att jag kan fortsätta att gå den här kursen och bara sitta tyst i syfte att ge det hela en chans bara för att jag inte har något annat att göra; bara för att det inte finns något alternativ. Det känns i hela kroppen att KB-terapi inte fungerar för mig, det skorrar och skär och saknar trovärdighet. 

Jag har sms:at M om att jag vill ha mitt enskilda samtal med henne så snart som möjligt, så att jag får möjlighet att förklara för henne att KB-terapi nog inte är det ultimata för dystymisk depression + att jag absolut inte har för avsikt att prata med henne om min barndom (med tanke på familjeträdet som jag ska göra) för det är jag definitivt färdig med!

Kursen kallas egentligen för "Förberedande utbildning", så härmed döper jag om den till Förberedelse-kursen.

Fridens.

Elin och jag fick varsin Nallebuds-nalle av Pär med anledning av Alla Hjärtans Dag. När det visade sig att de inte kom med gårdagens post som det var planerat, så blev Pär smått grinig och fick en massa minnesbilder av de försvunna jul-nallarna och muttrade om "...vad Posten egentligen håller på med!". De kom idag och det gör inget att de var en dag försenade för det är tanken som räknas. Min nalle har vingar och hade med sig 2 hjärtan och en röd ros. Han är en skyddsängel och heter Ängelbrekt. Just nu står han på min dator, vid vänstra hörnet. Rufsig och söt och alldeles, alldeles underbar! 1000 tack, gubben min!

Fridens.  

Pär väckte mig vid 7 och då var det bara att klä på mig och direkt ut i kylan och nästan-mörkret för provtagning på fastande mage. Idag är det mildare. I morse var det -10 och jag tyckte att allt kändes kallt och ruggigt, men det var väl inte världens bästa sätt att starta en dag på. Vi kom till vårdcentralen halv 8 och då var det flera stycken före mig, så jag satt och läste i 20 minuter. Det var en manlig sköterska som stack mig och det kändes knappt! Han tog 3 rör av mitt värdefulla blod innan han var nöjd. Jag fyllde på förlusten med den drickyoughurt som jag hade med mig. Sedan promenerade jag hem i maklig takt. Då hade det ljusnat och flingor av lättaste pudersnö föll stilla. Det var skönt att komma ut, men att göra någon fysisk anstränging utan frukost först, det är inget för mig. När jag kom hem låg Elin kvar i sängen, halvförkyld och trött och jag gjorde i ordning frukost som jag tog med mig till vardagsrummet. Jag såg lite mer än ett avsnitt av "Huset Eliott" och sedan somnade jag bland kuddar och pälsiga filtar. Nu sitter jag här.

Igår kväll satt jag och lyssnade på avslappnings-CD:n medan spelade på datorn i syfte att ta reda på vilken sorts avslappning det handlar om. Det är sk. kropps-scanning där man koncentrerar på en kroppsdel i taget och "...registrera förnimmelserna här och just nu...". Det handlar ju om mindfulness!!! Blä! Efter ett tag tyckte jag att "...här och just nu.." lät så löjligt och jag kunde inte ta det på allvar. Idag ska jag lyssna på CD:n så som det är tänkt att den ska lyssnas på för jag ska väl ge även den en chans..... De övriga läxorna är inte heller gjorda.

Fridens.

Det här pianostycket av Chopin, "Nocturne op. 9, nr 2" finns med i första säsongen av "Huset Eliott". Mmmmmm........jag njuter......

Fridens. 

I kurslokalen fick vi inte ha skorna på. I stället fanns det några par Foppa-tofflor att välja på.  *ryser av obehag* Eftersom det var riktigt golv-kallt, så fann jag mig i förödmjukelsen och satte på mig ett par väl använda, gula Foppa-tofflor. Det var tur att det bara var vi 3 där för jag vill inte visa mig offentligt med Sveriges fulaste skor på fötterna. De enda skor som möjligen är fulare är tennisskor med hög klack. Till nästa gång ska jag ta med mig mina tjocka, gosiga inne-strumpor att ha på mig och de tar ingen plats i väskan heller!

Fridens.